#29 En av bekräftelsebehovets alla yttringar

För ett tag sedan (i själva verket rätt länge sedan när jag tänker efter. Det kan nog vara så mycket som ett halvår) stod jag utanför ett av alla sunkhak där jag alltför ofta vistas och pratade med en kompis (som jag inte känner särskilt bra men vi umgås i samma kretsar och ses ofta ute i Stockholmsnatten), vi kan kalla henne x, om ditt och datt, jag minns verkligen inte allt för det var inte viktigt. Det var ett sådant där vanligt prata-med-en-kompis-jag-känner-halvbra-och-jag-har-druckit-några-glas-vin-så-jag-blir-lite-frispråkig-samtal och jag förklarade för x att jag det inte gjorde mig något att en herre vi kan kalla y inlett någon svårdefinierad relation som inkluderade en massa sex med en kompis till mig (och kompis är hon ju för övrigt med både x och y men det har ingen betydelse) då jag faktiskt kommit fram till att jag inte ville ha honom. Att det som hade hänt mellan mig och honom definitivt var en engångsföreteelse. x:s svar på detta blir:
"Men man vill ju ändå att folk ska fortsätta vilja ha en, även om man inte är intresserad själv."

Jag har för mig att jag tyckte det var lite fånigt då, en av bekräftelsebehovets alla irrationella och dumma yttringar, och det tycker jag fortfarande. Dock måste jag medge att jag på senare tid insett att detta är ett tankesätt jag återfinner hos mig själv. Ett exempel är s. Jag vet inte om jag egentligen vill ha honom längre (även om det mycket väl kan hända att jag återigen sms:ar honom i fyllan och villan), jag känner mig liksom lite... klar med honom (haha! Fyfan vad töntigt det låter, det är ju för härligt!). Men när det plötsligt kommer till min kännedom att det med stor sannolikhet förekommer en person i hans liv som han verkligen gillar och alltså vill ha och att han således med lika stor sannolikhet inte är intresserad av mig längre så liksom... stör det mig. Och det stör mig mer än jag kan vara riktigt bekväm med.

Och detta handlar om en man som jag till absolut största delen har varit attraherad av fysiskt, inte psykiskt (jag testade till och med, för att liksom vara säker på mina känslor, att försöka attraheras av hans... personlighet och känna mig intresserad på det planet. Det gick jättedåligt). Och som jag alltså inte egentligen vill ha till det heller längre. Så vad är det som stör? Inte det faktum att jag nog inte kommer att kunna ligga med honom igen (jo förresten, lite det, men bara litegrann). Nej, det handlar helt enkelt om att jag vill ha den bekräftelse det innebär att vara medveten om att man är åtrådd av någon, för att uttrycka sig härligt stelt.

Barnsligt, kan tyckas, jag tycker fan det, men ändå rätt mänskligt skulle jag tippa. För alla har ju ett behov av att få bekräftelse fysiskt och psykiskt, även om detta behov givetvis är olika stort hos olika människor. Dock vore det kanske mer praktiskt om man inriktade sig på att söka bekräftelse hos sådana människor man faktiskt är intresserad av att ha någon typ av relation med, så slipper man slösa energi på att störa sig när man inser att det där att man inte vill ha exempelvis y eller s längre, är ömsesidigt.

Puss