Att livet är i teorin är meningslöst är jag inte den första som kommit fram till, eller vi är ju ändå ett gäng som insett att det inte finns någon bakomliggande tanke med vår existens (och ja, jag lägger fram min personliga åsikt/uppfatting om existensen som om det vore Sanningen, och det är jag inte heller först med), ingen högre makt som klurade ut oss och därför sitter inne med svaret på "Varför är vi här?". På det sättet finns ingen poäng.
När man kommit fram till detta kan man drabbas av så kallad existentiell ångest och då det är ganska otrevligt så kan det leda till att man börjar söka sig en egen mening med livet. Man kanske kan tro på något annat än den där högre makten religiösa människor lägger allt ansvar på (fegisar!)? Kanske kan man tro på människorna, kärleken, skönheten, vänskap, ondska eller vafansomhelst. Kanske hittar man mening i att skapa lite nytt liv i form av det som i vardagligt tal kallas "barn".
Det jag nu har kommit att tänka på är huruvida livet skulle kännas mer meningsfullt om man samlade på något. Vad det skulle vara är rätt oviktigt, frimärken och kapsyler är ju klassiker men det skulle lika gärna kunna vara shotglas, skojsiga knappar eller kulspetspennor. Eller varför inte något abstrakt som leenden, dryga kommentarer eller fem-i-tre-ragg? I vilket fall skulle man ju då ha liksom ett uppdrag, något att ständigt vara på jakt efter. Även om det skulle te sig poänglöst så skulle man själv ha en uppgift, livslång om man inte tröttnar.
Jag samlar inte på något. I varje fall inte aktivt eller medvetet (ibland undrar jag emellertid om jag undermedvetet samlar på jobbiga fylleminnen). När jag var mindre samlade jag på svart-vita kor (inte riktiga, levande kor alltså, utan tillverkade ting i form av kor eller med kor som motiv, ja, ni fattar). Jag minns inte om jag kände att mitt liv hade någon mening, men jag tror inte att jag gick upp i det tillräckligt. Jag tror att man måste vara hundraprocentigt engagerad om det ska funka.
Fast kanske handlar det bara om att sysselsätta sig, kanske är inte själva samlandet det som eventuellt skulle göra att man kände att livet var meningsfullt utan bara att man hade något att göra. Som vanligt höll inte mitt resonemang riktigt. Jag bara funderade kring det där med att många vill känna att de har en uppgift här i livet (konstigt uttryck det där, när man tänker efter. "Här i livet"... Hm...) och om man inte tycker att det är ens uppgift att typ bygga skolor i krigsdrabbade länder så kan ju ens uppgift vara att samla alla ärtgröna kaffekoppar på samma ställe.
Men gud vad banalt och... ja, meningslöst! Vilket jävla ägg skulle hitta mening i det? Det vore ju att bedra sig själv. Eh, fast vänta nu! Att vara religiös är ju också en form av självbedrägeri så vafan, same shit, different names så att säga.
Puss
2009-12-26
2009-12-20
#71 Fan
Klimatmötet gick åt helvete (som förväntat i och för sig), allt styrs fortfarande av ekonomiska intressen, jag är pank (ironi, eller va?), det är ingen revolution på gång och igår träffade jag en brud som när jag sa att jag pluggade på konstskola frågade "Så du är lite konstig?" (är lika med det mest patetiska försöket till skämt jag hört på länge).
Vafan?!? liksom.
Men snart ska vi dansa efter min pipa, för det är då det börjar, mitt vuxna liv, för jag ska tamejfan flytta hemifrån. (Och det är för bra för att vara sant, så jag kommer inte tro på det förrän vi sitter där, jag och mina två favoritbitches, på den skabbiga heltäckningsmattan och dricker vin och äter pasta ur stulna ölglas och lyssnar på Patrick Wolf.. Om ens då...)
Puss
Vafan?!? liksom.
Men snart ska vi dansa efter min pipa, för det är då det börjar, mitt vuxna liv, för jag ska tamejfan flytta hemifrån. (Och det är för bra för att vara sant, så jag kommer inte tro på det förrän vi sitter där, jag och mina två favoritbitches, på den skabbiga heltäckningsmattan och dricker vin och äter pasta ur stulna ölglas och lyssnar på Patrick Wolf.. Om ens då...)
Puss
2009-12-10
#70 Betraktelser från ett hörn
Ett fik i Stockholm (mysigt och med trevlig personal), några veckor sedan, 23:e november för att vara exakt, och klockan var runt halv fem på eftermiddagen:
"Fashion i Norrköping" - fragment av diskussion mellan två killar i 17-årsåldern, den ena i en stor fåtölj med ryggen åt mitt håll, endast en sko synlig. Den andra, vänd hitåt: blond, kortklippt, "hipp" frisyr med kort på sidorna plus liten kalufs. Stora svarta glasögon, retromodell, sådana som varenda jävel med konst- eller mode- eller mediapretentioner springer omkring med, svartklädd. (Någon slags likhet med S, ansiktsdragen, något obestämbart.)
Att titta på folk. Betraktaren, hon i hörnet, prettot som sitter själv, i en pluffsig brun fåtölj, med pennorna och blocket, en kopp svart kaffe. "Svår" bok (The Golden Notebook) och kort rött hår, svart stor halsduk.
Att titta på sig själv utifrån. Försök till självdistans.
Ljudbilden lite som en skolmatsal men atmosfären så fundamentalt annorlunda så det är inget... problem.
Ett kritiskt förhållningssätt är nödvändigt i alla avseenden. Lika svårt som det är att minnas det, lika svårt är det att bortse från det.
Fashionpojken i glajor tänker inte toffla sa han och nu pratar han om någon som är "lössläppt" men som han inte tycker är "så attraktiv. Attraktion - något av det mest svårbegripliga och... suggestiva. Fysisk attraktion och mental attraktion, båda lika oförutsägbara. Den fysiska attraktionen för **** består tyvärr, det är nu mer eller mindre uppenbart. Förträngning är ju emellertid en klassisk, mycket vanlig försvarsmekanism men dess effektivitet är diskuterbar (och således också mycket omdiskuterad. Detta samband - mellan vad som kan/bör diskuteras och vad som faktiskt diskuteras - verkar dock inte gälla alla ämnen, religion är ett tydligt exempel).
K gav mig en fin komplimang igår och glädjen finns kvar som en varm gegga i magtrakten, den flyter runt och samlas då och då och slår till med full kraft.
"Ett glas vin och en mojito så är man astaggad" - Glasögonkillen.
Word.
-
Det var då det. Idag var jag där med A från min skola och det är märkligt hur lätt det är att umgås med vissa människor man inte känner. Win! som A skulle ha sagt. Kanske blir allt bättre snart, det verkar nästan vara på väg åt rätt håll. Jag ska ta mig i kragen och kirra biffen, alla mina kragar och ett tusental biffar.
Puss
"Fashion i Norrköping" - fragment av diskussion mellan två killar i 17-årsåldern, den ena i en stor fåtölj med ryggen åt mitt håll, endast en sko synlig. Den andra, vänd hitåt: blond, kortklippt, "hipp" frisyr med kort på sidorna plus liten kalufs. Stora svarta glasögon, retromodell, sådana som varenda jävel med konst- eller mode- eller mediapretentioner springer omkring med, svartklädd. (Någon slags likhet med S, ansiktsdragen, något obestämbart.)
Att titta på folk. Betraktaren, hon i hörnet, prettot som sitter själv, i en pluffsig brun fåtölj, med pennorna och blocket, en kopp svart kaffe. "Svår" bok (The Golden Notebook) och kort rött hår, svart stor halsduk.
Att titta på sig själv utifrån. Försök till självdistans.
Ljudbilden lite som en skolmatsal men atmosfären så fundamentalt annorlunda så det är inget... problem.
Ett kritiskt förhållningssätt är nödvändigt i alla avseenden. Lika svårt som det är att minnas det, lika svårt är det att bortse från det.
Fashionpojken i glajor tänker inte toffla sa han och nu pratar han om någon som är "lössläppt" men som han inte tycker är "så attraktiv. Attraktion - något av det mest svårbegripliga och... suggestiva. Fysisk attraktion och mental attraktion, båda lika oförutsägbara. Den fysiska attraktionen för **** består tyvärr, det är nu mer eller mindre uppenbart. Förträngning är ju emellertid en klassisk, mycket vanlig försvarsmekanism men dess effektivitet är diskuterbar (och således också mycket omdiskuterad. Detta samband - mellan vad som kan/bör diskuteras och vad som faktiskt diskuteras - verkar dock inte gälla alla ämnen, religion är ett tydligt exempel).
K gav mig en fin komplimang igår och glädjen finns kvar som en varm gegga i magtrakten, den flyter runt och samlas då och då och slår till med full kraft.
"Ett glas vin och en mojito så är man astaggad" - Glasögonkillen.
Word.
-
Det var då det. Idag var jag där med A från min skola och det är märkligt hur lätt det är att umgås med vissa människor man inte känner. Win! som A skulle ha sagt. Kanske blir allt bättre snart, det verkar nästan vara på väg åt rätt håll. Jag ska ta mig i kragen och kirra biffen, alla mina kragar och ett tusental biffar.
Puss
2009-12-08
#69 Platsbanken - here we go again
Att surfa runt på Platsbankens monstervågor är nuförtiden min favoritsysselsättning/ett nödvändigt ont/både och. Idag trodde jag att rubriken för en av dessa miljontals annonser var "Lök utan tak". Det var det inte, det stod "Lön utan tak". Besvikelsen visste inga gränser.
Arbetslösheten är som bekant hög i det här landet i skrivande stund. Bland ungdomar är den högre än det högsta höghus (asså jag överdriver fan inte asså). Jag är alltså på intet sätt unik som ungdom suktandes efter ett arbete (hemtjänsten är inte arbete, det är tortyr, kom jag fram till senast jag jobbade och bestämde mig för att söka mig nya utmaningar, utmaningar som inte innefattas av att torka bajs från gubbstjärt). Jag är inte heller unik i det att jag saknar erfarenhet inom de flesta områden och någon vettig utbildning har jag inte heller (gå inte Teater på gymnasiet, gå El förihelvete!). Således är det sådär halvkul att kolla platsbanken.
Men det hela är mycket logiskt: eftersom arbetlösheten är hög och många vill ha jobb kan arbetsköparna (= arbetsgivarna på gammalt socialistspråk) välja och vraka. De har alltså inga problem att hitta i alla fall någon med tjugo års erfarenhet av grovdisk och findisk eller ett gäng med examen i klädhängarkunskap. Och på så sätt fortsätter de utan erfarenhet (företrädesvis unga) att sitta och guppa i små flytbojar medan de med en fot, ett ben, hela kroppen inne på arbetsmarknaden står och har fecke på någon jävla yatch.
Men det är ändå inget kul att jobba så ni kan ju stå där och låtsas att ni trivs så jävla bra för vi vill ändå inte vara med! Krossa etablissemanget och så vidare!
Allvarligt talat, jag tror att vi behöver ett helt annat ekonomiskt system än det marknadsbaserade, liberala, fett med jävla orättvisa systemet vi alla nu är en del av. Jag ska bara klura ut exakt hur det ska se ut (något åt en softare planekonomi tänker jag mig), sedan är det Viva la Revolution! för hela slanten. Känn på den du, Sven Otto Littorin!
Puss
P.S. Lyssna på Fontän! Det förebygger psykbryt vid en titt på platsannonserna på the place bank. D.S.
Arbetslösheten är som bekant hög i det här landet i skrivande stund. Bland ungdomar är den högre än det högsta höghus (asså jag överdriver fan inte asså). Jag är alltså på intet sätt unik som ungdom suktandes efter ett arbete (hemtjänsten är inte arbete, det är tortyr, kom jag fram till senast jag jobbade och bestämde mig för att söka mig nya utmaningar, utmaningar som inte innefattas av att torka bajs från gubbstjärt). Jag är inte heller unik i det att jag saknar erfarenhet inom de flesta områden och någon vettig utbildning har jag inte heller (gå inte Teater på gymnasiet, gå El förihelvete!). Således är det sådär halvkul att kolla platsbanken.
Men det hela är mycket logiskt: eftersom arbetlösheten är hög och många vill ha jobb kan arbetsköparna (= arbetsgivarna på gammalt socialistspråk) välja och vraka. De har alltså inga problem att hitta i alla fall någon med tjugo års erfarenhet av grovdisk och findisk eller ett gäng med examen i klädhängarkunskap. Och på så sätt fortsätter de utan erfarenhet (företrädesvis unga) att sitta och guppa i små flytbojar medan de med en fot, ett ben, hela kroppen inne på arbetsmarknaden står och har fecke på någon jävla yatch.
Men det är ändå inget kul att jobba så ni kan ju stå där och låtsas att ni trivs så jävla bra för vi vill ändå inte vara med! Krossa etablissemanget och så vidare!
Allvarligt talat, jag tror att vi behöver ett helt annat ekonomiskt system än det marknadsbaserade, liberala, fett med jävla orättvisa systemet vi alla nu är en del av. Jag ska bara klura ut exakt hur det ska se ut (något åt en softare planekonomi tänker jag mig), sedan är det Viva la Revolution! för hela slanten. Känn på den du, Sven Otto Littorin!
Puss
P.S. Lyssna på Fontän! Det förebygger psykbryt vid en titt på platsannonserna på the place bank. D.S.
2009-12-06
#68 Jan Björklund m.m.
Igår försökte jag förklara för min pappa att Jan Björklund är fascist, och det gick väl sådar. Inte för att min pappa tycker om Jan Björklund. Det gör han inte, pappa avskyr Jan Björklund, men pappa är nyanserad och det är oftast inte jag för det är tråkigt att vara nyanserad (även om det tyder på en gnutta mer intelligens och förmåga att se saker från mer än ett perspektiv och... helt enkelt komplicera saker aningen mer).
Jan Björklunds skolpolitik är fascistisk eftersom den går ut på att det är de starkaste, de som redan från början har bäst förutsättningar i form av exempelvis förmågan att snabbt lära sig saker eller mycket stöd och hjälp hemifrån eller liknande, som överlever. Det är de som den svenska skolan bör satsa på, det är de som är Sveriges framtid anser Jan Björklund. De som hade lite mer otur med biologin och föräldrarna och så vidare, de ser han som en belastning. Bäst att så snabbt som möjligt se till att de blir snickare eller bilmekaniker, ingen idé att slösa resurser på att utbilda någon som behöver lite extra tid för att lära in saker, på en högre nivå för tid är pengar och pengar är det som spelar någon roll för hela världen består av olika marknader där omsättning är det enda som räknas.
Att det är den starkaste som överlever, att det är en naturlag och inget man bör kämpa emot, är vad jag har förstått fascismens grundtanke, liksom numer en grundtanke i det svenska skolsystemet. Det är fruktansvärt skrämmande, men kanske är det något man får räkna med när man sätter en f.d. officer på posten som skolminister.
Puss
Jan Björklunds skolpolitik är fascistisk eftersom den går ut på att det är de starkaste, de som redan från början har bäst förutsättningar i form av exempelvis förmågan att snabbt lära sig saker eller mycket stöd och hjälp hemifrån eller liknande, som överlever. Det är de som den svenska skolan bör satsa på, det är de som är Sveriges framtid anser Jan Björklund. De som hade lite mer otur med biologin och föräldrarna och så vidare, de ser han som en belastning. Bäst att så snabbt som möjligt se till att de blir snickare eller bilmekaniker, ingen idé att slösa resurser på att utbilda någon som behöver lite extra tid för att lära in saker, på en högre nivå för tid är pengar och pengar är det som spelar någon roll för hela världen består av olika marknader där omsättning är det enda som räknas.
Att det är den starkaste som överlever, att det är en naturlag och inget man bör kämpa emot, är vad jag har förstått fascismens grundtanke, liksom numer en grundtanke i det svenska skolsystemet. Det är fruktansvärt skrämmande, men kanske är det något man får räkna med när man sätter en f.d. officer på posten som skolminister.
Puss
2009-12-02
#67 Internet
Jag tänkte prata om den här nymodigheten Internät. Internet krånglar, vägrar vara min vän, det vill inte ens samarbeta på ett rent professionellt plan. Jag inser nu hur beroende jag (med många andra) blivit av detta tekniska underverk. Ikväll hade jag tänkt: kolla platsbanken och alltså söka jobb, skicka ett mail jag borde ha skickat för flera dagar sedan och kolla upp lite info om spännande aktiviteter jag snart ska delta i (tider, plats, pris) och annat viktigt (har någon taggat mig i ett foto? finns det nya, roliga bilder av mina kompisar? har jag fått någon rolig inbjudan, vill någon vara min "vän"? o.s.v.) på Facebook. Allt detta försvåras naturligtvis av min uppkopplings uppenbara motsträvighet och det påverkar läskigt mycket min vardag. Visst kan jag springa runt på stan med CV i näven men inte förrän nästa vecka och jag skulle kanske kunna ringa men vi sa ju att jag skulle höra av mig via mail och jag kan kanske fråga någon om vad som händer på Fejan men ändå. Begränsande.
Jag är inte den första att inse hur mycket av den moderna "västmänniskans" liv som finns i världen av ettor och nollor men vafan, man får väl ändå påpeka det? Va?! För det är faktiskt obehagligt, när man tänker efter. För det innebär att vi sakta men säkert släpper kontrollen över våra liv och lägger över den, kontrollen, på något okänt, abstrakt. RISKY! är vad jag menar, var på er vakt, ni som surfar på denna stora, vida web!
(Fruktansvärt dåligt inlägg med smått efterbliven slutsats/avslutning men man kan ju inte vara på topp jämt och sömnbristen gör kletigt sockervadd, sådär som när man har hållit vadden för länge i handen, av hjärnan och hela tankeverksamheten kör fast eller spårar ur eller både och på samma gång. Vad hände med ambitionen, vad hände med pretentionerna? Jag får helt enkelt ta och skärpa mig.)
Puss
Jag är inte den första att inse hur mycket av den moderna "västmänniskans" liv som finns i världen av ettor och nollor men vafan, man får väl ändå påpeka det? Va?! För det är faktiskt obehagligt, när man tänker efter. För det innebär att vi sakta men säkert släpper kontrollen över våra liv och lägger över den, kontrollen, på något okänt, abstrakt. RISKY! är vad jag menar, var på er vakt, ni som surfar på denna stora, vida web!
(Fruktansvärt dåligt inlägg med smått efterbliven slutsats/avslutning men man kan ju inte vara på topp jämt och sömnbristen gör kletigt sockervadd, sådär som när man har hållit vadden för länge i handen, av hjärnan och hela tankeverksamheten kör fast eller spårar ur eller både och på samma gång. Vad hände med ambitionen, vad hände med pretentionerna? Jag får helt enkelt ta och skärpa mig.)
Puss
2009-11-17
#66 Minnen
En parantes: Det verkar som att jag har slutat med att korrekturläsa mina inlägg. Mycket fel. Inte bra, fel tycker vi INTE om. Fel är som svaghet, man visar sig inte svag. Det är otaktiskt. Slut på parantes.
Och minnena måste ha varit manipulerade i efterhand eller till och med i samma stund som de förvandlades från pågående till avslutat, kanske samtidigt som de pågick. Kanske upplevdes ingenting så som det verkligen var. Men å andra sidan, upplevelsen är väl det som räknas, något annat lär man aldrig kunna bedöma.
Längtan tillbaks var det starkaste och mest påtagliga men sentimentalitet är ju osexigt så försöken att förtränga blev oräkneliga. Och förnuftet talade: 'Det kan inte ha varit så bra, du har uppenbarligen förvrängt hur det faktiskt var. Sluta romantisera!'
I den här frågan hade förnuftet rätt - att romantisera över det förgångna är korkat eftersom det inte leder till något bra, det leder i själva verket inte någonstans. Nostalgi. Till vilken nytta? Ingen alls.
Och ändå, känslan av nuets oförmåga att tillfredsställa ens behov, att leva upp till förväntningarna. Och eftersom förväntningarna byggde på upplevelser i det som varit så tedde sig de upplevelserna ultimata, att förväntningarna såg annorlunda ut då och med all säkerhet aldrig infriades glöms bort.
Så förvandlades nuets oförmåga till den egna oförmågan att uppleva. Allt kändes med ens overkligt och ingen känsla nådde ända fram, allt luddigt och omöjligt att fånga. Tillvaron omöjlig att få grepp om och det enda som fanns kvar var förvrängda minnen som sakta bleknade för att slutligen försvinna.
Puss?
Och minnena måste ha varit manipulerade i efterhand eller till och med i samma stund som de förvandlades från pågående till avslutat, kanske samtidigt som de pågick. Kanske upplevdes ingenting så som det verkligen var. Men å andra sidan, upplevelsen är väl det som räknas, något annat lär man aldrig kunna bedöma.
Längtan tillbaks var det starkaste och mest påtagliga men sentimentalitet är ju osexigt så försöken att förtränga blev oräkneliga. Och förnuftet talade: 'Det kan inte ha varit så bra, du har uppenbarligen förvrängt hur det faktiskt var. Sluta romantisera!'
I den här frågan hade förnuftet rätt - att romantisera över det förgångna är korkat eftersom det inte leder till något bra, det leder i själva verket inte någonstans. Nostalgi. Till vilken nytta? Ingen alls.
Och ändå, känslan av nuets oförmåga att tillfredsställa ens behov, att leva upp till förväntningarna. Och eftersom förväntningarna byggde på upplevelser i det som varit så tedde sig de upplevelserna ultimata, att förväntningarna såg annorlunda ut då och med all säkerhet aldrig infriades glöms bort.
Så förvandlades nuets oförmåga till den egna oförmågan att uppleva. Allt kändes med ens overkligt och ingen känsla nådde ända fram, allt luddigt och omöjligt att fånga. Tillvaron omöjlig att få grepp om och det enda som fanns kvar var förvrängda minnen som sakta bleknade för att slutligen försvinna.
Puss?
2009-11-04
#65 Misslyckande
Om man hade som mål att alltid misslyckas så skulle man ju aldrig egentligen kunna misslyckas. För om man lyckades med något så skulle det vara ett misslyckande och om man misslyckades med något så skulle man ju ha lyckats. (Och jag bah, när jag kom på det här för tre minuter sedan, "Gu va smart! Jag måste skriva ner det!" Skiter emellertid i att skriva en bok, det verkar lite väl ambitiöst.)
Puss
Puss
#64 Pälsväst
Vad i helvetes jävla kuk är grejen med pälsväst?! Det är fult (och nej, idag är jag inte relativist och hävdar att "vad som har ett estetiskt värde är ju individuellt, det handlar om smak och är högst personligt" och så vidare, nej, idag är en dag då jag liksom många andra dagar anse mig sitta inne med sanningen. Jag har aldrig sagt att jag var ödmjuk), fult av bara fan och det är inte ens praktiskt.
Liksom, väst. Ta en jacka och cutta bort ärmarna så att du blir varm på mage och rygg men inte på armarna, snedfördela kroppstemperaturen, skitsmart! NEJ, DET ÄR INTE SMART! Och hela siluetten blir fuckad på ett ytterst ocharmigt sätt och kroppen ser missbildad ut och vad är poängen med det?
Och i päls. Alltså va? Lägg därtill det faktum att de flesta som använder pälsväst i övrigt har världens tråkigaste stil (läs: saknar stil) och har kläder från typ Gina Tricot och Bik Bok (där jag antar att de köpt västarna också) och det hela blir än mer oacceptabelt. Sedan spelar det i och för sig ingen roll vad man har för kläder i övrigt, pälsväst är som Foppatofflor, luddiga moonbots och praktiska ryggsäckar: ingen jävel (förutom möjligtvis Napoleon Dynamite) klär i skiten.
Jag frågade en vän vad grejen med nämnda fenomen är och hon svarade "Men vem har pälsväst?!" (alltså som i "ingen har pälsväst, varför skulle man ha det? Man måste vara dum i huvudet om man har det"). Frågan är helt berättigad i mina öron. Problemet är bara att det faktiskt denna höst, år 2009, är ett helt gäng, främst av det kvinnliga könet men det kanske egentligen är irrelevant, som knallar omkring i den kungliga hufvudstaden iklädda detta osannolikt dumma plagg.
Javisst, självklart har dem det för att de tycker att det är snyggt, men jag är hemskt ledsen att meddela följande: tycker man att det är snyggt med pälsväst är man dum i huvudet. (Jag blev nyligen anklagad för att vara kategorisk. Det är jag också, och jag trivs med det.)
Puss
Liksom, väst. Ta en jacka och cutta bort ärmarna så att du blir varm på mage och rygg men inte på armarna, snedfördela kroppstemperaturen, skitsmart! NEJ, DET ÄR INTE SMART! Och hela siluetten blir fuckad på ett ytterst ocharmigt sätt och kroppen ser missbildad ut och vad är poängen med det?
Och i päls. Alltså va? Lägg därtill det faktum att de flesta som använder pälsväst i övrigt har världens tråkigaste stil (läs: saknar stil) och har kläder från typ Gina Tricot och Bik Bok (där jag antar att de köpt västarna också) och det hela blir än mer oacceptabelt. Sedan spelar det i och för sig ingen roll vad man har för kläder i övrigt, pälsväst är som Foppatofflor, luddiga moonbots och praktiska ryggsäckar: ingen jävel (förutom möjligtvis Napoleon Dynamite) klär i skiten.
Jag frågade en vän vad grejen med nämnda fenomen är och hon svarade "Men vem har pälsväst?!" (alltså som i "ingen har pälsväst, varför skulle man ha det? Man måste vara dum i huvudet om man har det"). Frågan är helt berättigad i mina öron. Problemet är bara att det faktiskt denna höst, år 2009, är ett helt gäng, främst av det kvinnliga könet men det kanske egentligen är irrelevant, som knallar omkring i den kungliga hufvudstaden iklädda detta osannolikt dumma plagg.
Javisst, självklart har dem det för att de tycker att det är snyggt, men jag är hemskt ledsen att meddela följande: tycker man att det är snyggt med pälsväst är man dum i huvudet. (Jag blev nyligen anklagad för att vara kategorisk. Det är jag också, och jag trivs med det.)
Puss
#63 Taktik, ny teknik
(ovanstående är ett citat ur Road, Gatan i svensk översättning, av Jim Cartwright. Den är en av de sämsta pjäser jag läst. Kan ha med översättningen att göra i och för sig. Det kan man ju spekulera i om man vill. Jag vill inte)
Ny teknik, en ny taktik. Utvecklad i söndags. Taktiken: medvetet sova alldeles för lite för att på så sätt vara känslomässigt avtrubbad dagen efter, helt bedövad. Då blir inte saker och ting lika jobbigt.
Jag är medveten om att de hälsomässiga effekterna kan bli negativa, speciellt i längden, jag skulle nog till och med sträcka mig till att erkänna att det kan vara rent hälsovådligt. Men då får man helt enkelt väga fördelar mot nackdelar. Och ångestdämpning är en stor fördel i mina ögon.
Gammal teknik: kedjeröka. Fungerar medelbra, skulle säga en femma på en tiogradig skala. Genererar i sig ny ångest om man är på det humöret. Andra dagar mycket effektiv då det är ett sätt att på samma gång unna sig något och straffa sig (man vet att Rökning dödar, man har vetat det länge) själv. Två i en, tjoho så praktiskt!
Tinnitus i hjärtat (bob hund). Eller snarare i hela kroppen, det tjuter och piper av bara helvete. Då känner man att man lever.
Puss
Ny teknik, en ny taktik. Utvecklad i söndags. Taktiken: medvetet sova alldeles för lite för att på så sätt vara känslomässigt avtrubbad dagen efter, helt bedövad. Då blir inte saker och ting lika jobbigt.
Jag är medveten om att de hälsomässiga effekterna kan bli negativa, speciellt i längden, jag skulle nog till och med sträcka mig till att erkänna att det kan vara rent hälsovådligt. Men då får man helt enkelt väga fördelar mot nackdelar. Och ångestdämpning är en stor fördel i mina ögon.
Gammal teknik: kedjeröka. Fungerar medelbra, skulle säga en femma på en tiogradig skala. Genererar i sig ny ångest om man är på det humöret. Andra dagar mycket effektiv då det är ett sätt att på samma gång unna sig något och straffa sig (man vet att Rökning dödar, man har vetat det länge) själv. Två i en, tjoho så praktiskt!
Tinnitus i hjärtat (bob hund). Eller snarare i hela kroppen, det tjuter och piper av bara helvete. Då känner man att man lever.
Puss
2009-10-29
#62 En vän
En vän sa häromdagen att han helst av allt bara ville supa ner sig men att det också skulle vara jävligt meningslöst. "Också" som i att det syftar på allt annat, att allt annat är meningslöst. Jag förstod precis vad han menade.
#61 Hornsgatan
Jag har på senare tid kommit fram till att den charmigt nedgångna, hårt trafikerade, allmänt dekadenta södergatan Hornsgatan är min favoritgata i Stockholm. Jag promenerade på Hornsgatan idag för så faller det sig nästan varje dag, oavsett om det egentligen är nödvändigt. Jag hamnat ofta där. Och jag trivs, känner mig hemma.
Jag träffade min vän O på Hornsgatan idag. Sprang på bara, sådär av en slump som man faktiskt gör ibland (men ändå inte så ofta med tanke på att de flesta av ens bekanta hänger ungefär där man själv hänger. För det mesta). Senare, när vi skiljts åt igen, han och F svängde av på en tvärgata och jag gick hela långa Hornsgatan och sedan vidare jättelänge tills jag kom hem, insåg jag hur glad jag faktiskt blivit av att träffa honom, kände hur det plötsligt hade blivit lättare att andas den kyliga höstluften och att jag inte längre hade orosklumpen i magen. Jag och O umgicks tämligen intensivt i våras, vi har upplevt mången utekväll tillsammans och haft jävligt kul men nu ses vi inte så ofta längre och han skulle nog säga att det är för att jag hänger med folk från min skola hela tiden men det gör jag ju faktiskt inte så jag vet inte vad det kan bero på.
Vi pratade festival. Melt! släpper sina biljetter på... tisdag tror jag att det var, det sa O och informerade också om att Arvika är samtidigt som Melt! i sommar (som är en avlägsen evighet in i framtiden) och jag tyckte att Vadå? Melt! är ju roligare men O sa att Melt! är FETT, men Arvika är så jävla kul. Hm, fett och kul vägdes mot varandra ett tag och jag tror att O aldrig kommer att sluta åka på festival, han kommer att vara en av de där femtionånting som sitter med sina ölmagar i vädret utanför husvagnen och lyssnar på musiken de lyssnade på när de var unga och minns festivaler de var på för minst tusen år sedan.
O berättade en lustig anekdot från årets upplaga av Emmabodafestivalen. En tjej och en kille jag inte känner hade varit på en spelning med O sista kvällen (som även jag var på, för övrigt, men jag såg aldrig O) och O hade varit full och glad och festivalig och hållit dem båda i handen varpå tjejen, som O beskrev som "en fashionbrud, fett pryd!" ber O att lukta på hennes hand. Den luktar kuk och fitta och allt (tror att det var formuleringen han använde, minns dock inte riktigt) och han utropar "Ni har precis haft sex, eller hur?" och den pryda fashionbruden fnissar jakande. Det är bara på festival någon som precis har knullat ber en annan person att lukta på ens otvättade hand och det är på sätt och vis lite fantastiskt.
Melt!-biljetterna kostar 70 euro men de har givetvis inte släppt några band och jag tror att vi ska höras om det där senare, när han bestämt sig vad som är mest värt: fett eller kul. Vi kramades hejdå och jag funderade över hans tandställning och att nu när han opererat käften kan han väl inte ha den så jävla länge till för hur satans många år har han haft det där skrotet i munnen nu? Hornsgatan var lika kall som innan men jag känner mig hemma där. Och där springer jag på vänner som får min existens att kännas... inte lika obekväm som innan.
Puss
Jag träffade min vän O på Hornsgatan idag. Sprang på bara, sådär av en slump som man faktiskt gör ibland (men ändå inte så ofta med tanke på att de flesta av ens bekanta hänger ungefär där man själv hänger. För det mesta). Senare, när vi skiljts åt igen, han och F svängde av på en tvärgata och jag gick hela långa Hornsgatan och sedan vidare jättelänge tills jag kom hem, insåg jag hur glad jag faktiskt blivit av att träffa honom, kände hur det plötsligt hade blivit lättare att andas den kyliga höstluften och att jag inte längre hade orosklumpen i magen. Jag och O umgicks tämligen intensivt i våras, vi har upplevt mången utekväll tillsammans och haft jävligt kul men nu ses vi inte så ofta längre och han skulle nog säga att det är för att jag hänger med folk från min skola hela tiden men det gör jag ju faktiskt inte så jag vet inte vad det kan bero på.
Vi pratade festival. Melt! släpper sina biljetter på... tisdag tror jag att det var, det sa O och informerade också om att Arvika är samtidigt som Melt! i sommar (som är en avlägsen evighet in i framtiden) och jag tyckte att Vadå? Melt! är ju roligare men O sa att Melt! är FETT, men Arvika är så jävla kul. Hm, fett och kul vägdes mot varandra ett tag och jag tror att O aldrig kommer att sluta åka på festival, han kommer att vara en av de där femtionånting som sitter med sina ölmagar i vädret utanför husvagnen och lyssnar på musiken de lyssnade på när de var unga och minns festivaler de var på för minst tusen år sedan.
O berättade en lustig anekdot från årets upplaga av Emmabodafestivalen. En tjej och en kille jag inte känner hade varit på en spelning med O sista kvällen (som även jag var på, för övrigt, men jag såg aldrig O) och O hade varit full och glad och festivalig och hållit dem båda i handen varpå tjejen, som O beskrev som "en fashionbrud, fett pryd!" ber O att lukta på hennes hand. Den luktar kuk och fitta och allt (tror att det var formuleringen han använde, minns dock inte riktigt) och han utropar "Ni har precis haft sex, eller hur?" och den pryda fashionbruden fnissar jakande. Det är bara på festival någon som precis har knullat ber en annan person att lukta på ens otvättade hand och det är på sätt och vis lite fantastiskt.
Melt!-biljetterna kostar 70 euro men de har givetvis inte släppt några band och jag tror att vi ska höras om det där senare, när han bestämt sig vad som är mest värt: fett eller kul. Vi kramades hejdå och jag funderade över hans tandställning och att nu när han opererat käften kan han väl inte ha den så jävla länge till för hur satans många år har han haft det där skrotet i munnen nu? Hornsgatan var lika kall som innan men jag känner mig hemma där. Och där springer jag på vänner som får min existens att kännas... inte lika obekväm som innan.
Puss
2009-10-28
#59 I somras
I förrgår såg jag S på Drottninggatan. Jag hade precis sprungit ut från Buttericks, bakfull, äcklig, osminkad och jävlig, höll på att få panik över för mycket människor och för lite luft. Så ut, trava några meter och oj, vem går där?
Det var länge sedan nu, det insåg jag. Den där gången i somras och i somras är längre sedan än jag kan fatta. Han rökte en cigg. S röker alltid, eller gjorde i alla fall det de gånger jag träffade honom. För jag känner honom egentligen inte, det vet jag när jag tänker efter. Cigg alltså, och snygg som satan var han för det är han alltid den jäveln.
S hyrde ett rum högt upp i ett grått betonghus i en av alla dessa deprimerande Stockholmsförorter. Det gör han inte längre, sist vi sågs berättade han att han skulle flytta och jag tror visst att han hänger en del i Malmö nuförtiden, av förklarliga skäl. Man fick röka inomhus hos S och första gången jag var där hade han två gigantiska glasburkar fyllda med fimpar som han uppenbarligen inte hade orkat tömma, en inne och en på balkongen från vilken man kan se Globen.
Jag såg aldrig golvet i S rum, för det var täckt av kläder. Jag sa till honom att jag trodde att rummet säkert skulle kännas större om man kunde se golvet och han höll med om att det nog kunde vara så. Det stod också ett antal tomma olivoljeflaskor lite här och var. Det var märkligt. Och gardinerna var orange med något mönster och groteskt fula.
Ovanpå och under och mellan kläderna kunde man hos S alltid hitta tomma eller halvtomma paket röda LM. Han rökte alltid röda LM och jag påpekade sannolikt att de är äckliga och han antagligen att de är billiga. Eller på påpekade jag aldrig det för jag sa aldrig så mycket till S. Det behövdes liksom aldrig eftersom han pratade så mycket,. Om bandet, sin hemort, sin hund, sitt liv i övrigt, brudar han hade legat med och så vidare och jag lyssnade och skrattade och han sa att han inte fattade varför han snackade så mycket när han var med mig för så jävla mycket pratade han inte när han var med någon annan.
Vi brukade sms:a varandra på fyllan, kolla om den andra var ute i Stockholmsnatten och hade lust att ses. Men så många gånger sågs vi väl inte egentligen och det hela var mest väldigt märkligt. Men behagligt, praktiskt och lite spännande och nytt. Nu är det inte nytt längre, snarare överspelat och ibland tror jag att jag saknar honom men det är oftast något annat som fattas mig, inser jag vid närmare eftertanke. Jag minns inte när vi hördes senast. Någon gång i slutet av sommaren tror jag. Och nu är det höst sedan länge.
Jag hann knappt reagera så hade vi gått förbi varandra. Avståndet mellan oss: cirka tre meter. Han visade inget som helst tecken på igenkänning och det är troligt att han inte ens såg mig. Och jag har ju ändrat hårfärg och frisyr och så vidare och det var sjukligt mycket folk på Drottninggatan för det är det alltid och med andra ord så är det inte konstigt. Några sekunder så hade vi gått förbi varandra och med tanke på hur jag mådde kanske det var lika bra att han inte såg mig.
I somras var länge sedan. Längre sedan än jag kan och vill fatta, men ofrivilligt börjar jag göra det nu.
Puss
Det var länge sedan nu, det insåg jag. Den där gången i somras och i somras är längre sedan än jag kan fatta. Han rökte en cigg. S röker alltid, eller gjorde i alla fall det de gånger jag träffade honom. För jag känner honom egentligen inte, det vet jag när jag tänker efter. Cigg alltså, och snygg som satan var han för det är han alltid den jäveln.
S hyrde ett rum högt upp i ett grått betonghus i en av alla dessa deprimerande Stockholmsförorter. Det gör han inte längre, sist vi sågs berättade han att han skulle flytta och jag tror visst att han hänger en del i Malmö nuförtiden, av förklarliga skäl. Man fick röka inomhus hos S och första gången jag var där hade han två gigantiska glasburkar fyllda med fimpar som han uppenbarligen inte hade orkat tömma, en inne och en på balkongen från vilken man kan se Globen.
Jag såg aldrig golvet i S rum, för det var täckt av kläder. Jag sa till honom att jag trodde att rummet säkert skulle kännas större om man kunde se golvet och han höll med om att det nog kunde vara så. Det stod också ett antal tomma olivoljeflaskor lite här och var. Det var märkligt. Och gardinerna var orange med något mönster och groteskt fula.
Ovanpå och under och mellan kläderna kunde man hos S alltid hitta tomma eller halvtomma paket röda LM. Han rökte alltid röda LM och jag påpekade sannolikt att de är äckliga och han antagligen att de är billiga. Eller på påpekade jag aldrig det för jag sa aldrig så mycket till S. Det behövdes liksom aldrig eftersom han pratade så mycket,. Om bandet, sin hemort, sin hund, sitt liv i övrigt, brudar han hade legat med och så vidare och jag lyssnade och skrattade och han sa att han inte fattade varför han snackade så mycket när han var med mig för så jävla mycket pratade han inte när han var med någon annan.
Vi brukade sms:a varandra på fyllan, kolla om den andra var ute i Stockholmsnatten och hade lust att ses. Men så många gånger sågs vi väl inte egentligen och det hela var mest väldigt märkligt. Men behagligt, praktiskt och lite spännande och nytt. Nu är det inte nytt längre, snarare överspelat och ibland tror jag att jag saknar honom men det är oftast något annat som fattas mig, inser jag vid närmare eftertanke. Jag minns inte när vi hördes senast. Någon gång i slutet av sommaren tror jag. Och nu är det höst sedan länge.
Jag hann knappt reagera så hade vi gått förbi varandra. Avståndet mellan oss: cirka tre meter. Han visade inget som helst tecken på igenkänning och det är troligt att han inte ens såg mig. Och jag har ju ändrat hårfärg och frisyr och så vidare och det var sjukligt mycket folk på Drottninggatan för det är det alltid och med andra ord så är det inte konstigt. Några sekunder så hade vi gått förbi varandra och med tanke på hur jag mådde kanske det var lika bra att han inte såg mig.
I somras var länge sedan. Längre sedan än jag kan och vill fatta, men ofrivilligt börjar jag göra det nu.
Puss
2009-10-17
#58
Känslan av att det ständigt är något som saknas, att det man har inte räcker till, hur mycket och fint och fantastiskt det än är. Bortskämd? För höga förväntningar på tillvaron? Osannolikt, det verkar inte rimligt att man efter så många år skulle ha ens några förväntningar alls. Och ändå.
Det går långsamt, segt, trögt, allt har fastnat. Slutat snurra. Jag vet inte vad som är värst men jag tror att det är frustrationen som det att stå stilla resulterar i. Hellre inte hänga med, försöka hålla sig kvar, då har man i varje fall något att göra.
Sysslolösheten som man skapat själv fast man hatar den innerligt och djupt. Skapat det för att man inte orkar, inte har inspiration eller vafan det nu är. Klart det finns saker att göra, men alla hinder ter sig fullkomligt omöjliga att komma över/under/runt/vadsomhelst och ständigt nya hinder som ingen annan än man själv byggt upp och allt som oftast ingen anna än man själv kan se.
Och så frustrationen, den ständiga i varje fall nästintill. Och kanske vill man bara skrika rätt ut, kanske vill man ingenting överhuvudtaget kanske vill man gå ut och ta en cigg på balkongen men gud så självdestruktivt. Frustrationen över att något saknas och att man inte kan göra något och över att människorna man omges av inte beter sig som man tycker att de borde bete sig och över att man själv inte beter sig som man tycker att man borde bete sig.
Frustrationen över alltings meningslöshet och det totala misslyckandet med att förstå vad det är man saknar så in i helvete.
Det går långsamt, segt, trögt, allt har fastnat. Slutat snurra. Jag vet inte vad som är värst men jag tror att det är frustrationen som det att stå stilla resulterar i. Hellre inte hänga med, försöka hålla sig kvar, då har man i varje fall något att göra.
Sysslolösheten som man skapat själv fast man hatar den innerligt och djupt. Skapat det för att man inte orkar, inte har inspiration eller vafan det nu är. Klart det finns saker att göra, men alla hinder ter sig fullkomligt omöjliga att komma över/under/runt/vadsomhelst och ständigt nya hinder som ingen annan än man själv byggt upp och allt som oftast ingen anna än man själv kan se.
Och så frustrationen, den ständiga i varje fall nästintill. Och kanske vill man bara skrika rätt ut, kanske vill man ingenting överhuvudtaget kanske vill man gå ut och ta en cigg på balkongen men gud så självdestruktivt. Frustrationen över att något saknas och att man inte kan göra något och över att människorna man omges av inte beter sig som man tycker att de borde bete sig och över att man själv inte beter sig som man tycker att man borde bete sig.
Frustrationen över alltings meningslöshet och det totala misslyckandet med att förstå vad det är man saknar så in i helvete.
2009-10-13
#57 Segwayupdate
Läste häromdagen i DN apropå någon fråga till På Stan-redaktionen om aktiviteter att sysselsätta sig själv och tonårsbarnen med under Stockholmsvistelsen att man tydligen kan åka Segwayturer på Djurgården, som någon slags sightseeing. Bara till att anmäla sig i Gallerian. Där ser man, allt får sin förklaring till slut, till och med Segway-armén.
Puss
Puss
#56 Att skratta, fnissa eller skrocka lite åt
Utan förmågan att mitt i alla skit ändå se små ljusglimtar och fnissa, skratta eller skrocka en skvätt för mig själv eller med vänner med lika skum/svårbegriplig/eftebliven/överutvecklad humor som min skulle jag ta mig fan kasta mig från Liljeholmsbron, Västerbron eller annan valfri hög höjd på stört. Tur att jag fnissar och skrattar istället då (eller? Det tänker jag inte gräva i, det kommer bara sluta dåligt).
Idag har jag fnissat och skrattat åt lite olika saker. Jag har skrattat åt den jättelånga pinnen Caspar David Friedrich håller i på ett porträtt målat av någon gubbe jag inte minns namnet på. Både jag och A samt de två gubbarna som stod bredvid oss och betraktade konstverket diskuterade en bra stund vad föremålet kunde tänkas vara men utan att komma till en slutsats. Var det en jättelång pensel? Men vad ska man med en två meter lång pensel till? Dessutom skulle han behöva stå inträngd i hörnet av rummet för att vara på rätt avstånd från stafliet i så fall och det verkar ju grymt opraktiskt. En käpp kanske? Men fortfarande: två meter lång på ett undefär. Och han höll den inte som man normalt håller i en käpp. Mystiskt.
Jag har fnissat åt att killen i kassan i Nationalmuseums shop frågade A "Har du en krona? Have you got one crown?" trots att hon två sekunder tidigare yttrat något på svenska till mig. Jag har skrattat åt den konstiga CD-spelaren jag inhandlade på Stadsmissionen för tvåhundra riksdaler där det pluppar ut som en liten låda med fack där man lägger skivorna för att sedan pluppa tillbaks lådan och spela musiken.
Slutligen, då min nya favoritsysselsättning är att kolla in Platsbanken (jag har nämligen kommit fram till att trots att det är jättemeningsfullt och bra att jobba inom hemtjänsten och att det ibland är jättekul och att flera av gamlingarna är gulliga så är det på det stora hela ett skitjobb som ger mig så jävla mycket ångest och alldeles för lite betalt i relation till arbetsuppgifterna jag faktiskt utför samt mängden ångest), har jag skrattat åt en annons från Nordic Market NMK. De söker en mattförsäljare. Intresserad? Kontakta Mattin via telefon eller mail!
Puss
Idag har jag fnissat och skrattat åt lite olika saker. Jag har skrattat åt den jättelånga pinnen Caspar David Friedrich håller i på ett porträtt målat av någon gubbe jag inte minns namnet på. Både jag och A samt de två gubbarna som stod bredvid oss och betraktade konstverket diskuterade en bra stund vad föremålet kunde tänkas vara men utan att komma till en slutsats. Var det en jättelång pensel? Men vad ska man med en två meter lång pensel till? Dessutom skulle han behöva stå inträngd i hörnet av rummet för att vara på rätt avstånd från stafliet i så fall och det verkar ju grymt opraktiskt. En käpp kanske? Men fortfarande: två meter lång på ett undefär. Och han höll den inte som man normalt håller i en käpp. Mystiskt.
Jag har fnissat åt att killen i kassan i Nationalmuseums shop frågade A "Har du en krona? Have you got one crown?" trots att hon två sekunder tidigare yttrat något på svenska till mig. Jag har skrattat åt den konstiga CD-spelaren jag inhandlade på Stadsmissionen för tvåhundra riksdaler där det pluppar ut som en liten låda med fack där man lägger skivorna för att sedan pluppa tillbaks lådan och spela musiken.
Slutligen, då min nya favoritsysselsättning är att kolla in Platsbanken (jag har nämligen kommit fram till att trots att det är jättemeningsfullt och bra att jobba inom hemtjänsten och att det ibland är jättekul och att flera av gamlingarna är gulliga så är det på det stora hela ett skitjobb som ger mig så jävla mycket ångest och alldeles för lite betalt i relation till arbetsuppgifterna jag faktiskt utför samt mängden ångest), har jag skrattat åt en annons från Nordic Market NMK. De söker en mattförsäljare. Intresserad? Kontakta Mattin via telefon eller mail!
Puss
2009-10-12
#55 Platsbanken
Att man bestämmer sig för att det fanimej är på tiden att ta tag i sitt liv kan innebära en rad olika saker. För mig, just i dag, den hundratusende gången jag bestämmer mig för att ta tag i mitt liv, få tummen ur röven och ändan ur vagnen och så vidare, innebär det att surfa runt på Platsbanken, på Arbetsförmedlingens hemsida.
Platsbanken har för det mesta en fascinerande förmåga att få läsaren, surfaren, den stackars arbetlöse saten, att förlora allt hopp om framtiden och bli djupt deprimerad. Man kan exempelvis få läsa att ett jobb som diskare kräver erfarenhet av både findisk och grovdisk för att man ens ska ha rätt att med äran i behåll söka jobbet (och man bara "Findisk? Grovdisk? Disk som disk förihelvete, hur svårt kan det vara att spola av lite tallrikar?!?" men tyvärr ger det inte mer jobb att tycka att arbetsköparen - tänker inte skriva arbetsgivaren, det låter som att de är snälla och ger en jobb, men det är faktiskt så att de köper arbetskraft - är dum i huvudet).
Ibland händer det dock att Platsbanken trots allt kan vara en ack så liten men ändå, en källa till glädje och skratt. Exempelvis när man börjar läsa vilka typer av personer arbetsköpare faktiskt söker till de lediga tjänsterna. Speciellt när man inte läser själva annonsen, utan bara rubriken. Idag hittade jag en annons där de sökte "Informationsmodellerare med kunskap i arkitektur" (eh, modellera information..?), en som handlade om "ROLIGT säljjobb" (haha! Versaler alltså. Så aggressivt!) och en annan med rubriken "Färskvaruklippa någonstans i Sverige". Dagens roligaste annons måste ändå vara "Driven finskspråkig inkassohandläggare". Jag undrar lite hur många som kan passa in på den beskrivningen liksom...
I övrigt känner jag mig skeptisk till att man ska vara så jävla glad för alla jobb. Jag kan liksom inte låta bli att förhålla mig misstänksam till människor som beskriver sig själva som "glad", förnimmelsen av att det i deras fall är något som inte stämmer vägrar försvinna.
Puss
Platsbanken har för det mesta en fascinerande förmåga att få läsaren, surfaren, den stackars arbetlöse saten, att förlora allt hopp om framtiden och bli djupt deprimerad. Man kan exempelvis få läsa att ett jobb som diskare kräver erfarenhet av både findisk och grovdisk för att man ens ska ha rätt att med äran i behåll söka jobbet (och man bara "Findisk? Grovdisk? Disk som disk förihelvete, hur svårt kan det vara att spola av lite tallrikar?!?" men tyvärr ger det inte mer jobb att tycka att arbetsköparen - tänker inte skriva arbetsgivaren, det låter som att de är snälla och ger en jobb, men det är faktiskt så att de köper arbetskraft - är dum i huvudet).
Ibland händer det dock att Platsbanken trots allt kan vara en ack så liten men ändå, en källa till glädje och skratt. Exempelvis när man börjar läsa vilka typer av personer arbetsköpare faktiskt söker till de lediga tjänsterna. Speciellt när man inte läser själva annonsen, utan bara rubriken. Idag hittade jag en annons där de sökte "Informationsmodellerare med kunskap i arkitektur" (eh, modellera information..?), en som handlade om "ROLIGT säljjobb" (haha! Versaler alltså. Så aggressivt!) och en annan med rubriken "Färskvaruklippa någonstans i Sverige". Dagens roligaste annons måste ändå vara "Driven finskspråkig inkassohandläggare". Jag undrar lite hur många som kan passa in på den beskrivningen liksom...
I övrigt känner jag mig skeptisk till att man ska vara så jävla glad för alla jobb. Jag kan liksom inte låta bli att förhålla mig misstänksam till människor som beskriver sig själva som "glad", förnimmelsen av att det i deras fall är något som inte stämmer vägrar försvinna.
Puss
2009-10-06
#54 Dödens dag
Idag är dödens dag. Dagen då jag övergav alla mina ideal och pruttade allt jag någonsin brytt mig om i ansiktet. Det är en mörk dag, nästintill kolsvart och jag skäms något så innerligt men nu är det för sent att göra något åt saken. Det finns, med andra ord, ingen återvändo. Idag är en dag kletig av ångest och psykisk smärta, idag är dagen då jag förlorade all självrespekt, värdighet och heder.
Idag är dagen då jag skaffade Facebook.
Idag är dagen då jag skaffade Facebook.
2009-10-01
#53 Onyktert osmart
När man är onykter är det lätt hänt att göra rätt osmarta grejer och med tiden samlar man ju på sig ett gäng korkade-saker-man-själv-och-vänner-och-bekanta-gjort-på-fyllan-historier. Då skadeglädjen är den enda sanna glädjen och det ofta genererar enorm lycka av att få skratta åt dumheter och misstag andra har begått så vill jag härmed dela med mig av några fyllestupiditeter.
Alltså: det är onyktert osmart att...
... när man är för full för att bli insläppt på en klubb börja med att aggressivt fråga "Vad är ni för jävla pussies i Stockholm?" (vederbörande är från en annan, mindre, svensk stad) och sedan, efter att ha promenerat en stund och återupptagit diskussionen med vakten, kalla denne för "Kuksugare!". Inte om man vill komma in på klubben i varje fall (men det gör man ju ändå inte så kanske spelar det inte så stor roll vad man säger, så länge vakten inte kommer ihåg en tills nästa gång).
... svara "Nej, men i förra veckan." på frågan om man rökt ikväll, ställd av en civilpolis som förhör en (följder: polisbilsåktur, pisstes samt böter för mindre eller ringa eller vad han nu sa att det hette narkotikabrott).
... sopa golvet med en gitarrspelande kompis (ja, gitarren gick sönder).
... prata om saker som är viktiga och som man verkligen vill ha sagt men egentligen inte vågar säga (men det gör man alltid av någon jävla anledning).
... putta en minst lika onykter vän med lagom dålig balans mot en garderob (för då kan det hända att han ofrivilligt sätter sig i en slags korgställning som inte riktigt klarar vikten av visserligen smal men ändå nittonårig man då det är tänkt att man ska ha kläder i den).
... se det som en bra flyktväg in från balkongen att kliva på en korgstol för att sedan hoppa över ett bord när några polare inte vill låta en gå förbi (jag klev rakt igenom stolen, hålet som är stort som min fot ungefär är kvar på stolen som står kvar på balkongen och den genererar alltid lika mycket dåligt samvete).
... lägga en vattenkaraff i sin säng (detta är ett hittills olöst mysterium, ingen vet ännu varför min gode vän gjorde på detta viset).
... rulla nedför en brant backe som visserligen är täckt av gräs men där det ändå finns stenar och pinnar dolda lite här och var (dock är det rätt spexigt med ett sår i pannan som ser ut som ett kastmärke. Eller?).
... köpa snus när man gick hela den långa vägen från festivalområdet till mataffären för att köpa cigg och till råga på allt råka köpa baksnus fast man alltid snusat påssnus.
... lyckas fastna med foten i tunnelbanespärren när man ska planka så att man ramlar ihop i en liten mosad hög nedanför spärren.
... ramla baklänges på ett sådant där skojig-gammal-film-sätt när man är på väg att ta ett steg framåt från stillastående läge (bör kanske också nämna att det var på en av tunnelbaneperrongerna i Gamla Stan).
... leta efter sin stämpel cirka tre meter från vakten när man precis har kommit in på en klubb (speciellt när man precis har fått den och det visar sig att den var dold under ens klocka och detta genom att vakten får flytta på klockan eftersom man inte fattar när han säger "Den är under din klocka").
... fejka en stämpel till en klubb genom att tvinga sin kompis att rita med kulspetspenna, fyra meter från ingången till nämnda klubb och lika långt avstånd till vakterna (och att sedan, när vakterna inte släpper in en för att man är för full, vilket man är, hävda att "men jag har ju redan varit inne!").
Det skulle kunna fortsätta i oändlighet men jag slutar nu för om man tänker på det för mycket inser man att det kanske egentligen mest är tragiskt att man gör sig själv så efterbliven.
Puss
Alltså: det är onyktert osmart att...
... när man är för full för att bli insläppt på en klubb börja med att aggressivt fråga "Vad är ni för jävla pussies i Stockholm?" (vederbörande är från en annan, mindre, svensk stad) och sedan, efter att ha promenerat en stund och återupptagit diskussionen med vakten, kalla denne för "Kuksugare!". Inte om man vill komma in på klubben i varje fall (men det gör man ju ändå inte så kanske spelar det inte så stor roll vad man säger, så länge vakten inte kommer ihåg en tills nästa gång).
... svara "Nej, men i förra veckan." på frågan om man rökt ikväll, ställd av en civilpolis som förhör en (följder: polisbilsåktur, pisstes samt böter för mindre eller ringa eller vad han nu sa att det hette narkotikabrott).
... sopa golvet med en gitarrspelande kompis (ja, gitarren gick sönder).
... prata om saker som är viktiga och som man verkligen vill ha sagt men egentligen inte vågar säga (men det gör man alltid av någon jävla anledning).
... putta en minst lika onykter vän med lagom dålig balans mot en garderob (för då kan det hända att han ofrivilligt sätter sig i en slags korgställning som inte riktigt klarar vikten av visserligen smal men ändå nittonårig man då det är tänkt att man ska ha kläder i den).
... se det som en bra flyktväg in från balkongen att kliva på en korgstol för att sedan hoppa över ett bord när några polare inte vill låta en gå förbi (jag klev rakt igenom stolen, hålet som är stort som min fot ungefär är kvar på stolen som står kvar på balkongen och den genererar alltid lika mycket dåligt samvete).
... lägga en vattenkaraff i sin säng (detta är ett hittills olöst mysterium, ingen vet ännu varför min gode vän gjorde på detta viset).
... rulla nedför en brant backe som visserligen är täckt av gräs men där det ändå finns stenar och pinnar dolda lite här och var (dock är det rätt spexigt med ett sår i pannan som ser ut som ett kastmärke. Eller?).
... köpa snus när man gick hela den långa vägen från festivalområdet till mataffären för att köpa cigg och till råga på allt råka köpa baksnus fast man alltid snusat påssnus.
... lyckas fastna med foten i tunnelbanespärren när man ska planka så att man ramlar ihop i en liten mosad hög nedanför spärren.
... ramla baklänges på ett sådant där skojig-gammal-film-sätt när man är på väg att ta ett steg framåt från stillastående läge (bör kanske också nämna att det var på en av tunnelbaneperrongerna i Gamla Stan).
... leta efter sin stämpel cirka tre meter från vakten när man precis har kommit in på en klubb (speciellt när man precis har fått den och det visar sig att den var dold under ens klocka och detta genom att vakten får flytta på klockan eftersom man inte fattar när han säger "Den är under din klocka").
... fejka en stämpel till en klubb genom att tvinga sin kompis att rita med kulspetspenna, fyra meter från ingången till nämnda klubb och lika långt avstånd till vakterna (och att sedan, när vakterna inte släpper in en för att man är för full, vilket man är, hävda att "men jag har ju redan varit inne!").
Det skulle kunna fortsätta i oändlighet men jag slutar nu för om man tänker på det för mycket inser man att det kanske egentligen mest är tragiskt att man gör sig själv så efterbliven.
Puss
2009-09-21
#52 Lös i konturerna
Inspirationslös lealös hopplös pretentiös mållös talanglös vettlös porös trolös smaklös fullt ös medvetslös viktlös (själsligt, ibland) betydelselös taktlös skamlös
Lös. Flytande diffus kletig slabbig och så vidare.
Det blir ingenting av någonting. Inte ens några luftslott.
Puss
Lös. Flytande diffus kletig slabbig och så vidare.
Det blir ingenting av någonting. Inte ens några luftslott.
Puss
2009-09-20
#51 För fan!
Jag vill ju bara vara full och glad kexchoklad och så vidare för i helvetes jävla kuksugarfan!
#50 Känslan mitt i natten
Cirka en timme och femtio minuter över midnatt. Det är mörkt och kallt ute och känslan av elakartad och förintande ensamhet växer i bröstet, magen, hela kroppen tillsammans med insikten att det inte är särskilt vettigt att dricka mer vin när man kommer hem onykter och otaggad och frustrerad. Men det är i alla fall vettigt att blanda tortellinin med spenat om man kanske skulle ha järnbrist så kanske tar det ovettiga och det vettiga ut varandra eller i varje fall skulle det kunna vara vad jag hoppas på.
Känslan såhär efter midnatt, mitt i natten, mitt i mörkret förutom den av ensamhet är den att inte stå ut med sig själv. Med sin kropp, med sina reaktioner, sitt beteende och sina känslor och jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Det blir ofta så och det är då man börjar reflektera. Och det är ju bra men när man inte når ända fram, vilket jag sällan gör, så är det ändå inte särskilt konstruktivt och det leder ingen vart och om det gör det så trampar det i en liten härlig cirkel hela ända vägen fram till punkten man startade ifrån.
En annan känsla är den att det är aningen korkat att spela musik mitt i natten med tanke på de vidriga grannar man har under sig som går och ställer sig vid ens dörr och lyssnar och antecknar för att vid senare tillfälle konfrontera en med att då och då lät det som att ni gjorde det och det. Så man sänker, underkastar sig grannarna av... ja, av vadå? Hyfs och artighet kanske till en viss del men kanske framförallt någon svårgreppad rädsla för att orsaka obehag för sig själv. Varje handling är i grund och botten egoistisk eller hur var det nu?
Känslan av misslyckande är också påtaglig men att gräva och riva i den framkallar mest bara ångest och den (ångesten) är man helst utan så man fösöker till sitt yttersta att inte gräva och riva i den, man försöker låta bli att gräva och riva i någonting överhuvudtaget men det misslyckandet är fatalt och den onda cirkeln blir till en ond spiral och slutligen sitter man där i den mörka illadoftande skiten och frågar sig varför man skriver i tredje person, är det för att man har ambitionen att skriva något mer allmängiltigt som någon stackars sate kan känna igen sig i eller är det helt enkelt för att skydda sig själv?
Puss
Känslan såhär efter midnatt, mitt i natten, mitt i mörkret förutom den av ensamhet är den att inte stå ut med sig själv. Med sin kropp, med sina reaktioner, sitt beteende och sina känslor och jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Det blir ofta så och det är då man börjar reflektera. Och det är ju bra men när man inte når ända fram, vilket jag sällan gör, så är det ändå inte särskilt konstruktivt och det leder ingen vart och om det gör det så trampar det i en liten härlig cirkel hela ända vägen fram till punkten man startade ifrån.
En annan känsla är den att det är aningen korkat att spela musik mitt i natten med tanke på de vidriga grannar man har under sig som går och ställer sig vid ens dörr och lyssnar och antecknar för att vid senare tillfälle konfrontera en med att då och då lät det som att ni gjorde det och det. Så man sänker, underkastar sig grannarna av... ja, av vadå? Hyfs och artighet kanske till en viss del men kanske framförallt någon svårgreppad rädsla för att orsaka obehag för sig själv. Varje handling är i grund och botten egoistisk eller hur var det nu?
Känslan av misslyckande är också påtaglig men att gräva och riva i den framkallar mest bara ångest och den (ångesten) är man helst utan så man fösöker till sitt yttersta att inte gräva och riva i den, man försöker låta bli att gräva och riva i någonting överhuvudtaget men det misslyckandet är fatalt och den onda cirkeln blir till en ond spiral och slutligen sitter man där i den mörka illadoftande skiten och frågar sig varför man skriver i tredje person, är det för att man har ambitionen att skriva något mer allmängiltigt som någon stackars sate kan känna igen sig i eller är det helt enkelt för att skydda sig själv?
Puss
2009-09-19
#49 I förtid?
Att dö i förtid låter på något sätt värre än att dö ung, yngre, die young. "Rökare dör i förtid" v.s. "Smokers die younger" för att förtydliga, svenska cigarettpaket mot amerikanska. "I förtid", alltså innan man är färdig med sitt liv liksom, ångestframkallande ibland, när man orkar läsa varningstexten. Att dö yngre (än icke-rökare antar jag att det syftas på) däremot känn inte lika farligt, faktum är att jag häromdagen på grund av någon morbid dödsromantiserande läggning som jag tydligen har ibland nästan tyckte att det lät lite fint, för visst kan man ha levt färdig när man är ung och dessutom är ung ett relativt begrepp. Att dö ung är nästan att dö innan man har blivit hjärntvättad och tråkig och ändå tappat livsgnistan och då kanske det ändå är lika bra..?
"Sometimes I think I should just live fast and die young."
Allie i Permanent Vacation
Puss
"Sometimes I think I should just live fast and die young."
Allie i Permanent Vacation
Puss
2009-09-15
#48 Minnesvärt
Den 15:e september 2009. Detta vill jag minnas från idag:
Lilla söta, haltande tanten i vitt krulligt hår och rosa kappa, kanske en och fyrtio lång, hasandes fram i sakta mak
Brudarna på ungdomsmottagningen - hon som stel som en pinne, stirrandes på ingenting långt borta och musik i öronen, satt i andra änden av rummet och såg ut som att hon snart skulle krackelera, de fyra på golvet skämtandes om att bli gravid och de blonda med ljusrosa läppstift som såg likadana ut och deras mörkhåriga uttråkade kompis
Den röda murgrönan i stora svallvågor kring balkongen högst upp
Mannen med öl och Systemet-kasse, nytänd cigg mellan läpparna, ståendes på brons högsta punkt med blicken smekandes över vattnet och staden
Scouten, den lilla pojkscouten, kanske sju år, snabbt springandes uppför, gula scarfen i krampaktigt grepp. Munnen öppeni världens största leende, så jävla glad, tungan halvvägs utanför, flåsandes nästan.
J:s ögon och leende med ojämna tänder och hans sätt att liksom rätta till mustaschen.
Puss
Lilla söta, haltande tanten i vitt krulligt hår och rosa kappa, kanske en och fyrtio lång, hasandes fram i sakta mak
Brudarna på ungdomsmottagningen - hon som stel som en pinne, stirrandes på ingenting långt borta och musik i öronen, satt i andra änden av rummet och såg ut som att hon snart skulle krackelera, de fyra på golvet skämtandes om att bli gravid och de blonda med ljusrosa läppstift som såg likadana ut och deras mörkhåriga uttråkade kompis
Den röda murgrönan i stora svallvågor kring balkongen högst upp
Mannen med öl och Systemet-kasse, nytänd cigg mellan läpparna, ståendes på brons högsta punkt med blicken smekandes över vattnet och staden
Scouten, den lilla pojkscouten, kanske sju år, snabbt springandes uppför, gula scarfen i krampaktigt grepp. Munnen öppeni världens största leende, så jävla glad, tungan halvvägs utanför, flåsandes nästan.
J:s ögon och leende med ojämna tänder och hans sätt att liksom rätta till mustaschen.
Puss
2009-09-12
#47 Palla!
Palla ha en blogg där man låter så jävla glättig och käck hela tiden, så jävla osexigt. Palla vara helt och hållet fucking pank för att man har supit upp sina pengar. Palla känna sig stressad, nervös och illa till mods av ingen anledning alls. Palla ägna en massa tid åt att tänka på någon man borde ha slutat bry sig om för flera månader sedan. Palla gnälla! Fy fan!
Puss (trots allt)
Puss (trots allt)
2009-09-06
#46 Att inte hinna med
Fascinerande hur jag upplever att jag inte hinner med mitt eget liv, jag använde häromdagen en slags metafor när jag pratade med min vän m som gick ut ungefär på att det känns som om mitt liv bara rör sig snabbare och snabbare i en för mig fullkomligt okänd riktning och det ända jag kan göra är att krampaktigt försöka hålla mig kvar med en hand som snart kommer att tappa greppet. Ganska dramatiskt kan tyckas men just då kändes det verkligen så.
Men för att komma till det verkligt intressanta, hur kan jag fortfarande, efter att ha haft två dagar av ingen som helst aktivitet (för att försöka komma ikapp vad det nu är jag försöker komma ikapp), efter att verkligen ha satsat på att inte göra något alls fortfarande känna att jag inte hinner med, fortfarande stressat och andfått känna krampen i mina stela fingrar? Samtidigt som jag känner stressen växa i mig för varje sekund av en enda anledning: att jag inte utnyttjar tiden maximalt.
Men för att komma till det verkligt intressanta, hur kan jag fortfarande, efter att ha haft två dagar av ingen som helst aktivitet (för att försöka komma ikapp vad det nu är jag försöker komma ikapp), efter att verkligen ha satsat på att inte göra något alls fortfarande känna att jag inte hinner med, fortfarande stressat och andfått känna krampen i mina stela fingrar? Samtidigt som jag känner stressen växa i mig för varje sekund av en enda anledning: att jag inte utnyttjar tiden maximalt.
Kanske borde jag tänka om på flera plan, kanske borde jag värdera saker och ting lite annorlunda. Och kanske borde jag vara glad över att mina pengar nu är slut så att jag inte kan gå ut på tre veckor. Det kan hända att det kommer att visa sig vara rätt bra för mig.
Puss
2009-08-31
#45 Ägande o.s.v.
Natten mellan lördag och söndag tappade jag bort min väska på en klubb i Stockholms innerstad. Givetvis kändes det skit, jag bröt ihop som fan, hatade mig själv och min förmåga att bli kalasfull. Jag tackade även slumpen och delvis mig själv för att min mobiltelefon och högt älskade iPod låg i mina kjolfickor och inte i den lilla svarta, även den högt älskade, axelremsväska jag någon gång precis vid tidpunkten för stängning hade lagt/hängt någonstans så att någon (kukig jävla omoralisk fittjävel) hade fått tillfälle att ta den (för den var inte kvar någonstans, jag och en snäll tjej som jobbar där letade överallt och vakterna letade överallt och jag tittade sjuttio gånger på det ställe där jag enligt g senast hade väskan och då drar jag slutsatsen att den blev stulen eller att någon hittade den och tyckte att det man hittar får man ta).
Bittert som bara fan men det fick mig också att fundera lite över det här med materialism. Jag vill ju tycka att saker, prylar, inte är så viktiga, det viktigaste är vänskap och kärlek och intelligens och intellektuell förmåga och konsten och så fucking vidare och det tycker jag men det betyder inte att jag kan stå oberörd när min väska som jag alltid har koll på (jag är rätt paranoid) plötsligt inte finns i min närhet längre. Och allvarligt talat, hur fan ska man kunna undgå att bli materialist när det samhälle man lever i är byggt på ägandet. Att man hela tiden ska öka sitt ägande, helst för ägandets skull, och att det ständigt ska produceras nya saker, ofta saker som få känner ett behov av och ännu färre verkligen behöver.
Jag känner ingen som aldrig känner ett ha-begär, även om det framkallas av olika saker, och frågan är väl då om det ligger i människans natur eller om det är kulturellt betingat. Tyvärr kan jag inte svara på det och jag kan inte heller riktigt värdera det faktum att de flesta verkar ha lätt att fästa sig vid materiella ting. För, som jag sa, även om jag tycker att annat, icke-fysiskt, är viktigare så bryr jag mig också om mina saker. I teorin kan jag tycka att det är rätt meningslöst att bry sig om en borttappad väska men i praktiken kommer dels det faktum att det krånglar till livet som fan (både nycklar och plånbok låg i väskan så nu måste lås bytas, nytt leg samt andra kort införskaffas, ny bankkortskod läras in och så vidare) samt att jag faktiskt värdesätter denna väska, detta ting, rent emotionellt. Kanske handlar det bara om att en allmänt prylbesatt omgivning betingat mig, kanske handlar det om att känna sig... självständig och ha makt över sitt liv genom att ha makt över sina saker. Eventuellt långsökt men tanken slog mig.
Det här blev ett långt inlägg igen och jag är för trött för att slutföra resonemanget, förlåt förlåt! och hej vad hände med min förmåga att resonera, reflektera och analysera?, så jag lämnar ämnet nu. Dock med intentionen att återkomma så småningom. Tills dess håller jag hårt i alla mina andra väskor.
Puss
Bittert som bara fan men det fick mig också att fundera lite över det här med materialism. Jag vill ju tycka att saker, prylar, inte är så viktiga, det viktigaste är vänskap och kärlek och intelligens och intellektuell förmåga och konsten och så fucking vidare och det tycker jag men det betyder inte att jag kan stå oberörd när min väska som jag alltid har koll på (jag är rätt paranoid) plötsligt inte finns i min närhet längre. Och allvarligt talat, hur fan ska man kunna undgå att bli materialist när det samhälle man lever i är byggt på ägandet. Att man hela tiden ska öka sitt ägande, helst för ägandets skull, och att det ständigt ska produceras nya saker, ofta saker som få känner ett behov av och ännu färre verkligen behöver.
Jag känner ingen som aldrig känner ett ha-begär, även om det framkallas av olika saker, och frågan är väl då om det ligger i människans natur eller om det är kulturellt betingat. Tyvärr kan jag inte svara på det och jag kan inte heller riktigt värdera det faktum att de flesta verkar ha lätt att fästa sig vid materiella ting. För, som jag sa, även om jag tycker att annat, icke-fysiskt, är viktigare så bryr jag mig också om mina saker. I teorin kan jag tycka att det är rätt meningslöst att bry sig om en borttappad väska men i praktiken kommer dels det faktum att det krånglar till livet som fan (både nycklar och plånbok låg i väskan så nu måste lås bytas, nytt leg samt andra kort införskaffas, ny bankkortskod läras in och så vidare) samt att jag faktiskt värdesätter denna väska, detta ting, rent emotionellt. Kanske handlar det bara om att en allmänt prylbesatt omgivning betingat mig, kanske handlar det om att känna sig... självständig och ha makt över sitt liv genom att ha makt över sina saker. Eventuellt långsökt men tanken slog mig.
Det här blev ett långt inlägg igen och jag är för trött för att slutföra resonemanget, förlåt förlåt! och hej vad hände med min förmåga att resonera, reflektera och analysera?, så jag lämnar ämnet nu. Dock med intentionen att återkomma så småningom. Tills dess håller jag hårt i alla mina andra väskor.
Puss
#44 Stalking
Det är så pinsamt, jävla lätt att, som det ibland heter, stalka (eller, om du så vill, bara hålla sådär lite lagom koll på) människor i ens närhet alternativt omgivning alternativt hur långt borta och och avlägset som helst i det så kallade informationssamhälle vi lever i nuförtiden. Och då har jag inte ens Facebook (som för övrigt en av dem som av mig med flera ofta benämns som "tyskarna" eller "våra tyska vänner" häromdagen jämförde med Stasi)! Med tillgång till det där Internätet eller vad det nu heter är det bara att googla litte, gå in litte på hitta.se, kolla litte bloggar och så vidare så har du all information du behöver, och kanske framför allt inte behöver, om vem som helst. Läskigt och fascinerande.
Slutligen vill jag bara tillägga att jag är övertygad om att grundarna av Facebook redan har mer eller mindre kontroll över flertalet människors liv och så småningom kommer att ta över världen.
Puss
Slutligen vill jag bara tillägga att jag är övertygad om att grundarna av Facebook redan har mer eller mindre kontroll över flertalet människors liv och så småningom kommer att ta över världen.
Puss
2009-08-23
#43 Tunnelbanresa
Det är morgon, tidig morgon och det svider i ögonen av trötthet. Du står i en skakande, underjordisk farkost ihopklämd med ett antal fullkomligt främmande människor - en påtvingad intimitet med personer du inte ens vet namnet på, än mindre vilka de faktiskt är.
För att din hand inte ska växa fast vid stången som hindrar dig från att falla handlöst när vagnen kränger till byter du försiktigt grepp och råkar snudda vid en annan hand. Du och den äldre man med dimmiga ögon handen tillhör rycker båda förskräckt till och du skyndar dig att le ursäktande mot honom. 'Förlåt' säger ditt leende, 'Förlåt för att jag våldförde mig på din privata sfär och inte till fullo respekterade din integritet, förlåt för att jag finns!'
Det går på någon sekund och sedan har mannen vänt sitt fårade ansikte bort från dig och du vänder dig också hastigt bort. Du råkar av misstag möta någons blick och skyndar dig att med överdrivet intresse studera Åhléns skivannonser ovanför fönstren. För säkerhets skull ser du till att hålla dig alldeles, alldeles stilla hela den resterande delen av din resa och när du äntligen har klämt dig ur den svettiga och av människodoft fyllda vagnen, ut på perrongen, så har du kramp i handen.
Puss
För att din hand inte ska växa fast vid stången som hindrar dig från att falla handlöst när vagnen kränger till byter du försiktigt grepp och råkar snudda vid en annan hand. Du och den äldre man med dimmiga ögon handen tillhör rycker båda förskräckt till och du skyndar dig att le ursäktande mot honom. 'Förlåt' säger ditt leende, 'Förlåt för att jag våldförde mig på din privata sfär och inte till fullo respekterade din integritet, förlåt för att jag finns!'
Det går på någon sekund och sedan har mannen vänt sitt fårade ansikte bort från dig och du vänder dig också hastigt bort. Du råkar av misstag möta någons blick och skyndar dig att med överdrivet intresse studera Åhléns skivannonser ovanför fönstren. För säkerhets skull ser du till att hålla dig alldeles, alldeles stilla hela den resterande delen av din resa och när du äntligen har klämt dig ur den svettiga och av människodoft fyllda vagnen, ut på perrongen, så har du kramp i handen.
Puss
#42 Stockholm = en jävla håla
Jag bor i Stockholm. Stockholm är, som de flesta vet, Sveriges huvudstad och stoltserar(?) även med titeln "Sveriges största stad". Ha! Den må vara den största, men stor är den faan inte, hur mycket den än försöker låtsas vara någon slags metropol. Att denna Svea Rikes Hufvudstad i själva verket är en jävla håla bevisas för mig och de vänner jag diskuterat frågan med gång på gång. Jag vill nu berätta om det tydligaste exemplet på stadens litenhet.
Jag var denna sommar på Emmabodafestivalen och lyckades i fyllan och villan sista kvällen så att säga haffa mig en man. Denna man, som vi kan kalla V, var för mig helt okänd. Anledningen till att vi började prata var att min vän O, vars förmåga att ta kontakt med folk är något utöver det vanliga, hade träffat honom någonstans på festivalområdet (kan det ha varit vid matstånden? Eller bajamajorna? Äh, det är inte särskilt relevant), börjat snacka och sedan gett sig ut på äventyr tillsammans. V kände ingen i mitt camp förutom O, som han inte kände heller om man ska vara petig, och vi verkade inte ha några gemensamma bekanta. Det enda vi egentligen har gemensamt är att vi bor i Stockholm och att vi var på Emmaboda.
Jag tillbringar natten med V och dagen efter det åker jag hem med mina vänner utan att ha utbytt vare sig nummer eller mailadress eller något liknande vad det nu skulle vara. Jag tänker att "Guva skönt att inte behöva ha någon kontakt med honom, vad trevligt och kravlöst att hooka någon man inte känner och inte behöver lära känna, soft!" o.s.v.
Detta var en söndag och på måndagen börjar jag jobba. Jag jobbar måndag, tisdag, är hemma med grov förkylning på onsdagen, och jobbar torsdag, fredag. Under denna period rör jag mig inte en enda gång i Stockholms uteliv, eller något annat socialt sammanhang heller för den delen. Isolerad, med andra ord. På fredagen är jag dock taggad och jag och M bestämmer oss för att cykla iväg till en liten endagsfestival i vår del av staden. Vi dricker lite vin, köper pizza och trampar iväg.
När vi anländer till den lilla, lilla festivalen i vår lilla, lilla förort låser vi fast våra cyklar och beger oss mot ingången till "festivalområdet". Och vem springer jag då på om inte V från Emmaboda! I den lilla, lilla förorten som han aldrig ens varit i innan! Första gången sedan Emmaboda jag är ute! Sannolikheten för detta i en storstad bör, enligt mig, vara rätt liten så vilken slutsats är då lämplig att dra? Stockholm - en storstad? In my ass. Stockholm är den fisigaste lilla håla och sedan kan den låtsas vara "The Capital of Scandinavia" hur mycket den vill. Mig lurar den inte!
Puss
Jag var denna sommar på Emmabodafestivalen och lyckades i fyllan och villan sista kvällen så att säga haffa mig en man. Denna man, som vi kan kalla V, var för mig helt okänd. Anledningen till att vi började prata var att min vän O, vars förmåga att ta kontakt med folk är något utöver det vanliga, hade träffat honom någonstans på festivalområdet (kan det ha varit vid matstånden? Eller bajamajorna? Äh, det är inte särskilt relevant), börjat snacka och sedan gett sig ut på äventyr tillsammans. V kände ingen i mitt camp förutom O, som han inte kände heller om man ska vara petig, och vi verkade inte ha några gemensamma bekanta. Det enda vi egentligen har gemensamt är att vi bor i Stockholm och att vi var på Emmaboda.
Jag tillbringar natten med V och dagen efter det åker jag hem med mina vänner utan att ha utbytt vare sig nummer eller mailadress eller något liknande vad det nu skulle vara. Jag tänker att "Guva skönt att inte behöva ha någon kontakt med honom, vad trevligt och kravlöst att hooka någon man inte känner och inte behöver lära känna, soft!" o.s.v.
Detta var en söndag och på måndagen börjar jag jobba. Jag jobbar måndag, tisdag, är hemma med grov förkylning på onsdagen, och jobbar torsdag, fredag. Under denna period rör jag mig inte en enda gång i Stockholms uteliv, eller något annat socialt sammanhang heller för den delen. Isolerad, med andra ord. På fredagen är jag dock taggad och jag och M bestämmer oss för att cykla iväg till en liten endagsfestival i vår del av staden. Vi dricker lite vin, köper pizza och trampar iväg.
När vi anländer till den lilla, lilla festivalen i vår lilla, lilla förort låser vi fast våra cyklar och beger oss mot ingången till "festivalområdet". Och vem springer jag då på om inte V från Emmaboda! I den lilla, lilla förorten som han aldrig ens varit i innan! Första gången sedan Emmaboda jag är ute! Sannolikheten för detta i en storstad bör, enligt mig, vara rätt liten så vilken slutsats är då lämplig att dra? Stockholm - en storstad? In my ass. Stockholm är den fisigaste lilla håla och sedan kan den låtsas vara "The Capital of Scandinavia" hur mycket den vill. Mig lurar den inte!
Puss
2009-08-16
#41 Söndag
Att känna sig som ett stycke kött, ett köttstycke, en oformlig massa nästintill omöjlig att kontrollera. Att ha ont i huvudet, så att varje gång man hostar (och det gör man ofta för den där forkylningen man gått omkring med i en månad vägrar ge med sig och man undrar varför trots att man egentligen vet) är det som om någon slår en i skallbenet, inifrån.
Att inte kunna hålla uppe sina ögonlock, och de faller, faller långsamt och man kämpar för att hålla i dem och lyckas lite halft. Att hitta mystiska sår och blåmärken och andra blessyrer som man i sitt stilla, mörbultade sinne frågar sig var de kommer ifrån. Att känna sig lite illa till mods alternativt ha ångest alternativt känna att man inte ångrar någonting alternativt att man inte kommer ihåg någonting. Att undra om det är värt det.
Och sedan: att dricka kaffe varvat med vatten (varannan vatten!) och promenera med en fin vän till en sunkig pizzeria och dela på en alldeles lagom ostig (galet ostig!) Funghi, perfekt tunn och frasig i kanten och med färska champinjoner och osten trådar sig och man spiller pizzasallad på sin mysiga kjol som är perfekt för bakissöndagar.
Att komma hem igen och sätta sig i sin säng och lyssna på Patrick Wolf och äta Reisen och även om man fortfarande känner sig lite illa till mods och är köttigast i hela världen så börjar man så småningom, förhoppningsvis, om man har tur, lite trevande fundera på om man inte ska tro att allt inte är helt och hållet meningslöst. Alternativt fortsätta tro att allt är meningslöst men känna att så länge man kan äta pizza med en fin vän, så länge Patrick Wolf och kaffe existerar så kan man kanske stå ut ändå. Trots att det är söndag.
Puss
Att inte kunna hålla uppe sina ögonlock, och de faller, faller långsamt och man kämpar för att hålla i dem och lyckas lite halft. Att hitta mystiska sår och blåmärken och andra blessyrer som man i sitt stilla, mörbultade sinne frågar sig var de kommer ifrån. Att känna sig lite illa till mods alternativt ha ångest alternativt känna att man inte ångrar någonting alternativt att man inte kommer ihåg någonting. Att undra om det är värt det.
Och sedan: att dricka kaffe varvat med vatten (varannan vatten!) och promenera med en fin vän till en sunkig pizzeria och dela på en alldeles lagom ostig (galet ostig!) Funghi, perfekt tunn och frasig i kanten och med färska champinjoner och osten trådar sig och man spiller pizzasallad på sin mysiga kjol som är perfekt för bakissöndagar.
Att komma hem igen och sätta sig i sin säng och lyssna på Patrick Wolf och äta Reisen och även om man fortfarande känner sig lite illa till mods och är köttigast i hela världen så börjar man så småningom, förhoppningsvis, om man har tur, lite trevande fundera på om man inte ska tro att allt inte är helt och hållet meningslöst. Alternativt fortsätta tro att allt är meningslöst men känna att så länge man kan äta pizza med en fin vän, så länge Patrick Wolf och kaffe existerar så kan man kanske stå ut ändå. Trots att det är söndag.
Puss
2009-08-10
#40 Att ångra sig
Jag tänker på det här att det "är bättre att ångra något man gjort än något man inte gjort". Vissa personer, exempelvis min mamma har jag bestämt för mig, i varje fall stämmer det inte bra på hennes karaktär att tycka så, anser att det är ett dumt uttryck som får en att göra korkade och oigenomtänkta saker och/eller i efterhand försvarar ens korkade och oigenomtänkta handlingar. Jag har dock på senare tid kommit fram till att det nog ligger en hel del sanning i detta uttryck, för mig alltså, min sanning eller vad man ska säga för sanningen är relativ tror jag, eller det passar i alla fall rätt bra in på mitt beteende och det är ångestdämpande i efterhand.
Vari ligger sanningen då? Ånger som ånger, det borde ju inte vara någon skillnad, rimligtvis bör det vara i alla fall ungefär samma känsla, det är ju samma ord, men givetvis ryms det inom alla känslor oräkneliga nyanser, så också med ånger, och personligen trivs jag bättre med känslan av att ångra något (dumt) man gjort än att ångra något jag aldrig gjorde, trots att jag hade chansen. Kanske för att jag tänkte efter och gjorde bedömningen att det kanske var en... dum grej att göra. Och detta har med allra största sannolikhet mycket att göra med detta med att missa en chans. De flesta jag känner tycker att det är tämligen vidrigt att uppleva att man missat något, och med något menas oftast en... händelse liksom utöver det vanliga, banala, som de flestas liv ändå består i.
Jag vet inte om detta kanske är något av ett generationsproblem, ni vet generation ständigt-uppkopplad-skitstressad-integrerade-i-den-extremt-globaliserade-världen-och-vana-att-kunna-ha-koll-på-allt-och-så-vidare, vi vill hela tiden vara med där "det" (vad liksom? Extremt svårdefinierat, om ens möjligt att precisera överhuvudtaget) händer. Att missa en chans till att helt enkelt känna att man lever, som det ibland så vackert uttrycks, blir då extremt mycket värre än att ha tagit chansen och fuckat upp allt. För då har man i alla fall upplevt något.
Det är trassligt, som de flesta av mina "analyserande" resonemang (oj, hör vilka anspråk hon har, denna trötta och smått förvirrade kvinna bakom tangenterna!) men kanske kan den tålmodige läsaren (finns den alls?) lyckas uttyda någon slags tankegång ändå. Detta med att man hela tiden strävar efter upplevelser, känslan av livet, bortom slentrian och rutin. Och kanske mer än andra i min generation, vi som är unga och hela tiden strävar efter det ultimata (det är därför man inte planerar och bestämmer saker, man vill hela tiden kunna ändra sig om det visar sig vara mer spännande någon annanstans. Det kan verka kräset och det är nog fan precis vad det är, kräset och bortskämt).
Och nu, en slutkläm, eller i varje fall ett försök att så att säga knyta ihop säcken och få ett avslut. Efter att ha ägnat många år åt att ångra saker jag av feghet (som eventuellt bör kallas förstånd) inte gjort har jag nu börjat följa nämnda devis. Kanske är det inte så smart egentligen, men jag känner i alla fall att jag gör något och inte helt och hållet ständigt faller in i vardagsapati och ångest över alltings meningslöshet. Och det är ändå värt en hel del.
Puss
Vari ligger sanningen då? Ånger som ånger, det borde ju inte vara någon skillnad, rimligtvis bör det vara i alla fall ungefär samma känsla, det är ju samma ord, men givetvis ryms det inom alla känslor oräkneliga nyanser, så också med ånger, och personligen trivs jag bättre med känslan av att ångra något (dumt) man gjort än att ångra något jag aldrig gjorde, trots att jag hade chansen. Kanske för att jag tänkte efter och gjorde bedömningen att det kanske var en... dum grej att göra. Och detta har med allra största sannolikhet mycket att göra med detta med att missa en chans. De flesta jag känner tycker att det är tämligen vidrigt att uppleva att man missat något, och med något menas oftast en... händelse liksom utöver det vanliga, banala, som de flestas liv ändå består i.
Jag vet inte om detta kanske är något av ett generationsproblem, ni vet generation ständigt-uppkopplad-skitstressad-integrerade-i-den-extremt-globaliserade-världen-och-vana-att-kunna-ha-koll-på-allt-och-så-vidare, vi vill hela tiden vara med där "det" (vad liksom? Extremt svårdefinierat, om ens möjligt att precisera överhuvudtaget) händer. Att missa en chans till att helt enkelt känna att man lever, som det ibland så vackert uttrycks, blir då extremt mycket värre än att ha tagit chansen och fuckat upp allt. För då har man i alla fall upplevt något.
Det är trassligt, som de flesta av mina "analyserande" resonemang (oj, hör vilka anspråk hon har, denna trötta och smått förvirrade kvinna bakom tangenterna!) men kanske kan den tålmodige läsaren (finns den alls?) lyckas uttyda någon slags tankegång ändå. Detta med att man hela tiden strävar efter upplevelser, känslan av livet, bortom slentrian och rutin. Och kanske mer än andra i min generation, vi som är unga och hela tiden strävar efter det ultimata (det är därför man inte planerar och bestämmer saker, man vill hela tiden kunna ändra sig om det visar sig vara mer spännande någon annanstans. Det kan verka kräset och det är nog fan precis vad det är, kräset och bortskämt).
Och nu, en slutkläm, eller i varje fall ett försök att så att säga knyta ihop säcken och få ett avslut. Efter att ha ägnat många år åt att ångra saker jag av feghet (som eventuellt bör kallas förstånd) inte gjort har jag nu börjat följa nämnda devis. Kanske är det inte så smart egentligen, men jag känner i alla fall att jag gör något och inte helt och hållet ständigt faller in i vardagsapati och ångest över alltings meningslöshet. Och det är ändå värt en hel del.
Puss
2009-08-08
#39 Segway
Bara en liten... uppdatering angående Segwayobservationer. Häromveckan kunde man tydligen, enligt m:s vittnesmål, iakkta en Segwayförare även i vår del av Staden (en så kallad närförort, alltså inte riktigt förort men fortfarande inte innerstan). Denna förare hade emellertid vidtagit en viss försiktighetsåtgärd, vilken jag aldrig sett hos de som färdas med nämna transportmedel. Han hade hjälm på sig (jag antar att det var en vanlig, hederlig cykelhjälm då jag, än så länge, inte har hört talas om några speciella Segwayhjälmar, men de kommer nog snart ska ni se!). Enligt min åsikt mycket förutseende då man uppenbarligen inte kan lita helt och hållet på dessa spektakulära åkdon (tänk bara på Segwaymannen i armén på Strandvägen!).
I övrigt inget mer om Segways just nu. Men jag kommer med stor sannolikhet återkomma till ämnet. Bara så att ni vet!
Puss
Puss
I övrigt inget mer om Segways just nu. Men jag kommer med stor sannolikhet återkomma till ämnet. Bara så att ni vet!
Puss
Puss
2009-08-05
#38
Att inte kunna fokusera på vad man ska känna för att allt bara snurrar runt runt och trasslar in sig i allt annat och allt och allt annat är samma sak men så fundamentalt olika. Och de fysiska reaktionera som att det värker varmt i magen och man blir liksom svag och man är inte hungrig men sugen på något man inte vet vad det är. Att inte kunna sortera ut någon känsla, allt är bara en köttig klump som fräser och glider undan när man försöker rycka lite i en slamsa för att ta ut den i ljuset och verkligen titta på den med den ambitiösa viljan att förstå den och förstå sig själv. Att bli en gnutta rädd när man efter många ofruktsamma försök lyckas se på sig själv utifrån och hittar beteenden man inte känner igen, att börja ana att man inte är den man var förut, den man trodde sig vara, men inte den man vill vara, den man lägger ner så mycket kraft på att skapa utifrån föutsättningar som inte finns. Att på samma gång vilja analysera och inte vilja det för det är så jobbigt och frågan är ju om det kommer att ge något, några svar, eller om det bara kommer att väcka fler frågor, som all vetskap gör. Att återigen finna att man är obenägen att uttrycka sig vettigt och därför sitter och ordbajsar på en sådan där, vad heter det nu igen, som är så modernt? Ja, just det: blogg.
Puss
Puss
#37 En insikt?
En så kallad insikt (tror jag): Att må dåligt och sedan inse att man egentligen inte har någon anledning att göra det, att man inte har rätt att må dåligt, och sedan få dåligt samvete över att man inte mår bra för det borde man enligt logikens alla lagar göra, det är inte särskilt konstruktivt.
Puss
Puss
#36 Hemtjänsten
Sedan i juni förra året har jag arbetat inom hemtjänsten. Numera har jag erfarenhet av både privat och kommunal sådan och jag är timanställd slash vikarie eller vad det nu är. Att jobba inom hemtjänst har många olika sidor, en mångfacetterat sysellsättning skulle man kanske kunna kalla det om man strävade efter att få det att låta mer... extravagant än det är. Det är inte särskilt extravagant, men omväxlande. Jag känner inte till något jobb som under en och samma arbetsdag kan vara både så sjukt jävla stressigt att man vill dö och så segt att man håller på att somna där man sitter i solen på en parkbänk under en timslång "rast" som plötsligt dök upp för att någon gamling inte ville ha någon hjälp.
Omväxlande är det också på så vis att man antar lite olika roller i relation till de gamla. För vissa blir man väninnan som man sitter och pratar strunt med över en kopp kaffe, för andra den duktiga söta flickan som är så snäll och hjälper till, för ytterligare andra det inkompetenta puckot som borde fatta hur just den här pensionären vill ha det. Och ibland är man rätt och slätt någon från hemtjänsten, varken mer eller mindre, och relationen blir en opersonlig hjälptagare-hjälpgivare-relation eller vad man nu ska kalla det.
Man vet aldrig hur man kommer att bli bemött. Man kan tvingas handla åt någon som lackar satan på allt man gör, vare sig det är att fråga om något otydligt på inköpslistan, ta lite för lång tid på sig i en främmande mataffär, vilja ta av sig skorna när man går in i nämnda persons lägenhet, inte förstå hur just denna människa vill att varorna ska packas upp eller köpa fel sorts muffins för att man inte lyckades uttyda från inköpslistan man fått vilka muffins det handlade om. Sedan kan man handla åt någon annan som blir glad när man frågar vilket fabrikat det ska vara på tvättmedlet, att man tar tid på sig för att man är noggrann med att det ska bli rätt och att man tar av sig skorna och inte alls tycker att det är hela världen att man köpte en annan sorts leverpastej än personen tänkt sig.
Trots att man uträttar ett nästintill identiskt arbete hos alla vårdtagare, givetvis med vissa variationer då alla har olika vanor och sätt att göra saker på, kan man få tusen olika typer av reaktioner och uppskattningen kan ligga på allt från noll till hundra procent. Medan vissa blir alldeles förtjusta över att man torkar av diskbänken när man har lagat mat och tycker att man är sååå duktig tar andra det som en självklarhet. Alternativt blir arga för att man inte torkade ordentligare. Vissa blir glada över att man vill skölja av kaffekannan innan man brygger nytt kaffe i den och andra blir arga på att man gör det, oftast av oklar anledning men det skulle kunna handla om att det tar för lång tid eller rätt och slätt att de aldrig skulle ha gjort så själva.
Hemtjänstjobb kan vara både det mest fantastiska jobbet och det absolut vidrigaste. Att sitta och dricka saft på en mysig balkong med en trevlig tant är ju onekligen ett behagligt sätt att tjäna pengar på, medan det är mindre angenämt att städa två rum plus kök och badrumm på en timme, eller att tvingas lyssna när en tant förklarar för en i tio minuter att det är skandal att de skickat någon som aldrig varit hos henne förut och är så ung och - antar hon - oerfaren och inkompetent, trots att man påpekat att det inte är jag som gör schemana och placerar ut folk.
Det är ofta ett tämligen tröttsamt och tärande och slitigt jobb för både psyke och kropp med alla dess grova omväxlingar och fy i helvete vad man får anpassa sig och göra avkall på grundläggande personlighetsdrag (i mitt fall exempelvis cynism och dryghet). Men man gör i alla fall något vettigt, något meningsfullt. Det är vad jag intalar mig själv gång på gång när jag för sjuttiofemte gången under loppet av tio minuter skriker till den nästintill helt döva tanten att "DET ÄR INTE JAG SOM KOMMER PÅ LUNCHEN OCH NEJ, JAG VET TYVÄRR INTE VEM SOM KOMMER!"
Puss
Omväxlande är det också på så vis att man antar lite olika roller i relation till de gamla. För vissa blir man väninnan som man sitter och pratar strunt med över en kopp kaffe, för andra den duktiga söta flickan som är så snäll och hjälper till, för ytterligare andra det inkompetenta puckot som borde fatta hur just den här pensionären vill ha det. Och ibland är man rätt och slätt någon från hemtjänsten, varken mer eller mindre, och relationen blir en opersonlig hjälptagare-hjälpgivare-relation eller vad man nu ska kalla det.
Man vet aldrig hur man kommer att bli bemött. Man kan tvingas handla åt någon som lackar satan på allt man gör, vare sig det är att fråga om något otydligt på inköpslistan, ta lite för lång tid på sig i en främmande mataffär, vilja ta av sig skorna när man går in i nämnda persons lägenhet, inte förstå hur just denna människa vill att varorna ska packas upp eller köpa fel sorts muffins för att man inte lyckades uttyda från inköpslistan man fått vilka muffins det handlade om. Sedan kan man handla åt någon annan som blir glad när man frågar vilket fabrikat det ska vara på tvättmedlet, att man tar tid på sig för att man är noggrann med att det ska bli rätt och att man tar av sig skorna och inte alls tycker att det är hela världen att man köpte en annan sorts leverpastej än personen tänkt sig.
Trots att man uträttar ett nästintill identiskt arbete hos alla vårdtagare, givetvis med vissa variationer då alla har olika vanor och sätt att göra saker på, kan man få tusen olika typer av reaktioner och uppskattningen kan ligga på allt från noll till hundra procent. Medan vissa blir alldeles förtjusta över att man torkar av diskbänken när man har lagat mat och tycker att man är sååå duktig tar andra det som en självklarhet. Alternativt blir arga för att man inte torkade ordentligare. Vissa blir glada över att man vill skölja av kaffekannan innan man brygger nytt kaffe i den och andra blir arga på att man gör det, oftast av oklar anledning men det skulle kunna handla om att det tar för lång tid eller rätt och slätt att de aldrig skulle ha gjort så själva.
Hemtjänstjobb kan vara både det mest fantastiska jobbet och det absolut vidrigaste. Att sitta och dricka saft på en mysig balkong med en trevlig tant är ju onekligen ett behagligt sätt att tjäna pengar på, medan det är mindre angenämt att städa två rum plus kök och badrumm på en timme, eller att tvingas lyssna när en tant förklarar för en i tio minuter att det är skandal att de skickat någon som aldrig varit hos henne förut och är så ung och - antar hon - oerfaren och inkompetent, trots att man påpekat att det inte är jag som gör schemana och placerar ut folk.
Det är ofta ett tämligen tröttsamt och tärande och slitigt jobb för både psyke och kropp med alla dess grova omväxlingar och fy i helvete vad man får anpassa sig och göra avkall på grundläggande personlighetsdrag (i mitt fall exempelvis cynism och dryghet). Men man gör i alla fall något vettigt, något meningsfullt. Det är vad jag intalar mig själv gång på gång när jag för sjuttiofemte gången under loppet av tio minuter skriker till den nästintill helt döva tanten att "DET ÄR INTE JAG SOM KOMMER PÅ LUNCHEN OCH NEJ, JAG VET TYVÄRR INTE VEM SOM KOMMER!"
Puss
2009-07-28
#35 Hihihahahaiiiiiiiih!
Glädjen, nervositeten, pirret i magen, det ofattbara, jag får inte in det i min skalle, eller så får jag det och jag vill dansa och skrika och sjunga och hoppa! Darrig, andas ansträngt, börjar helt plötsligt le oprovocerat. Vill skratta, pirret i magen mera pirr, glädje i hela kroppen, värmevågor som skäljer över mig, nervositeten igen.
Nej, jag är inte kär, jag har kommit in på Nyckelviksskolan!
Puss
2009-07-25
#34 Konstruktivt
Jag har ett lite lustigt krav på mig själv som jag är helt övertygad om hänger ihop med min allmänna prestationsångest (jag har prestationsångest för nästintill allt jag gör, om än av olika mått). Detta krav handlar om att jag varje dag måste uträtta något konstruktivt för att inte dagen ska kännas meningslös och jag inte ska känna mig så exceptionellt illa till mods när nämnda dag är till ända och jag ska krypa ner i min mysiga säng för att, om jag har tur, få tillräckligt med sömn för att känna mig pigg och utvilad följande dag. Samma saker har under hela min skoltid gällt loven. Om jag inte uträttat tillräckligt mycket konstruktiva ärenden under ett lov får jag ångest och det känns som att jag spiller den tid jag tilldelats här på jorden (detta problem bör dock vara ur världen nu då jag inte kommer att ha några fler lov för jag har jävlarimig tagit studenten nu. Ha!).
Men vad ser jag då som konstruktivt? Och vilka handlingar är totalt meningslösa och waste of time och ger mig nästan dåligt samvete gentemot mig själv för att jag lagt energi på dem? Jag kände av någon för mig hittills (eftersom jag inte går i psykoanalys) okänd anledning att jag måste konstruera en liten lista.
Exempel på saker jag gör som är konstruktiva:
- Måla och teckna
- Sy något (helst användbart, typ ett klädesplagg)
- Skriva (vad som helst faktiskt, en liten dagbokstext eller något annat mussligt gills)
- Uppdatera bloggen
- Se en film jag inte har sett förut
- Läsa en bok som jag länge tänkt att jag ska läsa
- Städa
- Träffa eller höra av mig till en vän jag inte har träffat på länge
- Trycka ett spexigt tryck på en tröja som jag verkligen vill ha
- Kolla arbetsförmedlingens platsbank och söka jobb
Exempel på saker jag gör som inte är konstruktiva:
- Måla naglarna
- Sminka mig överdrivet noggrant trots att jag inte ens ska någonstans
- Äta frukost i tre timmar
- Lägga patiens jättelänge för att Harpan fanimig nästan aldrig går ut
- Se en film jag sett sjuttiofem gånger förut
- Läsa Harry Potter
- Rensa bland mina kläder utan att lyckas och lägga tillbaka allt som det var från början
- Inte kunna bestämma mig för vad jag ska ha på mig trots att jag inte ens ska någonstans
- Trycka ett spexigt tryck på en tygbit bara för att se hur det blev och sedan slänga tygbiten
- Sitta och stirra in i väggen eftersom jag är rastlös och apatisk på samma gång och inte vet var jag ska göra av mig själv
Alltså, har jag under dagen lyckats att uträtta något av det som står i den övre gruppen så kan jag sova gott (eller i alla fall slippa ett gäng obehagliga känslor), men har jag bara ägnat mig åt saker ur den undre listan och annat som inte ens är listat här så har jag helt sonika misslyckats med min dag. Det här är ett väldigt jobbigt krav att ha på sig själv, att hela tiden tycka att man ska uträtta saker, saker av vikt så att säga, men å andra sidan, ibland undrar jag om jag skulle göra något överhuvudtaget om jag inte hade det... anspråket. Så kanske är det inte helt av ondo. Som det mesta. För det vet ju varenda en att det sällan är svart eller vitt, mestadels är saker lite sådär charmigt grådaskiga.
Puss
Men vad ser jag då som konstruktivt? Och vilka handlingar är totalt meningslösa och waste of time och ger mig nästan dåligt samvete gentemot mig själv för att jag lagt energi på dem? Jag kände av någon för mig hittills (eftersom jag inte går i psykoanalys) okänd anledning att jag måste konstruera en liten lista.
Exempel på saker jag gör som är konstruktiva:
- Måla och teckna
- Sy något (helst användbart, typ ett klädesplagg)
- Skriva (vad som helst faktiskt, en liten dagbokstext eller något annat mussligt gills)
- Uppdatera bloggen
- Se en film jag inte har sett förut
- Läsa en bok som jag länge tänkt att jag ska läsa
- Städa
- Träffa eller höra av mig till en vän jag inte har träffat på länge
- Trycka ett spexigt tryck på en tröja som jag verkligen vill ha
- Kolla arbetsförmedlingens platsbank och söka jobb
Exempel på saker jag gör som inte är konstruktiva:
- Måla naglarna
- Sminka mig överdrivet noggrant trots att jag inte ens ska någonstans
- Äta frukost i tre timmar
- Lägga patiens jättelänge för att Harpan fanimig nästan aldrig går ut
- Se en film jag sett sjuttiofem gånger förut
- Läsa Harry Potter
- Rensa bland mina kläder utan att lyckas och lägga tillbaka allt som det var från början
- Inte kunna bestämma mig för vad jag ska ha på mig trots att jag inte ens ska någonstans
- Trycka ett spexigt tryck på en tygbit bara för att se hur det blev och sedan slänga tygbiten
- Sitta och stirra in i väggen eftersom jag är rastlös och apatisk på samma gång och inte vet var jag ska göra av mig själv
Alltså, har jag under dagen lyckats att uträtta något av det som står i den övre gruppen så kan jag sova gott (eller i alla fall slippa ett gäng obehagliga känslor), men har jag bara ägnat mig åt saker ur den undre listan och annat som inte ens är listat här så har jag helt sonika misslyckats med min dag. Det här är ett väldigt jobbigt krav att ha på sig själv, att hela tiden tycka att man ska uträtta saker, saker av vikt så att säga, men å andra sidan, ibland undrar jag om jag skulle göra något överhuvudtaget om jag inte hade det... anspråket. Så kanske är det inte helt av ondo. Som det mesta. För det vet ju varenda en att det sällan är svart eller vitt, mestadels är saker lite sådär charmigt grådaskiga.
Puss
#33 Tänka positivt?
Kanske borde man börja tänka positivt och istället för att vara arg för och gnälla över att man har en jättestor, öm finne på röven som gör skitont varje gång man försöker sitta ner kanske satsa på att vara glad för att man inte har två jättestora, ömma finnar på röven som i så fall skulle göra dubbelt så skitont varje gång man försökte sitta ner. Bara en tanke...
Puss
Puss
2009-07-23
#32 Festival
Natten mellan måndag och tisdag kom jag hem från Melt! Festival. För de oinvigda är det ett evenemang som i några år nu anordnats sisådär en och en halv timmes tågresa plus en halvtimmes bussresa utanför Berlin. (Detta är en av de främsta anledningarna till den dåliga inläggsfrekvensen.) Rent generellt lyder mitt omdöme: Det var fantastiskt! Redan när jag kom hem till min tomma, smått dystra lägenhet, i allra högsta grad onykter då vi ägnat oss åt att inmundiga alkoholhaltiga drycker både på tåget till flygplatsen, på flygplatsen, på flyget samt på bussen till cityterminalen, började jag längta tillbaka. Så jag är ganska säker på att jag kommer att åka dit även nästa sommar, i varje fall om de bokar lika grymma akter som i år.
Festival är ju ett rätt kul fenomen, det är en i det närmaste briljant idé att under flera dagar erbjuda besökare mängder av spelningar och chansen att träffa en massa nya människor, och det är en fascinerande idé att låta folk ta med sig tält och bo i en soptipp under flera dagar och antingen vältra sig i gyttja (om det regnar) eller kvävas till döds av allt damm som tar sig in i ens luftvägar (om det inte regnar). Det är primitivt på många sätt, det är konstant fylla, bristande hygien och sex med främmande människor.
Men jag tänker inte analysera företeelsen festival just nu. Däremot tänker jag peka på lite skillnader mellan tysk festival och svensk sådan. (Och ja, jag baserar detta på en enda tysk festival och ett fåtal svenska festivaler varav jag besökt endast en i egen hög person. Väldigt ovetenskapligt.) Till att börja med är dygnsrytmen på en tysk festival annorlunda än på en svensk. På svenska festivaler börjar banden vanligtvis spela någon gång mitt på dagen (tolvtiden typ) och de sista konserterna startar runt två. Vilket gör att man missar alla de första spelningarna. På Melt! började de första akterna vid fyra-fem på eftermiddagen och de sista vid fem på natten (morgonen?). Och efter det kunde man gå till the sleepless floor och dansa hela natten och morgonen. Detta gjorde att man kunde vakna sent, vara hur långsam som helst, typ gå och handla mat på lidl (vilket tog cirka två timmar om man knallade), sitta och kötta tills man piggnat till och den värsta värmen försvunnit, börja dricka och sedan gå till festivalområdet och fortfarande hinna se allt man ville se.
Sedan har vi det här med regler och bestämmelser och kontroll. På svenska festivaler brukar de, vad jag vet, kolla ens packning när man kommer till campingen, för att se att man inte har med sig farliga saker, exempelvis glasflaskor, eller att man inte är minderårig och har med sig alkohol. På Melt! kunde vem som helst, utan festivalpass, knalla in på campingen då det inte var några som helst kontroller, och de sålde öl i glasflaskor. På campingområdet. På festivalområdet fick man visserligen inte ha med sig någon vätska men det var barnsligt lätt att smuggla in eftersom de typ öppnade ens väska och hade man för mycket saker i den orkade de inte plocka ur dem utan klämde lite på väskan och sedan var det lugnt. Utöver dettavar en vanlig förfrågan från många av clientelet "Do you have pills?" och folk rökte på lite varstans (överallt).
Slutligen så var folk i allmänhet rätt... sofistikerade. Eller, nej, dåligt val av ord men de flesta var i alla fall rätt chill. Visst, folk var skitfulla och många var höga och nästintill varenda jävel var taggad som fan men det var liksom ingen som spårade på ett jobbigt sätt. På spelningarna var det nästan aldrig några som röjde bara för att röja så att säga, alltså förstöra för att det skulle vara kul. Nej, folk var extremt pepp och på g och dansade och röjde gärnet men man försökte fortfarande hålla ett litet respektfullt avstånd till de runtomkring och inte hoppa in i andra i onödan. Och det var väldigt fint!
Så, om man nu skulle ställa das deutsche festival (och nej, jag kan inte tyska, men jag låtsas ofta att jag kan, både medvetet och omedvetet) mot den svenska festivalen bara för att jag måste få till någon slags slutkläm eller i alla fall avrundning på det här inlägget så är vinnaren enligt mig... [trumvirvel] DEN TYSKA FESTIVALEN! Och då jag, som tidigare påpekat, endast har erfarenhet av en ynka germansk festival så får väl helt enkelt slutsatsen bli at Melt! är vinnaren. Tjofaderittanhambo!
Puss
Festival är ju ett rätt kul fenomen, det är en i det närmaste briljant idé att under flera dagar erbjuda besökare mängder av spelningar och chansen att träffa en massa nya människor, och det är en fascinerande idé att låta folk ta med sig tält och bo i en soptipp under flera dagar och antingen vältra sig i gyttja (om det regnar) eller kvävas till döds av allt damm som tar sig in i ens luftvägar (om det inte regnar). Det är primitivt på många sätt, det är konstant fylla, bristande hygien och sex med främmande människor.
Men jag tänker inte analysera företeelsen festival just nu. Däremot tänker jag peka på lite skillnader mellan tysk festival och svensk sådan. (Och ja, jag baserar detta på en enda tysk festival och ett fåtal svenska festivaler varav jag besökt endast en i egen hög person. Väldigt ovetenskapligt.) Till att börja med är dygnsrytmen på en tysk festival annorlunda än på en svensk. På svenska festivaler börjar banden vanligtvis spela någon gång mitt på dagen (tolvtiden typ) och de sista konserterna startar runt två. Vilket gör att man missar alla de första spelningarna. På Melt! började de första akterna vid fyra-fem på eftermiddagen och de sista vid fem på natten (morgonen?). Och efter det kunde man gå till the sleepless floor och dansa hela natten och morgonen. Detta gjorde att man kunde vakna sent, vara hur långsam som helst, typ gå och handla mat på lidl (vilket tog cirka två timmar om man knallade), sitta och kötta tills man piggnat till och den värsta värmen försvunnit, börja dricka och sedan gå till festivalområdet och fortfarande hinna se allt man ville se.
Sedan har vi det här med regler och bestämmelser och kontroll. På svenska festivaler brukar de, vad jag vet, kolla ens packning när man kommer till campingen, för att se att man inte har med sig farliga saker, exempelvis glasflaskor, eller att man inte är minderårig och har med sig alkohol. På Melt! kunde vem som helst, utan festivalpass, knalla in på campingen då det inte var några som helst kontroller, och de sålde öl i glasflaskor. På campingområdet. På festivalområdet fick man visserligen inte ha med sig någon vätska men det var barnsligt lätt att smuggla in eftersom de typ öppnade ens väska och hade man för mycket saker i den orkade de inte plocka ur dem utan klämde lite på väskan och sedan var det lugnt. Utöver dettavar en vanlig förfrågan från många av clientelet "Do you have pills?" och folk rökte på lite varstans (överallt).
Slutligen så var folk i allmänhet rätt... sofistikerade. Eller, nej, dåligt val av ord men de flesta var i alla fall rätt chill. Visst, folk var skitfulla och många var höga och nästintill varenda jävel var taggad som fan men det var liksom ingen som spårade på ett jobbigt sätt. På spelningarna var det nästan aldrig några som röjde bara för att röja så att säga, alltså förstöra för att det skulle vara kul. Nej, folk var extremt pepp och på g och dansade och röjde gärnet men man försökte fortfarande hålla ett litet respektfullt avstånd till de runtomkring och inte hoppa in i andra i onödan. Och det var väldigt fint!
Så, om man nu skulle ställa das deutsche festival (och nej, jag kan inte tyska, men jag låtsas ofta att jag kan, både medvetet och omedvetet) mot den svenska festivalen bara för att jag måste få till någon slags slutkläm eller i alla fall avrundning på det här inlägget så är vinnaren enligt mig... [trumvirvel] DEN TYSKA FESTIVALEN! Och då jag, som tidigare påpekat, endast har erfarenhet av en ynka germansk festival så får väl helt enkelt slutsatsen bli at Melt! är vinnaren. Tjofaderittanhambo!
Puss
2009-07-07
#31 Kärleksförklaringen
Hur förväntas man egentligen reagera när någon man träffat ungefär sex-sju gånger och som dessutom endast varit nykter typ en av dessa gånger en natt då berusningen ligger som en tjock ryamatta över allas våra medvetanden plötsligt drar en åt sidan för att denne vill prata med en och där, en bit bort från de övriga i sällskapet, efter en stunds "Jag vet inte hur jag ska säga det här" och lustigt gungande kroppsspråk häver ur sig ett "Jag tror att jag är kär i dig"? Jag misstänker att min reaktion var aningen okänslig: jag började skratta.
Jag anser att det bör tilläggas att detta är en person som när vi sågs för några veckor sedan trodde att jag var en vän till mig och inte jag. Att det rörde sig om någon annan än denna vän insåg han när vi hade suttit med våra gemensamma vänner och... ja, umgåtts i säkert en timme. Jag kan nog bara sammanfatta nattens kärleksförklaring som "en mycket märklig upplevelse".
Puss
Jag anser att det bör tilläggas att detta är en person som när vi sågs för några veckor sedan trodde att jag var en vän till mig och inte jag. Att det rörde sig om någon annan än denna vän insåg han när vi hade suttit med våra gemensamma vänner och... ja, umgåtts i säkert en timme. Jag kan nog bara sammanfatta nattens kärleksförklaring som "en mycket märklig upplevelse".
Puss
#30 Den nyktra alkoholisten
Jag upphör aldrig att fascineras av människosläktet. Och kanske framför allt av alla personligheter man stöter på när klockan blivit så pass att alla barn och hårt arbetande, ansvarstagande vuxna ligger och sover (eller typ viker tvätt eller diskar eller gör i ordning matlådan till morgondagen eller vafan! De är i alla fall hemma hos sig bakom vanligen låsta dörrar). De mest speciella, de trasigaste, de mest excentriska, de läskigaste - det är vid denna tid på dygnet de kryper fram ur sina hålor.
Igår var jag ute med några vänner. Vi var på ett av sunkhaken vi besöker relativt frekvent. Nej, inte relativt, bara frekvent. I alla fall, jag knallar vid en tidpunkt jag inte har koll på fram till baren för att köpa ännu ett glas rött. I baren sitter några av de vanliga stammisarna (ja, jag känner igen dem och jag vet att det gör mig till en av dem men det hör inte hit!) och lite annat löst folk. Bland andra en man med ett glas med någon transparent, färglös vätska med is i. Jag hamnar bredvid denne man och beställer mig vin.
Mannen: Så du dricker vin. Ja, jag dricker Ramlösa. [Håller upp sitt glas och visar mig]
Jag: Jaha, jamen det är ju bra.
Mannen: Jag brukade dricka en massa fram tills för tre och ett halvt år sedan.
Jag: Aha, okej.
Mannen: Ja, jag led av en sjukdom. Den här sjukdomen alkoholism du vet.
Jag: Oj, jaså. [Får mitt glas vin av bartendern] Jaha, men vad bra att du dricker Ramlösanu då.
Mannen: Skål för det!
Jag: Skål! [Vi skålar, jag med mitt röda vin, han med sin Ramlösa]
Jag visste inte, och vet fortfarande inte riktigt, hur jag skulle reagera på detta. På sätt och vis blev jag glad, kände mig lite hoppfull av att han lyckats bli av med sin... sjukdom och faktiskt var kapabel att sitta där mitt bland alla alkoholhaltiga drycker och köra på sin Ramlösa. Men samtidigt blev allt så påtagligt sorgligt: vilken miserabel jävla varelse människan är som försätter sig i så dumma situationer och gör så dumma saker mot sig själv och varför kan man inte bara klara av att ta tag i sitt liv från början och fyfan vad ensamma alla människor är. Just det där med ensamheten blev så konkret när han satt där själv. Jag kan liksom inte bestämma mig för om det hade varit mindre sorgligt om han i alla fall haft sällskap av alkoholen. Vilket självfallet är ett sjukt sätt att tänka på men vem sa att jag brukar tänka på ett sunt och vettigt sätt i alla situationer? Sedan fick Ramlösamannen mig också att återigen börja fundera på hur många i min umgängeskrets som kommer att trilla dit men det tänker jag inte avhandla här så vi lämnar det.
Hur motstridiga mina reaktioner på detta möte än är så tror jag att poängen med detta var att visa ett exempel på att många av dessa spec nattsuddare (roligaste ordet för övrigt) ger i varje fall mig något att fascineras av och sedan fundera på. Och det är min övertygelse att sådant är nyttigt.
Puss
#29 En av bekräftelsebehovets alla yttringar
För ett tag sedan (i själva verket rätt länge sedan när jag tänker efter. Det kan nog vara så mycket som ett halvår) stod jag utanför ett av alla sunkhak där jag alltför ofta vistas och pratade med en kompis (som jag inte känner särskilt bra men vi umgås i samma kretsar och ses ofta ute i Stockholmsnatten), vi kan kalla henne x, om ditt och datt, jag minns verkligen inte allt för det var inte viktigt. Det var ett sådant där vanligt prata-med-en-kompis-jag-känner-halvbra-och-jag-har-druckit-några-glas-vin-så-jag-blir-lite-frispråkig-samtal och jag förklarade för x att jag det inte gjorde mig något att en herre vi kan kalla y inlett någon svårdefinierad relation som inkluderade en massa sex med en kompis till mig (och kompis är hon ju för övrigt med både x och y men det har ingen betydelse) då jag faktiskt kommit fram till att jag inte ville ha honom. Att det som hade hänt mellan mig och honom definitivt var en engångsföreteelse. x:s svar på detta blir:
"Men man vill ju ändå att folk ska fortsätta vilja ha en, även om man inte är intresserad själv."
Jag har för mig att jag tyckte det var lite fånigt då, en av bekräftelsebehovets alla irrationella och dumma yttringar, och det tycker jag fortfarande. Dock måste jag medge att jag på senare tid insett att detta är ett tankesätt jag återfinner hos mig själv. Ett exempel är s. Jag vet inte om jag egentligen vill ha honom längre (även om det mycket väl kan hända att jag återigen sms:ar honom i fyllan och villan), jag känner mig liksom lite... klar med honom (haha! Fyfan vad töntigt det låter, det är ju för härligt!). Men när det plötsligt kommer till min kännedom att det med stor sannolikhet förekommer en person i hans liv som han verkligen gillar och alltså vill ha och att han således med lika stor sannolikhet inte är intresserad av mig längre så liksom... stör det mig. Och det stör mig mer än jag kan vara riktigt bekväm med.
Och detta handlar om en man som jag till absolut största delen har varit attraherad av fysiskt, inte psykiskt (jag testade till och med, för att liksom vara säker på mina känslor, att försöka attraheras av hans... personlighet och känna mig intresserad på det planet. Det gick jättedåligt). Och som jag alltså inte egentligen vill ha till det heller längre. Så vad är det som stör? Inte det faktum att jag nog inte kommer att kunna ligga med honom igen (jo förresten, lite det, men bara litegrann). Nej, det handlar helt enkelt om att jag vill ha den bekräftelse det innebär att vara medveten om att man är åtrådd av någon, för att uttrycka sig härligt stelt.
Barnsligt, kan tyckas, jag tycker fan det, men ändå rätt mänskligt skulle jag tippa. För alla har ju ett behov av att få bekräftelse fysiskt och psykiskt, även om detta behov givetvis är olika stort hos olika människor. Dock vore det kanske mer praktiskt om man inriktade sig på att söka bekräftelse hos sådana människor man faktiskt är intresserad av att ha någon typ av relation med, så slipper man slösa energi på att störa sig när man inser att det där att man inte vill ha exempelvis y eller s längre, är ömsesidigt.
Puss
"Men man vill ju ändå att folk ska fortsätta vilja ha en, även om man inte är intresserad själv."
Jag har för mig att jag tyckte det var lite fånigt då, en av bekräftelsebehovets alla irrationella och dumma yttringar, och det tycker jag fortfarande. Dock måste jag medge att jag på senare tid insett att detta är ett tankesätt jag återfinner hos mig själv. Ett exempel är s. Jag vet inte om jag egentligen vill ha honom längre (även om det mycket väl kan hända att jag återigen sms:ar honom i fyllan och villan), jag känner mig liksom lite... klar med honom (haha! Fyfan vad töntigt det låter, det är ju för härligt!). Men när det plötsligt kommer till min kännedom att det med stor sannolikhet förekommer en person i hans liv som han verkligen gillar och alltså vill ha och att han således med lika stor sannolikhet inte är intresserad av mig längre så liksom... stör det mig. Och det stör mig mer än jag kan vara riktigt bekväm med.
Och detta handlar om en man som jag till absolut största delen har varit attraherad av fysiskt, inte psykiskt (jag testade till och med, för att liksom vara säker på mina känslor, att försöka attraheras av hans... personlighet och känna mig intresserad på det planet. Det gick jättedåligt). Och som jag alltså inte egentligen vill ha till det heller längre. Så vad är det som stör? Inte det faktum att jag nog inte kommer att kunna ligga med honom igen (jo förresten, lite det, men bara litegrann). Nej, det handlar helt enkelt om att jag vill ha den bekräftelse det innebär att vara medveten om att man är åtrådd av någon, för att uttrycka sig härligt stelt.
Barnsligt, kan tyckas, jag tycker fan det, men ändå rätt mänskligt skulle jag tippa. För alla har ju ett behov av att få bekräftelse fysiskt och psykiskt, även om detta behov givetvis är olika stort hos olika människor. Dock vore det kanske mer praktiskt om man inriktade sig på att söka bekräftelse hos sådana människor man faktiskt är intresserad av att ha någon typ av relation med, så slipper man slösa energi på att störa sig när man inser att det där att man inte vill ha exempelvis y eller s längre, är ömsesidigt.
Puss
2009-07-05
#28 Frustrerande
Det finns inget så frustrerande som att sakna inspiration när man verkligen vill skapa något. Å andra sidan kan man ju fråga sig varför man egentligen vill skapa om man inte vet vad. Vill man göra det bara för att göra det? För att man vill vara en skapande person, för att man känner sig spännande när man kreerar? För att man vill kunna säga till andra att idag målade jag en tavla slash sydde jag en klänning slash skrev jag en novell slash komponerade jag en låt? I vilket fall är det ta mig fan omöjligt att tvinga fram inspiration. Så då kan man ju lika gärna låta bli. Ta en kopp kaffe med en vän istället och se om man känner sig mer inspirerad en annan dag. Och låta bli att ha ångest över att man inte presterar som man helst skulle vilja.
Puss
Puss
2009-06-27
#27 Substanslös
En mycket god vän till mig insåg för ett tag sedan att hon stör sig en del på en person i hennes närhet. Och när hon slutligen lyckades sätta ord på vad kärnan av problemet faktiskt var så uttryckte hon något som vi kom överrens om är en av det hemskaste saker man kan säga om en annan människa. Hon hade nämligen kommit fram till att personen i fråga kändes substanslös.
Givetvis är hon medveten om att detta inte är något man säger till någon, den är liksom inte så kul: "Men alltså, du är substanslös. Det är det som är problemet." För min del är det en av mina värsta mardrömmar, att folk skulle uppfatta mig som substanslös. Då får de mycket hellre tycka illa om mig, bara jag inte behöver vara någon som saknar innehåll.
Jag tänker ofta på ett citat ur "Doktor Glas" av Hjalmar Söderberg som är ett av de vackraste och i mina ögon mest sanna textstyckena jag läst:
"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."
Puss
Givetvis är hon medveten om att detta inte är något man säger till någon, den är liksom inte så kul: "Men alltså, du är substanslös. Det är det som är problemet." För min del är det en av mina värsta mardrömmar, att folk skulle uppfatta mig som substanslös. Då får de mycket hellre tycka illa om mig, bara jag inte behöver vara någon som saknar innehåll.
Jag tänker ofta på ett citat ur "Doktor Glas" av Hjalmar Söderberg som är ett av de vackraste och i mina ögon mest sanna textstyckena jag läst:
"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."
Puss
#26 För att man kan?
I natt när jag kom hem bloggade jag ju uppenbarligen lite. Jag är den första att medge att de inläggen inte är några litterära mästerverk eller under av reflektion och analys. Jag skulle nästan säga att de är motsatsen till just detta. Men jag skulle ändå vilja spinna vidare lite på ett av de ämnen jag så ostrukturerat tog upp, nämligen det om att man gör saker för att man kan.
Jag tror väl fortfarande, såhär några timmar senare när det blivit dag och solen lyser, att det ligger något i det. Inte att det skulle vara den "underliggande orsaken" som jag så briljant(?) uttryckte mig i natt, snarare en av de ytligare anledningarna till vissa handlingar, för jag är övertygad att om man skulle gräva lite djupare i psyket och jag vet inte gå i psykoanalys ett antal år så skulle man hitta de egentliga orsakerna och dolda motiven. Men ändå, man gör definitivt saker för att man kan ibland.
Dock tror jag att det i mitt fall också är uppblandat med att det ibland kan kännas skönt att göra något som man är extremt medveten om helt enkelt är jättedumt. För att göra en snabbanalys av detta så hänger det med stor sannolikhet ihop med att jag under större delen av mitt liv varit tjejen med koll, jag har haft kontroll över saker och alltid handlat extremt förnuftigt. Detta har jag emellertid uppenbarligen tröttnat på och således ligger en enorm, om än rätt barnslig om man tänker efter, befrielse i att göra saker man vet är dumt. Och i kombination med att man kan så ja, tycks ens egna rätt smarta och egentligen mer logiska motargument ohållbara (kanske helt enkelt för att är tråkiga...).
Men detta är alltså mina egna personliga motiv till vissa handlingar, för många andra kan jag tänka mig att det inte ens existerar någon reflektion i stil med "det här är skitdumt, men jag vill inte vara förnumstig och tråkig och vaddå? Jag kan. Då kan jag ju lika gärna köra på så fuck it!" utan att det rätt och slätt är ett jag kan och så kör man. Kanske för att det är ångestframkallande på ett annat sätt att vara medveten om det korkade i det man gör, eftersom det då faktiskt handlar om att man gör ett aktivt val. Vilket existentialisterna påpekar, insikten om att man har ett val framkallar ångest. Men avsäger man sig att göra aktiva val så är det ett val i sig och man kommer fortsätta att göra inaktiva val. Och täcka över dem med ett "För att jag kan". Och det är väl lite fegt..?
Jag vet inte riktigt vad det var jag ville komma fram till, men jag misstänker att jag mest ville komplettera "För att jag kan"-tanken med lite andra sidor av problemet. För att man alltid måste belysa flera sidor av ett problem, då ingenting är enkelt. Och det är lika bra att man inser det.
Puss
Jag tror väl fortfarande, såhär några timmar senare när det blivit dag och solen lyser, att det ligger något i det. Inte att det skulle vara den "underliggande orsaken" som jag så briljant(?) uttryckte mig i natt, snarare en av de ytligare anledningarna till vissa handlingar, för jag är övertygad att om man skulle gräva lite djupare i psyket och jag vet inte gå i psykoanalys ett antal år så skulle man hitta de egentliga orsakerna och dolda motiven. Men ändå, man gör definitivt saker för att man kan ibland.
Dock tror jag att det i mitt fall också är uppblandat med att det ibland kan kännas skönt att göra något som man är extremt medveten om helt enkelt är jättedumt. För att göra en snabbanalys av detta så hänger det med stor sannolikhet ihop med att jag under större delen av mitt liv varit tjejen med koll, jag har haft kontroll över saker och alltid handlat extremt förnuftigt. Detta har jag emellertid uppenbarligen tröttnat på och således ligger en enorm, om än rätt barnslig om man tänker efter, befrielse i att göra saker man vet är dumt. Och i kombination med att man kan så ja, tycks ens egna rätt smarta och egentligen mer logiska motargument ohållbara (kanske helt enkelt för att är tråkiga...).
Men detta är alltså mina egna personliga motiv till vissa handlingar, för många andra kan jag tänka mig att det inte ens existerar någon reflektion i stil med "det här är skitdumt, men jag vill inte vara förnumstig och tråkig och vaddå? Jag kan. Då kan jag ju lika gärna köra på så fuck it!" utan att det rätt och slätt är ett jag kan och så kör man. Kanske för att det är ångestframkallande på ett annat sätt att vara medveten om det korkade i det man gör, eftersom det då faktiskt handlar om att man gör ett aktivt val. Vilket existentialisterna påpekar, insikten om att man har ett val framkallar ångest. Men avsäger man sig att göra aktiva val så är det ett val i sig och man kommer fortsätta att göra inaktiva val. Och täcka över dem med ett "För att jag kan". Och det är väl lite fegt..?
Jag vet inte riktigt vad det var jag ville komma fram till, men jag misstänker att jag mest ville komplettera "För att jag kan"-tanken med lite andra sidor av problemet. För att man alltid måste belysa flera sidor av ett problem, då ingenting är enkelt. Och det är lika bra att man inser det.
Puss
#25 Vilja
Tidigare har jag kommit fram till att flera av de människor jag går sämst ihop med och stör mig mest på är människor som besitter många av de egenskaper jag ogillar mest hos mig själv. Jag är övertygad om att det är naturligt, och att många andra funkar så. I vilket fall dröjde det till idag innan jag kopplade ihop detta med en viss irritation jag... bestitter.
Jag har på senare tid insett att jag stör mig mycket på människor som inte vill något. De flesta har ändå någon form av vilja, de har drömmar och de har önskningar. Men vissa jag känner har inget av det. Och har de det så har de av olika anledningar gömt dem så långt in i sig själva att jag inte kan se dem. Drömmarna, viljorna och önskningarna alltså. Det stör mig något enormt och idag tror jag att jag fattade varför. Något av det jag är mest rädd för är känslan av total hopplöshet och, framför allt, att denna känsla ska hålla i sig. Jag fruktar verkligen att jag inte ska vilja något. För en av de värsta känslorna jag vet är den då man bara känner att inget är någon idé. Jag måste ha någon form av mål, tydligt eller sjukt diffust, annars klarar jag inte av att existera. OCh eftersom jag är så rädd för känslan av icke-existernade vilja hos mig själv så blir jag irriterad när jag ser den hos andra.
Detta kan eventuellt handla om att jag i grund och botten är medveten om att det måste finnas vilja för att förändring ska kunna inträffa. Och jag är extremt mån om förändring. Framför allt i det stora synsättet, samhällsmässigt 'och så vidare. Detta försöker jag för övrigt alltid förklara på fyllan, som idag, och det går alltid jättedåligt. Anyway, det var en liten analys av mitt muttiga psyke såhär mitt i fyllenatten. Jag avslutar här. För allas bästa. Men jag måste publicera den här skiten. För min personliga utvecklings skull.
Puss
Jag har på senare tid insett att jag stör mig mycket på människor som inte vill något. De flesta har ändå någon form av vilja, de har drömmar och de har önskningar. Men vissa jag känner har inget av det. Och har de det så har de av olika anledningar gömt dem så långt in i sig själva att jag inte kan se dem. Drömmarna, viljorna och önskningarna alltså. Det stör mig något enormt och idag tror jag att jag fattade varför. Något av det jag är mest rädd för är känslan av total hopplöshet och, framför allt, att denna känsla ska hålla i sig. Jag fruktar verkligen att jag inte ska vilja något. För en av de värsta känslorna jag vet är den då man bara känner att inget är någon idé. Jag måste ha någon form av mål, tydligt eller sjukt diffust, annars klarar jag inte av att existera. OCh eftersom jag är så rädd för känslan av icke-existernade vilja hos mig själv så blir jag irriterad när jag ser den hos andra.
Detta kan eventuellt handla om att jag i grund och botten är medveten om att det måste finnas vilja för att förändring ska kunna inträffa. Och jag är extremt mån om förändring. Framför allt i det stora synsättet, samhällsmässigt 'och så vidare. Detta försöker jag för övrigt alltid förklara på fyllan, som idag, och det går alltid jättedåligt. Anyway, det var en liten analys av mitt muttiga psyke såhär mitt i fyllenatten. Jag avslutar här. För allas bästa. Men jag måste publicera den här skiten. För min personliga utvecklings skull.
Puss
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)