#14 Cykelhjälm

Igår gick jag en långpromenad med min bror. Jag brukar inte göra det så ofta, vi umgås överhuvudtaget rätt lite. Det har kanske dels att göra med att han är fyra år yngre - en åldersskillnad som fortfarande märks - men framför allt handlar det om att vi har olika intressen och funkar rätt olika. Men nu gick vi i alla fall en promenad hem eftersom han varit så snäll att han åkte in till Staden med min reservcykelnyckel när min ordinarie nyckel gått av på mitten.

Med stor sannolikhet med anledning av att jag ledde min skruttiga cykel vid min sida började vi prata om att cykla. Om vissa idiotiska och läskiga cykelbanor (Götgatan exempelvis - halvkul att cykla mellan alla bilar som kör mer eller mindre jättefort) och om cykelhjälmar. Brorsan påpekade att han hade cyklat jättemycket utan hjälm den sista tiden och att det var dumt, trots att han är över femton och det inte är olagligt längre. För, som man uttryckte, "det är ju dumt att inte skydda det man har i skallen". Jag replikerar givetvis med att jag aldrig har hjälm och säger att ja, det är väl dumt men vafan, det är fult och jag orkar inte släpa omkring på en hjälm. Rätt taffliga argument, vilket jag själv påpekar.

Sedan pratade vi om en del andra dumma saker (rökning och att supa bort sina pengar bland annat tror jag bestämt och jag höll en rätt låg profil i diskussionen...) men just det här med cykelhjälmen dröjde sig (uppenbarligen) kvar i mitt medvetande. Just argumentet "man bör skydda det man har i huvudet" eller "de som inte har hjälm verkar ju inte ha något att skydda ändå" eller hur det nu brukar formuleras är ett argument jag själv använde mig av under flera år. Det var ju ett tag sedan, jag tror inte att jag har cyklat med hjälm sedan jag var 14 (när jag var 14 klippte jag tuppkam, en frisyr som är rent omöjlig att kombinera med någon form av huvudbonad, om den är uppkammad. Vilket är poängen. Man kan alltså inte ha hjälm. Men eftersom jag fortfarande tyckte att jag hade något att skydda(?) eller var rätt för att åka fast eller vad det nu var så resulterade det i att jag slutade cykla helt under ett år. I samma veva som jag klippte av tuppkammen var det inte längre olagligt för mig att cykla utan hjälm, jag hade blivit lite dummare och lämnade således hjälmen hemma. Ber om ursäkt för den obscent långa parantesen) men innan dess var jag alltså en engegerad förespråkare för hjälm.

Det jag börjat fundera över är varför jag inte har hjälm nu. Det stämmer det jag sa till min bror att jag tycker att det är anskrämligt och opraktiskt när man väl lämnat cykeln och måste släpa omkring på hjälmen överallt men, som tidigare nämnt, detta är väl egentligen inte några hållbara argument och kanske heller inte hela sanningen. Ligger det något och skaver i det undermedvetna som påverkar mitt beteende (så är ju faktiskt ofta fallet, enligt min uppfattning)? Och som också går att koppla till övriga destruktiva handlingar? (Och det där lät grövre än vad det är, jag syftar på till exempel rökning och supande.)

Först funderade jag på om det skulle kunna vara någon extremt undanträngd... typ dödslängtan som gjorde det, men det avvisade jag rätt snabbt, då tror jag att jag skulle ta mer risker än jag gör nu. Det är fortfarande så att jag inte är personen som klättrar upp i en lyftkran när det har regnat och allt är jättehalt, eller springer över tungt trafikerade vägar (bara när det inte är så mycket trafik...). Jag övervägde också möjligheten att jag skulle ha blivit dummare, och därför inte inser det aningen riskabla i att cykla hela Fleminggatan utan hjälm när jag är lagom disträ eftersom jag inte riktigt vet om jag cyklar åt rätt håll. Lite ligger det nog i det. Inte att jag blivit dummare, men att jag inte inser riskerna. Och anledningen till att jag inte gör det är, tror jag, helt enkelt vanan. När något som egentligen är rätt riskfyllt görs till en vana betraktar man det snart som något normalt, istället för något farligt. Och då blir det givetvis mer risky eftersom att man slappnar av och inte... är på sin vakt på samma sätt så att säga.

Dock tror jag att inte heller detta utgör hela sanningen i frågan. Jag har nämligen en liten teori om att det i botten av detta "destruktiva" beteende skulle kunna ligga en liten dos självförakt. Som i allt destruktivt beteende. Skillnaden är väl att någon som aktivt skadar sig själv (genom att exempelvis cutta sig) visar på ett tydligare självförakt. När det handlar om beteende som är mildare i sin destruktivitet alternativt är mer indirekt destruktivt blir det inte lika tydligt. Och kanske är det därför också lite grovt att kalla det självförakt, kanske man snarare borde tala om brist på självrespekt. För någonstans tror jag att det skulle kunna handla om det. Man visar ju faktiskt inte särskilt mycket respekt mot sig själv - sitt medvetande, sin kropp, sitt liv - genom att... ja, inte använda hjälm när man cyklar på gator med mycket bilar.

Slutsatsen då: Att jag inte använder cykelhjälm har till stor del att göra med att det är fult och opraktiskt. Men kanske beror det mest på att jag gjort denna risk till en vana, och anledningen till att jag lyckats med det är att jag i grunden inte riktigt respekterar mig själv. Det kan hända att det här var att dra något i grunden så simpelt som faktumet "jag har inte hjälm när jag cyklar" väl långt och jag är medveten om att mina försök att analysera problemet på ett djupare psykologiskt plan är tämligen amatörsmässiga, men så har jag ju bara läst Psykologi A (alltså en gymnasiekurs på 50 p) och det var drygt ett år sedan. Och detta statement får helt enkelt avsluta denna lilla(?) reflektion.

Puss