#40 Att ångra sig

Jag tänker på det här att det "är bättre att ångra något man gjort än något man inte gjort". Vissa personer, exempelvis min mamma har jag bestämt för mig, i varje fall stämmer det inte bra på hennes karaktär att tycka så, anser att det är ett dumt uttryck som får en att göra korkade och oigenomtänkta saker och/eller i efterhand försvarar ens korkade och oigenomtänkta handlingar. Jag har dock på senare tid kommit fram till att det nog ligger en hel del sanning i detta uttryck, för mig alltså, min sanning eller vad man ska säga för sanningen är relativ tror jag, eller det passar i alla fall rätt bra in på mitt beteende och det är ångestdämpande i efterhand.

Vari ligger sanningen då? Ånger som ånger, det borde ju inte vara någon skillnad, rimligtvis bör det vara i alla fall ungefär samma känsla, det är ju samma ord, men givetvis ryms det inom alla känslor oräkneliga nyanser, så också med ånger, och personligen trivs jag bättre med känslan av att ångra något (dumt) man gjort än att ångra något jag aldrig gjorde, trots att jag hade chansen. Kanske för att jag tänkte efter och gjorde bedömningen att det kanske var en... dum grej att göra. Och detta har med allra största sannolikhet mycket att göra med detta med att missa en chans. De flesta jag känner tycker att det är tämligen vidrigt att uppleva att man missat något, och med något menas oftast en... händelse liksom utöver det vanliga, banala, som de flestas liv ändå består i.

Jag vet inte om detta kanske är något av ett generationsproblem, ni vet generation ständigt-uppkopplad-skitstressad-integrerade-i-den-extremt-globaliserade-världen-och-vana-att-kunna-ha-koll-på-allt-och-så-vidare, vi vill hela tiden vara med där "det" (vad liksom? Extremt svårdefinierat, om ens möjligt att precisera överhuvudtaget) händer. Att missa en chans till att helt enkelt känna att man lever, som det ibland så vackert uttrycks, blir då extremt mycket värre än att ha tagit chansen och fuckat upp allt. För då har man i alla fall upplevt något.

Det är trassligt, som de flesta av mina "analyserande" resonemang (oj, hör vilka anspråk hon har, denna trötta och smått förvirrade kvinna bakom tangenterna!) men kanske kan den tålmodige läsaren (finns den alls?) lyckas uttyda någon slags tankegång ändå. Detta med att man hela tiden strävar efter upplevelser, känslan av livet, bortom slentrian och rutin. Och kanske mer än andra i min generation, vi som är unga och hela tiden strävar efter det ultimata (det är därför man inte planerar och bestämmer saker, man vill hela tiden kunna ändra sig om det visar sig vara mer spännande någon annanstans. Det kan verka kräset och det är nog fan precis vad det är, kräset och bortskämt).

Och nu, en slutkläm, eller i varje fall ett försök att så att säga knyta ihop säcken och få ett avslut. Efter att ha ägnat många år åt att ångra saker jag av feghet (som eventuellt bör kallas förstånd) inte gjort har jag nu börjat följa nämnda devis. Kanske är det inte så smart egentligen, men jag känner i alla fall att jag gör något och inte helt och hållet ständigt faller in i vardagsapati och ångest över alltings meningslöshet. Och det är ändå värt en hel del.

Puss