#81 -

I mitt senaste inlägg talade den delen av mig med förkärlek för melodramatiska formuleringar om den här våren som " en tid av förändringar" och jag förstår vad jag menade och kanske är det verkligen så jag kommer att se tillbaka på den här tiden senare, i framtiden (det här är delen av mig som vägrar leva i nuet och istället hoppar mellan minnen av sådant som för länge sedan är överspelat och att fantisera om hur det kommer se ut senare och, framför allt, se på nuet som något som redan passerat) men det jag funderar på ikväll är hur snabbt saker blir vardag.

Hur mycket som än händer så dröjer det inte många veckor så känns det som att det är såhär det alltid har varit förutom i de korta, överväldigande och ibland mycket obehagliga ögonblick av insikt då man förstår hur annorlunda allt är nu mot hur det var nyss och nästan får lite svindel och liksom inte vet var man ska göra av sig själv för alla reaktioner på det nya som vardagskänslorna trängt undan kommer på en gång. Att bo med mina fruar istället för mina föräldrar är vardag och det absolut naturliga. Liksom att umgås med R nästanhelatiden och känna saker som jag är ganska övertygad om att jag aldrig någonsin har känt förut men som jag vant mig vid så fort att jag inte riktigt vet.

Och kanske är det för att jag är så förbannat trött hela tiden att jag helt enkelt inte orkar gå omkring och erfara fascination och spänning inför hur mitt liv förändrats. Eller så är det bara så att människor överlag faktiskt är väldigt bra på att anpassa sig till nya förutsättningar.

På balkongen har humlor börjat irra omkring bland blommor, filtar och askfat dessa dagar av väder jag hade glömt existerade, snart är jag färdig med ännu en skola och sedan blir allt nytt och knasigt igen och det är väl så det ska vara. Och jävlar vad snabbt det måste gå för att man inte ska stagnera.

Puss