#66 Minnen

En parantes: Det verkar som att jag har slutat med att korrekturläsa mina inlägg. Mycket fel. Inte bra, fel tycker vi INTE om. Fel är som svaghet, man visar sig inte svag. Det är otaktiskt. Slut på parantes.

Och minnena måste ha varit manipulerade i efterhand eller till och med i samma stund som de förvandlades från pågående till avslutat, kanske samtidigt som de pågick. Kanske upplevdes ingenting så som det verkligen var. Men å andra sidan, upplevelsen är väl det som räknas, något annat lär man aldrig kunna bedöma.

Längtan tillbaks var det starkaste och mest påtagliga men sentimentalitet är ju osexigt så försöken att förtränga blev oräkneliga. Och förnuftet talade: 'Det kan inte ha varit så bra, du har uppenbarligen förvrängt hur det faktiskt var. Sluta romantisera!'

I den här frågan hade förnuftet rätt - att romantisera över det förgångna är korkat eftersom det inte leder till något bra, det leder i själva verket inte någonstans. Nostalgi. Till vilken nytta? Ingen alls.

Och ändå, känslan av nuets oförmåga att tillfredsställa ens behov, att leva upp till förväntningarna. Och eftersom förväntningarna byggde på upplevelser i det som varit så tedde sig de upplevelserna ultimata, att förväntningarna såg annorlunda ut då och med all säkerhet aldrig infriades glöms bort.

Så förvandlades nuets oförmåga till den egna oförmågan att uppleva. Allt kändes med ens overkligt och ingen känsla nådde ända fram, allt luddigt och omöjligt att fånga. Tillvaron omöjlig att få grepp om och det enda som fanns kvar var förvrängda minnen som sakta bleknade för att slutligen försvinna.

Puss?