#77 ...allt och inget och den andra skiten...

Och plötsligt var det sådär brutalt länge sedan jag skrev något här, och visst känns det lite som ett misslyckande så målet var att skriva minst varannan dag för att inte tappa förmågan att uttrycka sig i skrift. Jag har inte haft något internet, jag har inte haft några ord, jag har haft en massa annat, ja allt och inget och den andra skiten.

För länge sedan hade jag en annan blogg (som jag var ännu sämre på att uppdatera), via blogg.se, och jag får fortfarande mail från blogg.se eftersom jag inte har orkat kolla upp hur man ber dem dra åt helvete på mest effektiva vis. I vilket fall, de här mailen är skit. De påminner en om allt det äckliga med hela bloggfenomenet och jag vill litegrann kasta min älskade dator i väggen när de i dessa mail gör reklam för andra bloggar genom intervjuer där det bland annat är en bloggbrud som beskriver sig som "en konstnärlig rockstjärna" och en bloggsnubbe som tycker att en av anledningarna till att man bör föjla hans blogg är för att han där visar upp sin stil.

Det här med att det numera är möjligt för vilken jävel som helst att ta plats i offentligheten och berätta om sina liv upphör inte att fascinera mig. Liksom att kasta sten i glashus. Så jag väljer att inte fortsätta på det där bloggar-är-en-skum-grej-temat för det har jag redan kört på har jag bestämt för mig.

Istället ska jag försöka få min med allra största sannolikhet lätt febriga hjärna att arbeta fram något spännande och intressant. Det gick tyvärr inte. Så därför, en banal reflektion över det här med att flytta hemifrån:
Idag var jag på Liljevalchs konsthall med min klass. Eller rättare sagt, min klass var redan där och jag kom inspringandes en halvtimme sent eftersom jag är dum i huvudet och den grövsta tidsoptimist jag någonsin har träffat. Väl där får jag syn på två mycket välbekanta figurer, som är påväg in i en av utställningssalarna. Dessa två är inga mindre än mina kära föräldrar. Jättelustig slump och för mig något väldigt surrealistiskt. När jag bodde hos dem (alltså fram tills för drygt en månad sedan) brukade vi berätta rätt mycket för varandra, i varje fall saker som "Jag ska med klassen till Liljevalchs på fredag" respektive "Jag och **** ska till Liljevalchs på fredag". Detta har vi av naturliga skäl slutat med och således kan det ju hända att man, som det heter, springer på varandra. Kanske vänjer jag mig om ett tag. Förmodligen gör man det.

I övrigt ägnar man vissa vardagar åt att dricka kopiösa mängder vin och somna i R's säng och vakna av att man har en blandning av bakis- och feberfrossa, man är i skolan till tidigast klockan arton och man hinner inte med någonting, vare sig man försöker eller ej, man dricker lite mer vin hemma hos sig för inga föräldrar finns som kan komma med invändningar och man försöker komma ikapp det där som är ens liv som rullar på med dödsfart någon meter framför en. Och man överdriver och gnäller. Och känner sig tragisk som är hemma en fredagkväll trots att det är för att man är förkyld.

Puss

P.S. Mucklan K: om du av någon anledning skulle läsa det här typ idag eller imorgon vilket jag inte förstår varför du skulle men whatever, jag har sms:at dig två gånger de senaste dagarna men de kommer inte fram. Skulle vi ses något i helgen? Ring mig vetja! D.S.