#13 Ett liv efter studenten?

Nu har det snart gått en vecka sedan jag skuttade ut genom porten till platsen jag tillbringat majoriteten av min vakna tid de senaste tre åren - min gymnasieskola. För att aldrig mer återvända (eller, ja, jag kommer ju med största sannolikhet komma och hälsa på både en och två gånger men jag kommer aldrig mer känna mig tvungen att gå dit, jag kommer att göra det av egen fri vilja). I de korta stunder då insikten om att mina tolv år av denna typ av skolgång faktiskt är över verkligen slår mig så känns det mest... konstigt.

Men just nu ska det inte handla om min egen relation till fenomenet student, det kommer nog bli tillräckligt mycket av det här när jag väl har fattat, alltså på riktigt förstått, att jag numera inte är elev och att jag ska skapa någon form av eget liv och bli en fullvärdig samhällsmedborgare och så vidare. Istället vill jag berätta om hur några andra som tagit studenten före mig hanterat det hela.

Jag har en vän, o.w, som hade studentmottagning häromdagen. Där träffade jag en kvinna, vi kan kalla henne n, som tog studenten för två år sedan. Självklart kom vi strax in på ämnet "Vad göra sedan", hur man hanterar detta med ett eventuellt liv efter studenten. Själv pluggar n statsvetenskap, och det verkar ju intressant och vettigt och så, men i hennes klass gick det några som gjorde lite annorlunda.

En av dessa var en kvinna som under en längre tid innan själva utspringet gång på gång deklarerat att hon efter studenten skulle åka till Berlin och jobba på Vice. Det lät ju verkligen jättespännande tyckte n, och det tycker jag med. Grejen är bara att när man säger att man ska göra en sådan grej så kanske det kan vara en idé att kolla upp hur man ska göra det och om det överhuvudtaget är möjligt. Det gjorde inte den här tjejen, istället köpte hon helt sonika en flygbiljett till Berlin, tog sitt pick och pack och drog dit, för att vid ankomsten knalla in på Vice kontor och säga "Hej! Jag vill jobba här!". Varpå de säger ungefär "Eh, nej, vi har inget jobb till dig, hejdå!". Kvinnan i fråga hänger kvar i Berlin i ungefär en vecka utan att göra någonting, sedan tvingas hon inse sitt nederlag och åka hem igen. Någon månad efter studenten möter n sin tidigare klasskamrat och frågar förvånat om inte hon skulle befinna sig i Berlin vid det här laget. "Nej, alltså, det sket sig..." svarar tjejen.

Vad som är ännu roligare är mannen i n:s förra klass som var helt övertygad om att han efter studenten skulle bygga... alpstugor! Han hade det hela mycket klart för sig (?), han visade till och med bilder på det område i alperna han skulle bebygga. Som jag fattade det hade han hittat dessa bilder på en del av alperna och tänkt följande (vilket han också sa till n med flera): i alperna ska det ju finnas stugor. Här finns inga stugor. Någon borde bygga dem. "Jag ska bygga dem" deklarerade han självsäkert. Och liksom Vice-tjejen skaffade han sig en flygbiljett och drog iväg. Vad som sedan hände har jag ingen redogörelse för, säkert är däremot att n ganska snart fick syn på även denna man i hemstaden. Och så vitt hon vet finns det fortfarande inga alpstugor i området.

Ganska lustiga anekdoter om, enligt min tolkning, människor med brist på både självdistans och verklighetsanpassning (kan man säga så? Jag vet inte, hittar inte något bättre ord just nu i mitt post-studentska delirium). Liksom, trodde de på riktigt att det skulle gå? Visserligen ska man ha visioner och ambitioner (och det hade de ju verkligen, det kan man inte ta ifrån dem) och kanske måste man tro på att (nästan) allt är möjligt för att lyckas med det otroliga, men jag tror faktiskt att det kan vara en poäng att dels vara aningen realistisk, dels ha en lite mer utarbetat plan över hur ens projekt ska genomföras och dels ha typ en Plan B. Ut ifall att det skulle skita sig.

Men visst, det kan hända att jag är en tråkig cyniker, kanske vinner man mer på att verkligen tro på att allt kommer att gå bra och ja, chansa lite. Men då får man nog se till att inte ge upp med en gång när exempelvis Vice säger att de inte har jobb åt en. För att tro att man ska kunna genomföra den typen av aktion bara genom att säga hej, som om livet var någon jävla patetisk Hollywood-produktion, det visar bara på naivitet och bortskämdhet.

Puss