#78 Den meningsfulla konsten eller En massa blaj

Ibland får man helt enkelt bara bestämma sig för något och sedan genomföra det. Således blir det ett inlägg till i mars månad. Och det kanske är bra, det vore ju för sorgligt om det bara blev ett, så fjösigt och dant!

En viss liten dam sa åt mig att uppdatera bloggen och det var en fantastisk komplimang. Att det faktiskt finns i alla fall en person (som alltså inte är jag själv) som kan få ut något av dessa pretentioner (hur pretentiös den här blågghen är numera kan man emellertid diskutera. Om man vill).

Och det här har jag tänkt mycket på, apropå skolan jag går på och så. Jag har tidigare sett det som meningsfullt att syssla med så kallad konst (och vad det egentligen är är som bekant en ständigt pågående och ibland tjatig debatt som jag inte tänker ge mig in i just precis nu) om några andra än utövaren kan få ut något av det, ja ni vet, påverkas emotionellt eller intellektuellt eller både och på samma gång . Och jag har tänkt att det är viktigt att nå ut till så många som möjligt för maximal meningsfullhet på något vis. Än så länge påverkar jag nog inte en enda jävel med det jag gör men det är väl inte så konstigt, mitt konstnärsskap är ju ännu i sin linda om man så säger (haha!) men om man ändå har den intentionen så kan det finnas någon mening i det man gör ändå (kanske?).

Problemet nu är att jag (återigen) har börjat ogilla människor som grupp. På ett töntigt, uttjatat, klichéartat och gravt generaliserande sätt har jag börjat förakta människor. Olika starkt vid olika tidpunker och under olika omständigheter, givetvis, men ändå, föraktet och ogillandet är genomgående. Och plötsligt tycker jag inte längre att det finns en poäng med att nå ut med någon slags konst till den stora massan (även om det är det mest demokratiska och på så vis också mest försvarbara synsättet), för eftersom den stora massan är dumihuvetochäckligochinteharvettattuppskattasmartabrakonstnärligasaker så är det liksom waste of time och annat.

På detta vis har ett stundtals mer elitistiskt synsätt växt fram hos mig. Javisst, det är fruktansvärt osympatiskt och... dumt men det blir något slags "vad är meningen med att skapa konst/förmedla konst till de som inte vet något som konst och helt enkelt inte fattar vad konst handlar om". Och det här är så ironiskt, då jag själv vet väldigt lite och verkligen inte fattar "vad konst handlar om" (man kan ju inte ens uttrycka sig så, det är fan absurt).

Så när jag inser hur gigantiska stenblock jag kastar i mitt glashus så känner jag mig dum. Och menlös. För det kanske snarare är så att den stora massan, som de facto inte är så intresserad av mer obskyr konst som inte är en uppsättning av Djungelboken på Stockholms Stadsteater eller Lasse Åbergs tavlor med Musse Piss, förlåt Pigg, kanske är de vettiga. Den här lilla klicken pretentiösa muppar som jag själv lite halvt på en höft kanske tillhör, lyckas ju ändå aldrig med att få ut något till en större publik, vare sig de vill eller inte. Och kanske någon slags elitism som i längden innebär en isolering av den där lilla muppklicken är den enda tillgängliga överlevnadsstrategin.

Eller så lägger man bara ner hela skiten och utbildar sig till elektriker så kan man göra en tiny aning lite nytta och samtidigt ha råd med en fåtölj och lite parmesanost.

(För övrigt snackar jag självfallet en massa strunt, men det kan ju finnas ett värde i det med, eller va?)

Puss