#59 I somras

I förrgår såg jag S på Drottninggatan. Jag hade precis sprungit ut från Buttericks, bakfull, äcklig, osminkad och jävlig, höll på att få panik över för mycket människor och för lite luft. Så ut, trava några meter och oj, vem går där?

Det var länge sedan nu, det insåg jag. Den där gången i somras och i somras är längre sedan än jag kan fatta. Han rökte en cigg. S röker alltid, eller gjorde i alla fall det de gånger jag träffade honom. För jag känner honom egentligen inte, det vet jag när jag tänker efter. Cigg alltså, och snygg som satan var han för det är han alltid den jäveln.

S hyrde ett rum högt upp i ett grått betonghus i en av alla dessa deprimerande Stockholmsförorter. Det gör han inte längre, sist vi sågs berättade han att han skulle flytta och jag tror visst att han hänger en del i Malmö nuförtiden, av förklarliga skäl. Man fick röka inomhus hos S och första gången jag var där hade han två gigantiska glasburkar fyllda med fimpar som han uppenbarligen inte hade orkat tömma, en inne och en på balkongen från vilken man kan se Globen.

Jag såg aldrig golvet i S rum, för det var täckt av kläder. Jag sa till honom att jag trodde att rummet säkert skulle kännas större om man kunde se golvet och han höll med om att det nog kunde vara så. Det stod också ett antal tomma olivoljeflaskor lite här och var. Det var märkligt. Och gardinerna var orange med något mönster och groteskt fula.

Ovanpå och under och mellan kläderna kunde man hos S alltid hitta tomma eller halvtomma paket röda LM. Han rökte alltid röda LM och jag påpekade sannolikt att de är äckliga och han antagligen att de är billiga. Eller på påpekade jag aldrig det för jag sa aldrig så mycket till S. Det behövdes liksom aldrig eftersom han pratade så mycket,. Om bandet, sin hemort, sin hund, sitt liv i övrigt, brudar han hade legat med och så vidare och jag lyssnade och skrattade och han sa att han inte fattade varför han snackade så mycket när han var med mig för så jävla mycket pratade han inte när han var med någon annan.

Vi brukade sms:a varandra på fyllan, kolla om den andra var ute i Stockholmsnatten och hade lust att ses. Men så många gånger sågs vi väl inte egentligen och det hela var mest väldigt märkligt. Men behagligt, praktiskt och lite spännande och nytt. Nu är det inte nytt längre, snarare överspelat och ibland tror jag att jag saknar honom men det är oftast något annat som fattas mig, inser jag vid närmare eftertanke. Jag minns inte när vi hördes senast. Någon gång i slutet av sommaren tror jag. Och nu är det höst sedan länge.

Jag hann knappt reagera så hade vi gått förbi varandra. Avståndet mellan oss: cirka tre meter. Han visade inget som helst tecken på igenkänning och det är troligt att han inte ens såg mig. Och jag har ju ändrat hårfärg och frisyr och så vidare och det var sjukligt mycket folk på Drottninggatan för det är det alltid och med andra ord så är det inte konstigt. Några sekunder så hade vi gått förbi varandra och med tanke på hur jag mådde kanske det var lika bra att han inte såg mig.

I somras var länge sedan. Längre sedan än jag kan och vill fatta, men ofrivilligt börjar jag göra det nu.

Puss