#86

Under ett samtal med min ena frus vad-han-nu-är-för-något då vi diskuterar entreprenörskap, vafan man ska jobba med och annat skoj frågar denne mig om jag vet vem Kissie är. Jag säger att "Jag har hört talas om henne" varpå han förklarar något i stil med att man måste ha varit inne på hennes blogg för att förstå hur sjukt det är.

Jag går in på Kissies blogg. Och blir totalt traumatiserad. Jag vet inte ens hur jag ska reagera och ilskan och kämparglöden jag ofta lyckades uppbåda under mina tidiga tonår är obefintliga - nu när jag behöver dem som mest! Mitt hopp om mänskligheten var tidigare nästintill noll och nu ligger det på minus och det vidrigaste är inte Kissie själv, nej, det värsta är att folk läser skiten för att de tycker att det är intressant och att hon är häftig. Men bruden har ju uppenbarligen skapat ett jävligt starkt varumärke (det ligger i tiden).

Bloggar är, och detta har jag med stor sannolikhet nämnt förut, på många vis ett extremt demokratiskt medium (vilket mongo som helst kan publicera vilken skit som helst och i alla fall få någon jävel att läsa den) och det är... på gott och ont. (R har fått mig att inse att jag på flera plan är en jävla elitist.)

Att skapa sig ett starkt varumärke ligger i tiden, konstnärligt skapande gör det inte. Så länge man inte gör det i en entreprenörsanda med marknadsekonomiska förtecken. Ibland tänker jag att jag vill dö litegrann.

Puss

#85 Höst, studier och kaffe

Lika plötsligt som alla andra år blev det höst och precis som alla andra år hade man glömt hur fort sommaren passerar. Man förstår knappt att den har börjat så är den slut och den tropiska hettan från 2010:s sommar byts ut mot 2010:s hösts bitande kyla. Eller i varje fall bitande då man cyklar till universitetet på morgonen och alldeles för mycket kläder har man på sig för att cykla så svettig blir man. Trots att det är kallt.

På universitet finns en miljon människor ungefär, känns det som när man som ny student vimsar omkring utan att förstå någonting och utan att veta hur man gör när man pratar med okända kurskamrater. Väskan är tung av overkligt stora böcker om konsthistorien och kön till 7eleven är lång när man på morgonen köper kaffe för att hålla sig vaken på föreläsningar om det antika grekland och bysantinsk konst och Hadrianus och Parthenon etc.

Kaffet spiller man förstås ut för att man inte har förstått att bänken man fällt ut, för att ha något att pressa sin anteckningsbok mot när man frenetiskt skriver ner allt som sägs, fälls ihop med en smäll bara man petar på den och kaffe överallt och man utbrister först "Neeeeeej!" och sedan "Kuken!" och så var man klantiga tjejen med obscent språkbruk. I alla fall tror man det men med största sannolikhet bryr sig ingen nämnvärt om ens kaffefadäs. Förutom en själv då, som deppar hela föreläsningen för att kaffet man var så glad att man hann köpa är absorberat av tusen pappersnäsdukar och ens pennskrin (som såklart också ramlade ner. Öppet. Så pennorna som man älskar fick simma i kaffe).

Ute i korridorerna är det fortfarande en miljon människor som man inte känner och man röker en massa cigaretter och har inte läst alla sidorna i de stora böckerna man borde ha gjort men så hör man att en annan på kursen inte ens har köpt en enda bok och då tänker man att man i alla fall inte är sämst på alla områden.

Och mitt bland miljonen människor springer man plösligt på personer man känner och så blir man glad och känner att allt kanske inte är helt hopplöst ändå.

Puss

#84 eller vilket jävla nummer det nu var

Det är sommar 2010 och som vanligt har jag inte fattat att det är sommar ännu - och kommer, om jag känner mig själv rätt, inte att fatta det förrän det hela är över. Sommaren 2010 är väldigt lik och väldigt olik de andra somrarna, liksom de andra somrarna är lika och olika varandra. Det är skitkallt (man gnäller över det), det är skitvarmt (man gnäller över det med) och man jobbar. I mitt fall fortfarande inom äldreomsorgen, visserligen på ett äldreboende istället för inom hemtjänsten men jag torkar fortfarande bajs, får stresskramp i magen och vet inte om jag ska skratta eller gråta åt dessa totalsnurriga gamlingar med noll koll.

Man åker på festival också, med ungefär samma men ändå inte riktigt samma människor som året innan. Jag har till exempel med mig en man jag är jättekär i och det är ju nytt, liksom att jag inte klarar av att dricka alkohol utan att må illa med en gång - det är också nytt. Bra spelningar, dåliga spelningar, i ungefär samma utsträckning som åren innan. Och det är äckligt och dräggigt men tack och lov inte lika dräggigt som förra festivalen där några i vårt camp som vi definitivt inte hade bott i närheten av om vi hade fått välja hade kräftskiva sista kvällen. Stanken av skaldjur låg tung över tälten, som om det inte räckte med stanken från bajamajorna och alla människor som är sådär äckliga som man bara blir på festival.

Sommaren 2010 bär med sig ett juli av tropisk hetta och då passar folk på att åka söderut. Makes sense eller va? och Katten åker till Egypten i två veckor så att vi inte kan ses och sedan är hon sjuk och sedan åker jag på festival och hon till släktingar och tanter med mustasch, sju glasögon på varandra och ca en tand var (enligt Kattens egen utsago) i Serbien.

Och man blir som alla andra somrar som innefattat festival sjuk när man kommer hem och när man tröttnat på postfestivalsjukan efter tre dagars lökande i lyan går man till Myrorna och köper en Paljettklänning och vips så är man botad!

Det här är när Hultsfred går i konkurs, Arvika går back utav bara helvete samtidigt som typ 139 tusen personer festar på Peace and Love och 34 tusen på Emmaboda (nej, jag är inte helt säker på att detta är de korrekta siffrorna men i den storleksordningen är det i alla fall) och man funderar på om det är någon slags ytterligheternas sommar, jag menar med det extrema vädret på båda håll och både konkurs och publikrekord för Sveriges tältmusikfestivaler. Fast sedan kommer man inte på något mer exempel så man tänker att det är tur att man ska plugga konstvetenskap i höst och få lite intellektuell stimulans och kanske sluta ha det så svårt med det där med att tänka.

Sommaren 2010 uppdateras inte den här bloggen särskilt ofta. Men det gjorde den ju inte våren 2010 heller så allt verkar vara i sin ordning.

Puss

#83

Det här är lite märkligt: jag hade fram till idag helt glömt bort att jag driver (snarare "drev" om man ska vara petig) en blogg. Idag kom jag plötsligt på att den existerar och att jag kanske borde skriva ett inlägg. Inte ett pip på hela maj, men det är sådant som händer, det händer den bästa eller va?

Något helt annat som är märkligt är hur olika man uppskattar saker från dag till dag. Igår uppskattade jag extremt mycket att få sällskap av en komplett främling på nattbussen som skulle ta mig till R. Oftast inte uppskattat alls, ofta någon som är obehaglig, vill ragga, vill slå en, vill prata om konstiga saker men igår... så fint. Vi pratade hela bussresan, han kommer från Etiopien och pluggar ett år i Sverige på något slags miljövetenskapprogram. Samtidigt som han delar ut tidningar om morgnarna och har ett städjobb. Jag: "Are you a superman or something?". Han tyckte det var kul att jag och M, som sprungit omkring i förvirring vid busshållplatserna och inte fattat vilken bussjävel M skulle med, var fulla och desorienterade en tisdag och jag fick förklara att vår kompis tagit studenten och det måste man ju fira och så kom vi fram till att det ändå var okej.

Under lång tid framöver kommer jag att undra hur det går för honom, och kanske nästan ångra att jag inte gav honom mitt nummer, jag kommer att bli arg över att ambitiösa studenter från andra länder tvingas ha två jobb för att finansiera pluggandet. Och jag kommer att tänka på hur mycket jag uppskattade honom just igår, och hur jag kanske bara hade tyckt att det var sjukt jobbigt någon annan natt.

Igår blev jag, efter att ha sagt hejdå till min färdkamrat, helt lycklig av att sitta på R:s tak och dricka vin och äta popcorn och röka cigaretter och titta ut över staden samtidigt som solen gick upp. Många andra dagar hade jag blivit rastlös och tänkt på en massa jobbig skit.

Det finns inte så mycket jag vill ha sagt nu. Inte så många ord att forma till meningar. Eller så gömmer de sig bara och kommer säkert fram snart. Till dess ska jag komma ihåg att det finns ett, om än muppigt, forum där jag kan genomföra mina försök att uttrycka mig och uppskatta att jag får sova i princip hur länge som helst imorgon och att det är sommar så att man kan sitta på ett tak i natten och dricka vin utan att frya ihjäl.

Puss

#82 Förkylningen och de Luddiga Tankarna

Så slog förkylningen till lika olägligt som alltid - vem fan har tid att vara sjuk?! Så mycket att hinna och bara tre veckor kvar i skolan och herrejävlar vilket intensivt år och oj vad mycket man har hunnit med men det måste pressas ut till sista miniputtinuttdroppen, såklart, och då fungerar det ju inte att gå och dra på sig något jävla virus.

Feber i kroppen, i varje fall med allra största sannolikhet men veta kan jag inte göra för någon febertermometer har jag och mina två fruar inte investerat i, och snorludd i huvudet så att det inte går att tänka. Och det lilla blandas med det stora som det alltid gör och jag fascineras av att de stora och de små sakerna genererar ungefär lika mycket ångest och obehag, sammantaget, i varje fall vad gäller mig och såhär framför min dator i en tom lägenhet på kvällen med huvudvärk och ständigt återkommande nysningar har jag svårt att utgå från någon annan (det krävs energi till sådant, jag har ingen energi i min kropp just nu).

I skolan blandas det stora och det lilla konstant i en förvirrande mix. Det som man vet är litet (Fan vad tråkig mat det var till lunch!), det man tycker känns stort men när man tänker efter så inser man att det egentligen inte är det (Jag är så himla dålig! Varför kom jag ens in?) och det stora (Vad tjänar det här till egentligen? Varför skapar människor konst? Finns det någon mening med det? Hur många bryr sig egentligen? Ska man bry sig om att inte så många bryr sig? Bör konsten vara lättillgänglig/svårtillgänglig/provocerande/glädjande eller alltihop? och så vidare). Man blir lite tokig efter ett tag. Fast det var man ju från början så det kanske inte gör så stor skillnad.

Jag beskrev, försökte beskriva, en känsla för a*** häromdagen när vi satt i snålblåsten på ett café med uteservering och låtsades att det var vår och hon sa att det lät som KP, typ Kropp och knopp eller den där boken de gav ut för länge sedan, "Känslor" hette den nog. Det var roligt, för det var så träffande! Vilken fjant man är ibland (jag skriver "man" för just ikväll är jag övertygad om att det inte bara är jag som beter mig fjantigt ibland, människor överlag är rätt fjantiga faktiskt)!

Stort och litet - jag är kär och min hud är jättetorr måste köpa mer hudkräm kanske en annan sort.

Jag har ett Nalle Puh-plåster på vänstra pekfingrets fingertopp för jag slipade några av våra knivar och visserligen kan man numera cutta millimetertunna tomatskivor men jag cuttar mig också konstant i fingrarna. Kanske borde utarbeta en ny teknik? Men då det gäller det mesta i mitt liv (jag behöver nya tekniker och taktiker på alla områden) tror jag inte att just knivtekniken kommer att prioriteras.

Puss

#81 -

I mitt senaste inlägg talade den delen av mig med förkärlek för melodramatiska formuleringar om den här våren som " en tid av förändringar" och jag förstår vad jag menade och kanske är det verkligen så jag kommer att se tillbaka på den här tiden senare, i framtiden (det här är delen av mig som vägrar leva i nuet och istället hoppar mellan minnen av sådant som för länge sedan är överspelat och att fantisera om hur det kommer se ut senare och, framför allt, se på nuet som något som redan passerat) men det jag funderar på ikväll är hur snabbt saker blir vardag.

Hur mycket som än händer så dröjer det inte många veckor så känns det som att det är såhär det alltid har varit förutom i de korta, överväldigande och ibland mycket obehagliga ögonblick av insikt då man förstår hur annorlunda allt är nu mot hur det var nyss och nästan får lite svindel och liksom inte vet var man ska göra av sig själv för alla reaktioner på det nya som vardagskänslorna trängt undan kommer på en gång. Att bo med mina fruar istället för mina föräldrar är vardag och det absolut naturliga. Liksom att umgås med R nästanhelatiden och känna saker som jag är ganska övertygad om att jag aldrig någonsin har känt förut men som jag vant mig vid så fort att jag inte riktigt vet.

Och kanske är det för att jag är så förbannat trött hela tiden att jag helt enkelt inte orkar gå omkring och erfara fascination och spänning inför hur mitt liv förändrats. Eller så är det bara så att människor överlag faktiskt är väldigt bra på att anpassa sig till nya förutsättningar.

På balkongen har humlor börjat irra omkring bland blommor, filtar och askfat dessa dagar av väder jag hade glömt existerade, snart är jag färdig med ännu en skola och sedan blir allt nytt och knasigt igen och det är väl så det ska vara. Och jävlar vad snabbt det måste gå för att man inte ska stagnera.

Puss

#80 Påskafton, år 2010

Idag var jag vårdbiträde igen som så många gånger förr och idag var det vår, på riktigt. När jag lämnade en av tanterna jag hade på schemat och kom ut på hennes gård möttes jag av en man i 70-årsåldern som stod och meckade med sin cykel och utbrast efter de sedvanliga hälsningsfraserna "Nu är det vår!" och han lät så lycklig och lika lyckligt svarade jag: "Ja, det är det va? På riktigt!".

Det är vår år 2010, påskafton närmare bestämt, och melodramatiskt lagd som jag är benämner jag den, den här våren, ibland i mitt pretentiösa och hittepåsvåra medvetande som en tid av förändringar. Och exakt vad det är vill jag inte gå in närmare på, men jag vill ändå på något vis i alla fall försöka uttrycka att... det är blandade känslor då förändringarna är av blandad art och man blir alldeles splittrad i hela sig när man på samma gång är så jävla glad för några komponenter i det som kallas ens liv och så ledsen och försvarslös på grund av andra och man vet inte riktigt vart man ska ta vägen.

Och inte blir det lättare när man lyssnar på en skiva för första gången (som man för övrigt har fått av någon man tycker mycket om men det hör fan inte hit så skitsamma glöm att jag sa, nej! skrev något) och en av låtarna träffar en så mitt i alltihopahelaskiten att man bara vill ge efter och börja grina.

Men det är vår, jag har sett snödroppar och en cykel-fixar-gubbe och någon liten fågel som jag aldrig kom fram till huruvida det var en blåmes eller någon helt annan art och krokusknoppar och idag, när jag hade en lång lucka på jobbet, satt jag i solen och ritade en läskig kvinna som försöker fånga en kråka eller vafan det nu är för en fågel (jag kan inte så mycket om fåglar med andra ord) och rökte, och allt kommer definitivt gå åt helvete men kanske inte just precis nu.

Puss

#79 Ja den ja

Det blir ett till inlägg trots allt och fråga mig inte varför för jag har ingen aning. Som att det inte skulle räcka med mastodontinlägget bestående av ordbajseri men vafan det där med en massa tyckande borde man låta bli med ibland. Det säger min lärare i teckning och måleri och hon känns vettig, jag tror att hon har rätt i mycket. Och ofta säger hon inte så mycket nytt men hon säger det på ett sätt så att jag har lättare att ta till mig det än jag har haft innan.

Men det kan ju i och för sig lika gärna ha att göra med att jag har utvecklats. För det hoppas jag ändå att jag har och det brukar ju heta att "hoppet är det sista som lämnar människan" eller något cheesy i den stilen. Jävla puckat emellertid, att springa omkring och hoppas på saker. Antingen får man se till att få tummen ur röven och ta tag i situationen vad den nu vara månne själv, eller så inser man att allt kommer skita sig. Att hoppas är imbecillt. Men alltså mänskligt, som så mycket annat korkat. Men låt oss helt enkelt lämna det vid att det är en överlevnadsstrategi.

Jag samlar vuxenpoäng nu, det är min nya hobby (vad hände med hobbies, det är aldrig någon som säger att de har en hobby längre! Det är jättesorgligt). Tråkiga vuxenpoäng är att deklarera, ringa till skatteverket för att ens förra arbetsgivare har knasat till det med kontrolluppgifterna för den årliga inkomsten. Roliga vuxenpoäng ät att dricka vin när man vill hemma, hata sin granne och starta kapitalkonto (mest för att man inser att man kan göra sådana saker själv, jättelätt, utan hjälp från en förälder). Borra med slagborr och sätta upp hyllor kanske inte riktigt räknas men det är kul ändå.

Dert är möjligt att klara sig (relativt) själv och det är roligt att inse men vidrigt att det måste ske exakt samtidigt som insikten att min farfar inte längre har möjligheten att klara sig själv.

Och nu kom R och vi ska kolla på film och han ska somna i min säng och det känns fint. Så kanske är inte allt åt helvete trots allt.

Puss

#78 Den meningsfulla konsten eller En massa blaj

Ibland får man helt enkelt bara bestämma sig för något och sedan genomföra det. Således blir det ett inlägg till i mars månad. Och det kanske är bra, det vore ju för sorgligt om det bara blev ett, så fjösigt och dant!

En viss liten dam sa åt mig att uppdatera bloggen och det var en fantastisk komplimang. Att det faktiskt finns i alla fall en person (som alltså inte är jag själv) som kan få ut något av dessa pretentioner (hur pretentiös den här blågghen är numera kan man emellertid diskutera. Om man vill).

Och det här har jag tänkt mycket på, apropå skolan jag går på och så. Jag har tidigare sett det som meningsfullt att syssla med så kallad konst (och vad det egentligen är är som bekant en ständigt pågående och ibland tjatig debatt som jag inte tänker ge mig in i just precis nu) om några andra än utövaren kan få ut något av det, ja ni vet, påverkas emotionellt eller intellektuellt eller både och på samma gång . Och jag har tänkt att det är viktigt att nå ut till så många som möjligt för maximal meningsfullhet på något vis. Än så länge påverkar jag nog inte en enda jävel med det jag gör men det är väl inte så konstigt, mitt konstnärsskap är ju ännu i sin linda om man så säger (haha!) men om man ändå har den intentionen så kan det finnas någon mening i det man gör ändå (kanske?).

Problemet nu är att jag (återigen) har börjat ogilla människor som grupp. På ett töntigt, uttjatat, klichéartat och gravt generaliserande sätt har jag börjat förakta människor. Olika starkt vid olika tidpunker och under olika omständigheter, givetvis, men ändå, föraktet och ogillandet är genomgående. Och plötsligt tycker jag inte längre att det finns en poäng med att nå ut med någon slags konst till den stora massan (även om det är det mest demokratiska och på så vis också mest försvarbara synsättet), för eftersom den stora massan är dumihuvetochäckligochinteharvettattuppskattasmartabrakonstnärligasaker så är det liksom waste of time och annat.

På detta vis har ett stundtals mer elitistiskt synsätt växt fram hos mig. Javisst, det är fruktansvärt osympatiskt och... dumt men det blir något slags "vad är meningen med att skapa konst/förmedla konst till de som inte vet något som konst och helt enkelt inte fattar vad konst handlar om". Och det här är så ironiskt, då jag själv vet väldigt lite och verkligen inte fattar "vad konst handlar om" (man kan ju inte ens uttrycka sig så, det är fan absurt).

Så när jag inser hur gigantiska stenblock jag kastar i mitt glashus så känner jag mig dum. Och menlös. För det kanske snarare är så att den stora massan, som de facto inte är så intresserad av mer obskyr konst som inte är en uppsättning av Djungelboken på Stockholms Stadsteater eller Lasse Åbergs tavlor med Musse Piss, förlåt Pigg, kanske är de vettiga. Den här lilla klicken pretentiösa muppar som jag själv lite halvt på en höft kanske tillhör, lyckas ju ändå aldrig med att få ut något till en större publik, vare sig de vill eller inte. Och kanske någon slags elitism som i längden innebär en isolering av den där lilla muppklicken är den enda tillgängliga överlevnadsstrategin.

Eller så lägger man bara ner hela skiten och utbildar sig till elektriker så kan man göra en tiny aning lite nytta och samtidigt ha råd med en fåtölj och lite parmesanost.

(För övrigt snackar jag självfallet en massa strunt, men det kan ju finnas ett värde i det med, eller va?)

Puss

#77 ...allt och inget och den andra skiten...

Och plötsligt var det sådär brutalt länge sedan jag skrev något här, och visst känns det lite som ett misslyckande så målet var att skriva minst varannan dag för att inte tappa förmågan att uttrycka sig i skrift. Jag har inte haft något internet, jag har inte haft några ord, jag har haft en massa annat, ja allt och inget och den andra skiten.

För länge sedan hade jag en annan blogg (som jag var ännu sämre på att uppdatera), via blogg.se, och jag får fortfarande mail från blogg.se eftersom jag inte har orkat kolla upp hur man ber dem dra åt helvete på mest effektiva vis. I vilket fall, de här mailen är skit. De påminner en om allt det äckliga med hela bloggfenomenet och jag vill litegrann kasta min älskade dator i väggen när de i dessa mail gör reklam för andra bloggar genom intervjuer där det bland annat är en bloggbrud som beskriver sig som "en konstnärlig rockstjärna" och en bloggsnubbe som tycker att en av anledningarna till att man bör föjla hans blogg är för att han där visar upp sin stil.

Det här med att det numera är möjligt för vilken jävel som helst att ta plats i offentligheten och berätta om sina liv upphör inte att fascinera mig. Liksom att kasta sten i glashus. Så jag väljer att inte fortsätta på det där bloggar-är-en-skum-grej-temat för det har jag redan kört på har jag bestämt för mig.

Istället ska jag försöka få min med allra största sannolikhet lätt febriga hjärna att arbeta fram något spännande och intressant. Det gick tyvärr inte. Så därför, en banal reflektion över det här med att flytta hemifrån:
Idag var jag på Liljevalchs konsthall med min klass. Eller rättare sagt, min klass var redan där och jag kom inspringandes en halvtimme sent eftersom jag är dum i huvudet och den grövsta tidsoptimist jag någonsin har träffat. Väl där får jag syn på två mycket välbekanta figurer, som är påväg in i en av utställningssalarna. Dessa två är inga mindre än mina kära föräldrar. Jättelustig slump och för mig något väldigt surrealistiskt. När jag bodde hos dem (alltså fram tills för drygt en månad sedan) brukade vi berätta rätt mycket för varandra, i varje fall saker som "Jag ska med klassen till Liljevalchs på fredag" respektive "Jag och **** ska till Liljevalchs på fredag". Detta har vi av naturliga skäl slutat med och således kan det ju hända att man, som det heter, springer på varandra. Kanske vänjer jag mig om ett tag. Förmodligen gör man det.

I övrigt ägnar man vissa vardagar åt att dricka kopiösa mängder vin och somna i R's säng och vakna av att man har en blandning av bakis- och feberfrossa, man är i skolan till tidigast klockan arton och man hinner inte med någonting, vare sig man försöker eller ej, man dricker lite mer vin hemma hos sig för inga föräldrar finns som kan komma med invändningar och man försöker komma ikapp det där som är ens liv som rullar på med dödsfart någon meter framför en. Och man överdriver och gnäller. Och känner sig tragisk som är hemma en fredagkväll trots att det är för att man är förkyld.

Puss

P.S. Mucklan K: om du av någon anledning skulle läsa det här typ idag eller imorgon vilket jag inte förstår varför du skulle men whatever, jag har sms:at dig två gånger de senaste dagarna men de kommer inte fram. Skulle vi ses något i helgen? Ring mig vetja! D.S.