#10 Handslag

I den västerländska kultur jag själv lever i är, som de flesta som ingår i sammanhanget är medvetna om, handslaget det etablerade sättet att hälsa på. När man träffar en ny människa som man ska presentera sig för tar man i hand, samma sak gäller när man ska hälsa på någon som man inte känner tillräckligt bra för att exempelvis krama. Att skaka hand är relativt formellt och uppfattas som ganska stiff om man faktiskt har träffat den handskakande personen flera gånger tidigare, men för nya relationer tycker jag ändå att det är rätt ultimat. Det går fort, är enkelt och innebär lagom mycket kroppskontakt för att handla om en främmande människa.

Jag har faktiskt minst två gånger i mitt liv fått beröm för mitt handslag, jag har fått höra att det är fast och bestämt. Det kan låta fånigt, men det är faktiskt några av de finaste komplimanger jag har fått. För jag tycker att det är fruktansvärt viktigt med ett tilltalande handslag. För mig, och många andra, är handslaget ett av de viktigaste intrycken man får av en ny bekantskap och i många fall upplever jag att det säger en hel del om hur man är som person.

En bekant till min pappa som jobbade som försäljare har berättat att ett av knepen han hade lärt sig för att få en bra relation med kunden var att anpassa handslaget efter hur kunden tog i hand. Och detta är ju inte så konstigt, för visst kan man känna att man connectar lite extra med någon vars handslag liknar ens eget?

Det finns fantastiskt många olika typer av handslag. Det finns de som hälsar jättesnabbt, som ville de undvika en överdos av kroppskontakt, de som håller ens hand alldeles för länge så att det nästan blir lite obehagligt, det finns de som nästan trycker sönder ens hand och så finns det de handslag som jag brukar benämna som "döda fisken".

"Döda fisken" är något av det vidrigaste jag vet, och kalla mig fördomsfull (gällande handskakningsområdet i alla fall) men de människor som hälsar med denna teknik ser jag omedelbart som osympatiska, dryga och på det stora hela rätt motbjudande. Det tar lång tid för någon som hälsat med "döda fisken" att förändra min bild av dem till något mer positivt.

För de som inte råkat ut för "döda fisken", eller helt enkelt inte förstår vilken typ av handslag som avses med benämningen så går den ut på att handen vid hälsningsmomentet är nästintill helt avslappnad. I de bättre fallen är handen i fråga så pass spänd att den i alla fall klarar av att lite slappt ta något slags grepp om den andra handen, i de värsta fallen får den andra handen sköta greppandet helt själv. På det stora hela känns det ungefär som att personen med den avslappnade handen lika gärna hade kunnat räcka fram en död fisk - intrycket hade blivit detsamma. Och ja, därav namnen "döda fisken".

Jag ser det som helt obegripligt hur man kan hälsa på det sättet - så oengagerat och äckligt. Förstår man inte att hälsandet går ut på att ta i hand, alltså ta i den handen som sträcks fram emot den, inte bara slött lägga sin egen hand i den andra? Eller tyder det verkligen på drygt ointresse och arrogans? Typ "Åh, vad jobbigt, jag måste hälsa på någon, jag orkar inte ens använda de muskler och leder jag faktiskt har i min hand för den här personen ser så tråkig ut att det inte är värt den ansträngningen." Nej, jag förstår det inte, jag blir bara extremt provocerad.

Avslutningsvis vill jag bara berätta om ett av de lustigaste handslagen jag råkat ut för, ett som också skulle kunna tyda på arrogans, alternativt att bruden som hälsade så är efterbliven på något sätt, alternativt dålig uppfostran, alternativt extrem förvirring. Jag träffade en bekant med dennes kompisar som jag då givetvis, för jag är för det mesta en artig person, skulle hälsa på. En av dessa kompisar håller något, jag tror det var en påse, i sin högerhand, när jag sträcker fram min hand mot henne. Det fascinerande är att istället för att ta påsen i vänsterhanden, som var ledig, och hälsa med höger hand som brukligt är, sträcker hon fram sin vänsterhand i en märklig vinkel och resultatet blir ett högst märkligt jag-tar-tag-i-hennes-hand-liksom-från-fel-håll-handslag. En mycket märklig upplevelse.

Handslaget är något fundamentalt i vår kultur, och därför är det inte så märkligt att man blir lite paff när någon bryter mot denna konvention. Det är också en fruktansvärt viktig del av det första intrycket man får av en person. Därför tror jag att det aldrig kommer upphöra att fascinera mig.

Puss