#58

Känslan av att det ständigt är något som saknas, att det man har inte räcker till, hur mycket och fint och fantastiskt det än är. Bortskämd? För höga förväntningar på tillvaron? Osannolikt, det verkar inte rimligt att man efter så många år skulle ha ens några förväntningar alls. Och ändå.
Det går långsamt, segt, trögt, allt har fastnat. Slutat snurra. Jag vet inte vad som är värst men jag tror att det är frustrationen som det att stå stilla resulterar i. Hellre inte hänga med, försöka hålla sig kvar, då har man i varje fall något att göra.

Sysslolösheten som man skapat själv fast man hatar den innerligt och djupt. Skapat det för att man inte orkar, inte har inspiration eller vafan det nu är. Klart det finns saker att göra, men alla hinder ter sig fullkomligt omöjliga att komma över/under/runt/vadsomhelst och ständigt nya hinder som ingen annan än man själv byggt upp och allt som oftast ingen anna än man själv kan se.

Och så frustrationen, den ständiga i varje fall nästintill. Och kanske vill man bara skrika rätt ut, kanske vill man ingenting överhuvudtaget kanske vill man gå ut och ta en cigg på balkongen men gud så självdestruktivt. Frustrationen över att något saknas och att man inte kan göra något och över att människorna man omges av inte beter sig som man tycker att de borde bete sig och över att man själv inte beter sig som man tycker att man borde bete sig.

Frustrationen över alltings meningslöshet och det totala misslyckandet med att förstå vad det är man saknar så in i helvete.