#45 Ägande o.s.v.

Natten mellan lördag och söndag tappade jag bort min väska på en klubb i Stockholms innerstad. Givetvis kändes det skit, jag bröt ihop som fan, hatade mig själv och min förmåga att bli kalasfull. Jag tackade även slumpen och delvis mig själv för att min mobiltelefon och högt älskade iPod låg i mina kjolfickor och inte i den lilla svarta, även den högt älskade, axelremsväska jag någon gång precis vid tidpunkten för stängning hade lagt/hängt någonstans så att någon (kukig jävla omoralisk fittjävel) hade fått tillfälle att ta den (för den var inte kvar någonstans, jag och en snäll tjej som jobbar där letade överallt och vakterna letade överallt och jag tittade sjuttio gånger på det ställe där jag enligt g senast hade väskan och då drar jag slutsatsen att den blev stulen eller att någon hittade den och tyckte att det man hittar får man ta).

Bittert som bara fan men det fick mig också att fundera lite över det här med materialism. Jag vill ju tycka att saker, prylar, inte är så viktiga, det viktigaste är vänskap och kärlek och intelligens och intellektuell förmåga och konsten och så fucking vidare och det tycker jag men det betyder inte att jag kan stå oberörd när min väska som jag alltid har koll på (jag är rätt paranoid) plötsligt inte finns i min närhet längre. Och allvarligt talat, hur fan ska man kunna undgå att bli materialist när det samhälle man lever i är byggt på ägandet. Att man hela tiden ska öka sitt ägande, helst för ägandets skull, och att det ständigt ska produceras nya saker, ofta saker som få känner ett behov av och ännu färre verkligen behöver.

Jag känner ingen som aldrig känner ett ha-begär, även om det framkallas av olika saker, och frågan är väl då om det ligger i människans natur eller om det är kulturellt betingat. Tyvärr kan jag inte svara på det och jag kan inte heller riktigt värdera det faktum att de flesta verkar ha lätt att fästa sig vid materiella ting. För, som jag sa, även om jag tycker att annat, icke-fysiskt, är viktigare så bryr jag mig också om mina saker. I teorin kan jag tycka att det är rätt meningslöst att bry sig om en borttappad väska men i praktiken kommer dels det faktum att det krånglar till livet som fan (både nycklar och plånbok låg i väskan så nu måste lås bytas, nytt leg samt andra kort införskaffas, ny bankkortskod läras in och så vidare) samt att jag faktiskt värdesätter denna väska, detta ting, rent emotionellt. Kanske handlar det bara om att en allmänt prylbesatt omgivning betingat mig, kanske handlar det om att känna sig... självständig och ha makt över sitt liv genom att ha makt över sina saker. Eventuellt långsökt men tanken slog mig.

Det här blev ett långt inlägg igen och jag är för trött för att slutföra resonemanget, förlåt förlåt! och hej vad hände med min förmåga att resonera, reflektera och analysera?, så jag lämnar ämnet nu. Dock med intentionen att återkomma så småningom. Tills dess håller jag hårt i alla mina andra väskor.

Puss