#30 Den nyktra alkoholisten

Jag upphör aldrig att fascineras av människosläktet. Och kanske framför allt av alla personligheter man stöter på när klockan blivit så pass att alla barn och hårt arbetande, ansvarstagande vuxna ligger och sover (eller typ viker tvätt eller diskar eller gör i ordning matlådan till morgondagen eller vafan! De är i alla fall hemma hos sig bakom vanligen låsta dörrar). De mest speciella, de trasigaste, de mest excentriska, de läskigaste - det är vid denna tid på dygnet de kryper fram ur sina hålor.

Igår var jag ute med några vänner. Vi var på ett av sunkhaken vi besöker relativt frekvent. Nej, inte relativt, bara frekvent. I alla fall, jag knallar vid en tidpunkt jag inte har koll på fram till baren för att köpa ännu ett glas rött. I baren sitter några av de vanliga stammisarna (ja, jag känner igen dem och jag vet att det gör mig till en av dem men det hör inte hit!) och lite annat löst folk. Bland andra en man med ett glas med någon transparent, färglös vätska med is i. Jag hamnar bredvid denne man och beställer mig vin.
Mannen: Så du dricker vin. Ja, jag dricker Ramlösa. [Håller upp sitt glas och visar mig]
Jag: Jaha, jamen det är ju bra.
Mannen: Jag brukade dricka en massa fram tills för tre och ett halvt år sedan.
Jag: Aha, okej.
Mannen: Ja, jag led av en sjukdom. Den här sjukdomen alkoholism du vet.
Jag: Oj, jaså. [Får mitt glas vin av bartendern] Jaha, men vad bra att du dricker Ramlösanu då.
Mannen: Skål för det!
Jag: Skål! [Vi skålar, jag med mitt röda vin, han med sin Ramlösa]

Jag visste inte, och vet fortfarande inte riktigt, hur jag skulle reagera på detta. På sätt och vis blev jag glad, kände mig lite hoppfull av att han lyckats bli av med sin... sjukdom och faktiskt var kapabel att sitta där mitt bland alla alkoholhaltiga drycker och köra på sin Ramlösa. Men samtidigt blev allt så påtagligt sorgligt: vilken miserabel jävla varelse människan är som försätter sig i så dumma situationer och gör så dumma saker mot sig själv och varför kan man inte bara klara av att ta tag i sitt liv från början och fyfan vad ensamma alla människor är. Just det där med ensamheten blev så konkret när han satt där själv. Jag kan liksom inte bestämma mig för om det hade varit mindre sorgligt om han i alla fall haft sällskap av alkoholen. Vilket självfallet är ett sjukt sätt att tänka på men vem sa att jag brukar tänka på ett sunt och vettigt sätt i alla situationer? Sedan fick Ramlösamannen mig också att återigen börja fundera på hur många i min umgängeskrets som kommer att trilla dit men det tänker jag inte avhandla här så vi lämnar det.

Hur motstridiga mina reaktioner på detta möte än är så tror jag att poängen med detta var att visa ett exempel på att många av dessa spec nattsuddare (roligaste ordet för övrigt) ger i varje fall mig något att fascineras av och sedan fundera på. Och det är min övertygelse att sådant är nyttigt.

Puss