#41 Söndag

Att känna sig som ett stycke kött, ett köttstycke, en oformlig massa nästintill omöjlig att kontrollera. Att ha ont i huvudet, så att varje gång man hostar (och det gör man ofta för den där forkylningen man gått omkring med i en månad vägrar ge med sig och man undrar varför trots att man egentligen vet) är det som om någon slår en i skallbenet, inifrån.

Att inte kunna hålla uppe sina ögonlock, och de faller, faller långsamt och man kämpar för att hålla i dem och lyckas lite halft. Att hitta mystiska sår och blåmärken och andra blessyrer som man i sitt stilla, mörbultade sinne frågar sig var de kommer ifrån. Att känna sig lite illa till mods alternativt ha ångest alternativt känna att man inte ångrar någonting alternativt att man inte kommer ihåg någonting. Att undra om det är värt det.

Och sedan: att dricka kaffe varvat med vatten (varannan vatten!) och promenera med en fin vän till en sunkig pizzeria och dela på en alldeles lagom ostig (galet ostig!) Funghi, perfekt tunn och frasig i kanten och med färska champinjoner och osten trådar sig och man spiller pizzasallad på sin mysiga kjol som är perfekt för bakissöndagar.

Att komma hem igen och sätta sig i sin säng och lyssna på Patrick Wolf och äta Reisen och även om man fortfarande känner sig lite illa till mods och är köttigast i hela världen så börjar man så småningom, förhoppningsvis, om man har tur, lite trevande fundera på om man inte ska tro att allt inte är helt och hållet meningslöst. Alternativt fortsätta tro att allt är meningslöst men känna att så länge man kan äta pizza med en fin vän, så länge Patrick Wolf och kaffe existerar så kan man kanske stå ut ändå. Trots att det är söndag.

Puss