En mycket god vän till mig insåg för ett tag sedan att hon stör sig en del på en person i hennes närhet. Och när hon slutligen lyckades sätta ord på vad kärnan av problemet faktiskt var så uttryckte hon något som vi kom överrens om är en av det hemskaste saker man kan säga om en annan människa. Hon hade nämligen kommit fram till att personen i fråga kändes substanslös.
Givetvis är hon medveten om att detta inte är något man säger till någon, den är liksom inte så kul: "Men alltså, du är substanslös. Det är det som är problemet." För min del är det en av mina värsta mardrömmar, att folk skulle uppfatta mig som substanslös. Då får de mycket hellre tycka illa om mig, bara jag inte behöver vara någon som saknar innehåll.
Jag tänker ofta på ett citat ur "Doktor Glas" av Hjalmar Söderberg som är ett av de vackraste och i mina ögon mest sanna textstyckena jag läst:
"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."
Puss
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar