#50 Känslan mitt i natten

Cirka en timme och femtio minuter över midnatt. Det är mörkt och kallt ute och känslan av elakartad och förintande ensamhet växer i bröstet, magen, hela kroppen tillsammans med insikten att det inte är särskilt vettigt att dricka mer vin när man kommer hem onykter och otaggad och frustrerad. Men det är i alla fall vettigt att blanda tortellinin med spenat om man kanske skulle ha järnbrist så kanske tar det ovettiga och det vettiga ut varandra eller i varje fall skulle det kunna vara vad jag hoppas på.

Känslan såhär efter midnatt, mitt i natten, mitt i mörkret förutom den av ensamhet är den att inte stå ut med sig själv. Med sin kropp, med sina reaktioner, sitt beteende och sina känslor och jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Det blir ofta så och det är då man börjar reflektera. Och det är ju bra men när man inte når ända fram, vilket jag sällan gör, så är det ändå inte särskilt konstruktivt och det leder ingen vart och om det gör det så trampar det i en liten härlig cirkel hela ända vägen fram till punkten man startade ifrån.

En annan känsla är den att det är aningen korkat att spela musik mitt i natten med tanke på de vidriga grannar man har under sig som går och ställer sig vid ens dörr och lyssnar och antecknar för att vid senare tillfälle konfrontera en med att då och då lät det som att ni gjorde det och det. Så man sänker, underkastar sig grannarna av... ja, av vadå? Hyfs och artighet kanske till en viss del men kanske framförallt någon svårgreppad rädsla för att orsaka obehag för sig själv. Varje handling är i grund och botten egoistisk eller hur var det nu?

Känslan av misslyckande är också påtaglig men att gräva och riva i den framkallar mest bara ångest och den (ångesten) är man helst utan så man fösöker till sitt yttersta att inte gräva och riva i den, man försöker låta bli att gräva och riva i någonting överhuvudtaget men det misslyckandet är fatalt och den onda cirkeln blir till en ond spiral och slutligen sitter man där i den mörka illadoftande skiten och frågar sig varför man skriver i tredje person, är det för att man har ambitionen att skriva något mer allmängiltigt som någon stackars sate kan känna igen sig i eller är det helt enkelt för att skydda sig själv?

Puss