Idag var jag vårdbiträde igen som så många gånger förr och idag var det vår, på riktigt. När jag lämnade en av tanterna jag hade på schemat och kom ut på hennes gård möttes jag av en man i 70-årsåldern som stod och meckade med sin cykel och utbrast efter de sedvanliga hälsningsfraserna "Nu är det vår!" och han lät så lycklig och lika lyckligt svarade jag: "Ja, det är det va? På riktigt!".
Det är vår år 2010, påskafton närmare bestämt, och melodramatiskt lagd som jag är benämner jag den, den här våren, ibland i mitt pretentiösa och hittepåsvåra medvetande som en tid av förändringar. Och exakt vad det är vill jag inte gå in närmare på, men jag vill ändå på något vis i alla fall försöka uttrycka att... det är blandade känslor då förändringarna är av blandad art och man blir alldeles splittrad i hela sig när man på samma gång är så jävla glad för några komponenter i det som kallas ens liv och så ledsen och försvarslös på grund av andra och man vet inte riktigt vart man ska ta vägen.
Och inte blir det lättare när man lyssnar på en skiva för första gången (som man för övrigt har fått av någon man tycker mycket om men det hör fan inte hit så skitsamma glöm att jag sa, nej! skrev något) och en av låtarna träffar en så mitt i alltihopahelaskiten att man bara vill ge efter och börja grina.
Men det är vår, jag har sett snödroppar och en cykel-fixar-gubbe och någon liten fågel som jag aldrig kom fram till huruvida det var en blåmes eller någon helt annan art och krokusknoppar och idag, när jag hade en lång lucka på jobbet, satt jag i solen och ritade en läskig kvinna som försöker fånga en kråka eller vafan det nu är för en fågel (jag kan inte så mycket om fåglar med andra ord) och rökte, och allt kommer definitivt gå åt helvete men kanske inte just precis nu.
Puss
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar