#79 Ja den ja

Det blir ett till inlägg trots allt och fråga mig inte varför för jag har ingen aning. Som att det inte skulle räcka med mastodontinlägget bestående av ordbajseri men vafan det där med en massa tyckande borde man låta bli med ibland. Det säger min lärare i teckning och måleri och hon känns vettig, jag tror att hon har rätt i mycket. Och ofta säger hon inte så mycket nytt men hon säger det på ett sätt så att jag har lättare att ta till mig det än jag har haft innan.

Men det kan ju i och för sig lika gärna ha att göra med att jag har utvecklats. För det hoppas jag ändå att jag har och det brukar ju heta att "hoppet är det sista som lämnar människan" eller något cheesy i den stilen. Jävla puckat emellertid, att springa omkring och hoppas på saker. Antingen får man se till att få tummen ur röven och ta tag i situationen vad den nu vara månne själv, eller så inser man att allt kommer skita sig. Att hoppas är imbecillt. Men alltså mänskligt, som så mycket annat korkat. Men låt oss helt enkelt lämna det vid att det är en överlevnadsstrategi.

Jag samlar vuxenpoäng nu, det är min nya hobby (vad hände med hobbies, det är aldrig någon som säger att de har en hobby längre! Det är jättesorgligt). Tråkiga vuxenpoäng är att deklarera, ringa till skatteverket för att ens förra arbetsgivare har knasat till det med kontrolluppgifterna för den årliga inkomsten. Roliga vuxenpoäng ät att dricka vin när man vill hemma, hata sin granne och starta kapitalkonto (mest för att man inser att man kan göra sådana saker själv, jättelätt, utan hjälp från en förälder). Borra med slagborr och sätta upp hyllor kanske inte riktigt räknas men det är kul ändå.

Dert är möjligt att klara sig (relativt) själv och det är roligt att inse men vidrigt att det måste ske exakt samtidigt som insikten att min farfar inte längre har möjligheten att klara sig själv.

Och nu kom R och vi ska kolla på film och han ska somna i min säng och det känns fint. Så kanske är inte allt åt helvete trots allt.

Puss