#27 Substanslös

En mycket god vän till mig insåg för ett tag sedan att hon stör sig en del på en person i hennes närhet. Och när hon slutligen lyckades sätta ord på vad kärnan av problemet faktiskt var så uttryckte hon något som vi kom överrens om är en av det hemskaste saker man kan säga om en annan människa. Hon hade nämligen kommit fram till att personen i fråga kändes substanslös.

Givetvis är hon medveten om att detta inte är något man säger till någon, den är liksom inte så kul: "Men alltså, du är substanslös. Det är det som är problemet." För min del är det en av mina värsta mardrömmar, att folk skulle uppfatta mig som substanslös. Då får de mycket hellre tycka illa om mig, bara jag inte behöver vara någon som saknar innehåll.

Jag tänker ofta på ett citat ur "Doktor Glas" av Hjalmar Söderberg som är ett av de vackraste och i mina ögon mest sanna textstyckena jag läst:
"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."

Puss

#26 För att man kan?

I natt när jag kom hem bloggade jag ju uppenbarligen lite. Jag är den första att medge att de inläggen inte är några litterära mästerverk eller under av reflektion och analys. Jag skulle nästan säga att de är motsatsen till just detta. Men jag skulle ändå vilja spinna vidare lite på ett av de ämnen jag så ostrukturerat tog upp, nämligen det om att man gör saker för att man kan.

Jag tror väl fortfarande, såhär några timmar senare när det blivit dag och solen lyser, att det ligger något i det. Inte att det skulle vara den "underliggande orsaken" som jag så briljant(?) uttryckte mig i natt, snarare en av de ytligare anledningarna till vissa handlingar, för jag är övertygad att om man skulle gräva lite djupare i psyket och jag vet inte gå i psykoanalys ett antal år så skulle man hitta de egentliga orsakerna och dolda motiven. Men ändå, man gör definitivt saker för att man kan ibland.

Dock tror jag att det i mitt fall också är uppblandat med att det ibland kan kännas skönt att göra något som man är extremt medveten om helt enkelt är jättedumt. För att göra en snabbanalys av detta så hänger det med stor sannolikhet ihop med att jag under större delen av mitt liv varit tjejen med koll, jag har haft kontroll över saker och alltid handlat extremt förnuftigt. Detta har jag emellertid uppenbarligen tröttnat på och således ligger en enorm, om än rätt barnslig om man tänker efter, befrielse i att göra saker man vet är dumt. Och i kombination med att man kan så ja, tycks ens egna rätt smarta och egentligen mer logiska motargument ohållbara (kanske helt enkelt för att är tråkiga...).

Men detta är alltså mina egna personliga motiv till vissa handlingar, för många andra kan jag tänka mig att det inte ens existerar någon reflektion i stil med "det här är skitdumt, men jag vill inte vara förnumstig och tråkig och vaddå? Jag kan. Då kan jag ju lika gärna köra på så fuck it!" utan att det rätt och slätt är ett jag kan och så kör man. Kanske för att det är ångestframkallande på ett annat sätt att vara medveten om det korkade i det man gör, eftersom det då faktiskt handlar om att man gör ett aktivt val. Vilket existentialisterna påpekar, insikten om att man har ett val framkallar ångest. Men avsäger man sig att göra aktiva val så är det ett val i sig och man kommer fortsätta att göra inaktiva val. Och täcka över dem med ett "För att jag kan". Och det är väl lite fegt..?

Jag vet inte riktigt vad det var jag ville komma fram till, men jag misstänker att jag mest ville komplettera "För att jag kan"-tanken med lite andra sidor av problemet. För att man alltid måste belysa flera sidor av ett problem, då ingenting är enkelt. Och det är lika bra att man inser det.

Puss

#25 Vilja

Tidigare har jag kommit fram till att flera av de människor jag går sämst ihop med och stör mig mest på är människor som besitter många av de egenskaper jag ogillar mest hos mig själv. Jag är övertygad om att det är naturligt, och att många andra funkar så. I vilket fall dröjde det till idag innan jag kopplade ihop detta med en viss irritation jag... bestitter.

Jag har på senare tid insett att jag stör mig mycket på människor som inte vill något. De flesta har ändå någon form av vilja, de har drömmar och de har önskningar. Men vissa jag känner har inget av det. Och har de det så har de av olika anledningar gömt dem så långt in i sig själva att jag inte kan se dem. Drömmarna, viljorna och önskningarna alltså. Det stör mig något enormt och idag tror jag att jag fattade varför. Något av det jag är mest rädd för är känslan av total hopplöshet och, framför allt, att denna känsla ska hålla i sig. Jag fruktar verkligen att jag inte ska vilja något. För en av de värsta känslorna jag vet är den då man bara känner att inget är någon idé. Jag måste ha någon form av mål, tydligt eller sjukt diffust, annars klarar jag inte av att existera. OCh eftersom jag är så rädd för känslan av icke-existernade vilja hos mig själv så blir jag irriterad när jag ser den hos andra.

Detta kan eventuellt handla om att jag i grund och botten är medveten om att det måste finnas vilja för att förändring ska kunna inträffa. Och jag är extremt mån om förändring. Framför allt i det stora synsättet, samhällsmässigt 'och så vidare. Detta försöker jag för övrigt alltid förklara på fyllan, som idag, och det går alltid jättedåligt. Anyway, det var en liten analys av mitt muttiga psyke såhär mitt i fyllenatten. Jag avslutar här. För allas bästa. Men jag måste publicera den här skiten. För min personliga utvecklings skull.

Puss

#24 Once again late at night

Once again late at night är en låt av Laakso. Det kanske framför allt är fjortonåringar som lyssnar på Laakso nu, fan vet jag, men jag tycker att de har gjort ganska klockrena låtar. Och flera av deras låttitlar är klockrena, som denna. Det är sent och jag har kommit hem. Från någon slags... utekväll... Och jag träffade återigen min granne och klasskamrat från lågstadiet på bussen och kom att tänka på denna låttitel.

Jag vet egentligen inte varför jag skriver, jag antar att jag behöver det. Så det här är inget blogginlägg med någon form av pretention, tyvärr. Det var väl inte det här jag skapade bloggfan för men vem i helvete bryr sig. Jag kom hem för... vad kan det ha varit? En kvart sedan? Något sådant.

Jag har tänkt väldigt mycket på varför man gör vissa saker. Om man frågar "Varför?" till en mycket god vän till mig är hans standardsvar "För att jag kan." Till en början tyckte jag att det var ett sätt dåligt svar, det är liksom inget hållbart argument. Men jag har väl så småningom kommit fram till att den underliggande orsaken till flera av ens handlingar, i varje fall mina, till syvende och sist handlar om att jag kan. Det är fortfarande inget hållbart argument men det är en... orsak, en anledning, en förklaring.

Exempelvis, varför gör jag följande när jag kommer hem vid tvåtiden och är rätt full?: Jag tar lite mer vin, en cigg och sätter mig på min balkong och dricker och röker. För att jag kan. Sedan är det självklart att det inte är hela förklaringen, men det är nog en del av den. Jag vet inte vad jag vill komma fram till, men kanske att man gör en del dumma saker för att man kan helt enkelt. Och sedan slipper man liksom tänka på den egentliga orsaken. Kanske samma med cykelhjälmsfrågan. Eller nej, fan, det kan inte stämma. OCh nu kommer jag komma in på detta med självrespekt igen men det orkar jag inte för vem fan har helt och hållet sådan respekt för sig själv... Nu vet jag inte vad jag skulle skriva. Fan.

Jag är ganska full, det är sant. Men inte så full att jag inte korrigerar de flesta av mina stavfel för gör jag inte det så har det gått jävligt långt, det vet alla jag känner att får de ett sms där det står fel ord för att jag skriver i t9 och inte ändrat till rätt ord så är jag jävligt full.

Haha! Kanske borde man alltid skriva när man är full, kanske är det då man har full tillgänglighet till sitt inre eller något. I alla fall insåg jag något idag när jag blivít tillräckligt onykter: Det jag skrev om i inlägg #22 att jag inte hunnit ikapp mig själv eller vad fan det var, jag tror att det kan ha handlat om att jag har varit full när jag upplevt de flesta av de ögonblick som... förändrat något eller jag vet fan inte hur jag ska uttrycka det, men ja, i alla fall det som jag ligger och tänker på när jag inte kan sova. Jag sa det till en av mina närmsta vänner, vi kan kalla henne m, och hon sa att jag borde skriva det så nu gjorde jag det. Fyihelvete vad tragiskt. Men nu är mina pengar slut, skulle tippa att jag har cirka fem spänn på kortjäveln. Tragiskt, ja, men jag har väl haft kul ikväll tror jag.

Jag tror inte att jag ska skriva mer, det kommer spåra ur så att säga. Men jag tror att jag återigen behöver få ur mig följande fråga (jag har ställt mig den många gånger och det kanske egentligen, i jämförelse med andra, inte är berättigat men varför ska jag jämföra mig med andra? Man utgår väl ändå från sig själv, framför allt? Jag tror ändå på den existentiella idén om att upplevelsen av existensen är synnerligen objektiv): Vad fan håller jag på med? Hahahahahahahahahah! Livet är ändå en jävla fars!

Puss

#23 Vackert

Jag vill skriva något vackert för jag är övertygad om att vi behöver skönhet i våra liv, skönhet i alla dess former. Men vackra ting kan inte tvingas fram, inget vackert skapas av tvång. Så därför får det bli någon annan gång.

Puss

#22 Att inse att det är mitt liv

Det är märkligt när man förändras i en takt som gör att ens uppfattning om den egna personligheten inte hänger med. I natt kunde jag inte sova eftersom det säkert var trehundra grader varmt i mitt rum (medveten överdrift för att illustrera min upplevelse av det hela, om det nu var så att någon inte förstod det) och för att jag tänkte alldeles för mycket och... aktivt.

Då plötsligt, när jag gick igenom en del händelser från den senaste tiden, återigen för hundrafemtielfte gången tänkte på saker jag och människor i min omgivning sagt och gjort, slogs jag plötsligt av en insikt om hur jag är. Jag blev i ett slag medveten på ett helt annat sätt om att det de facto är jag som har gjort de här sakerna, att dessa händelser har inträffat i mitt liv. Som att jag hela tiden har varit lite avskärmad, medan saker har pågått men kanske främst efteråt när jag, som i natt, tänkt igenom saker, men att denna avskärmning med ens försvann.

Det var surrealistiskt. Jag har inte varit med om det tidigare, i varje fall inte på detta starka, tydliga sätt. Men det var nog nyttigt. Vore bara bättre om det kunde inträffa lite oftare så att jag på så vis kanske kunde bli mer närvarande. Jag skrev ju att det handlade om att man förändras så fort att man inte hänger med. Det skulle kunna vara det, att man inte hinner inse hur det mer förändrade jaget reagerar och handlar i olika situationer och därför blir avskärmad - bilden av jaget och det faktiska jaget stämmer inte överrens - men kanske är det inte det. För bilden av en själv stämmer väl i de allra flesta fall nästan aldrig helt överrens med hur man är (med vilket jag måste mena andras bild av en själv, inser jag nu. Och det är ju inte riktigt rätt, jag skulle nämligen säga att jaget är en slags blandning av självbilden och andras bild av en)? Kanske handlar det snarare om någon mer eller mindre undermedveten distansering för att man inte pallar med sig själv, sina känslor, sitt beteende etc.?

Jag vet inte, det var inte min mening att trassla in mig i dessa psykologiska resonemang, det är jag för trött och okoncentrerad för. Men jag ska fundera vidare. Och återkomma i frågan vid ett bättre tillfälle. Eller, det är i alla fall min ambition. Nu ska jag distansera mig lite mer tror jag kanske (dricka vin).

Puss

#21 DJ

Apropå att jag just lyssnade på Foscas låt "Don't be a DJ". Och apropå lite annat också, men det är inte så intressant att läsa om så jag låter helt enkelt bli att skriva det. Så besparar jag er besväret så att säga. Det var fan vad varenda jävel ska vara dj nuförtiden! för att formulera mig så rakt jag förmår. Alla (läs: alla i min generation som rör sig i något slags "uteliv". Och det är fortfarande en generalisering, det är jag medveten om) ska tydligen "spela skivor" eller "dj:a" på olika klubbar, det verkar ha blivit ett av de ultimata hipphetsbevisen. Av okänd anledning, för i de flesta fall handlar det bara om att utan vidare bakomliggande tanke spela upp sin favoritmusik, som att bara koppla in sin i-Pod och trycka på Play. Det är klart att det finns kompetenta, smarta dj:s som faktiskt skapar något (visserligen av något någon annan skapat innan, jag får lite en känsla av att ett antal av den lilla klicken duktiga dj:s mest är misslyckade musiker...) men med alla typer som kallar sig dj så försvinner de lite. Kanske handlar det om en kommande demokratisering av musikspelandet på klubbar: Alla kan! Och det är väl lite fint. Men i sådana fall skulle jag uppskatta om folk skulle sluta upp med att känna sig så fånigt coola bara för att de trycker igång en skivspelare som dundrar ut "Kom igen Lena!".

Puss

P.S. Nej, det här var inte ett bra inlägg. Det handlar dels om att jag inte hade en riktigt ordentligt formulerad tanke när jag började skriva, dels om att jag tröttnade på ämnet och sålunda inte pallade skriva det ordentligt och dels om att jag blev avbruten sjukt många gånger av telefoner och annan skit. Men jag publicerar ändå, allt för den personliga utvecklingen (läs givetvis: min personliga utveckling). Ibland är det bra att censurera sig själv. Ofta utvecklas man nog dock mest av att låta bli, tror jag. D.S.

#20 Stefan Odelberg

Idag var en sådan där dag då jag läste hela DN, ända fram till familjesidorna (okej, jag läste inte varenda artikel men jag kollade igenom allt i alla fall). Familjesidorna är inte mina favoriter, jag får mest ångest av bröllopsfotona och dödsannonserna, men idag fick jag ut något av det. Och bara för att jag är en dryg besserwisser (och oj, vad skoj, hojhoj, om jag stavade det fel nu!) men det hör inte hit.

På familjesidorna stod det att läsa om Stefan Odelbergs liv och leverne med anledning av hans stundande 35-årsdag. Stefan Odelberg är någon form av... magiker (jag var på väg att skriva "trollkarl" men det blev för mycket Harry Potter över det), själv kallar han sig tydligen helst av allt "entertainer" (åh! alla dessa engelska termer. Jag är inte särskilt patriotisk i övrigt men vad gäller det svenska språket vore det ju kul, tycker jag, om det överlevde. Liksom alla andra språk. Feeeett trist om alla end up with att bara prata engelska!). Så spännande, tänkte jag (= lögn. Det gjorde jag inte alls. Jag bara läste vidare eftersom jag inte orkade vända sida) och titta här! "Tre viktiga egenskaper för en magiker". Vad kan det vara? Jo, "Fingerfärdighet, psykologi och överraskningsförmåga."

Psykologi. Psykologi. Okej. Ja det är ju en bra... var det "egenskap" han kallade det? Speciellt om man är "entertainer", elelr va? Ja, nog är det viktigt att besitta lite psykologi, vare sig man är entertainer eller bara en vanlig proletär. Eller medelklassvensson (härligt sammansatt ord, elelr hur? Man ser inte ens vad det står!) eller ja, vemfansomhelst (ha! Jag gjorde det igen. Här är det dock tveksamt om det är gramatiskt... försvarbart). Vore ju lite jobbigt om man bara hade fysik. Och ingen psykologi. Då skulle man ju mer påminna om en... krukväxt eller... banan eller... sten än en människa. Men "egenskap". Jag är ledsen, men jag ställer mig tämligen skeptisk till den definitionen.

Parantes. Hahahahahahahahahaha! Förlåt om jag sårar någon eller provocerar genom att vara så överlägsen och... odräglig men vad korkat sagt! Det var kul! Det lyste upp min kväll. Sedan är jag medveten om att jag kanske inte hade tyckt att detta var så fruktansvärt kul om jag hade sovit mer än gångna natts två timmar... Slut på parantes.

Puss

#19 Jobb

Den senaste tiden har man, som de flesta nog lagt märke till, via medierna översköljts av skräckpropaganda riktat till oss stackare som är födda runt 1990. Vi får veta att nästan ingen av oss har ett jobb och ingen som inte har jobb kan få ett jobb för det finns inga jobb. Vi får veta att så och så många procent (en jävla massa men jag minns inte det exakta talet) bor hemma hos föräldrarna trots att nästan alla vill flytta hemifrån och har velat det i några år. Vi får reda på att vi inte ska kunna läsa upp betyg på Komvux om vi inte har IG och alla som har gått exempelvis estetiskt program på gymnasiet är körda och det är vi förresten allihopa om vi inte har några meritpoäng och det har nog inte så många eftersom det där med meritpoäng liksom smög sig på oss utan att vi riktigt märkte det (eller var det kanske bara jag som var ouppmärksam, alternativt inte i skolan?). Att ha bra betyg räcker inte om man har bra betyg i kurser som Scenisk Gestaltning C. Nej, det ska vara Matte E och Fysik C och Naturkunskap Ö. Det skulle du ha tänkt på när du valde att flumma runt i tre år!

Problemet är ju att dessa profetior, som så många andra – till exempel de som har med aktiehandel att göra, med stor sannolikhet blir självuppfyllande. Man blir ju inte särskilt taggad på att ens försöka skapa sig ett liv alternativt ta tag i det liv man har om man hela tiden blir pumpad med ett gigantiskt jävla "DET ÄR INGEN IDÉ!". Så alla inser att eftersom det ändå inte är någon idé så kan jag ju lika gärna skita i det, supa upp de få slantar jag har kvar av studiebidraget jag bara kommer att få en till utbetalning av och sedan... ja, gå in i en depression. Eller bli apatisk. Eller både och.

Men det är faktiskt så att det finns jobb. Inte i överflöd, men som j.s påpekade för ett tag sedan: det är ju ingen som vill ta jobben inom vården. Förra sommaren blev jag anställs på ett hemtjänstföretag. Jag hade ingen som helst erfarenhet, vilket jag sa till dem, men efter en kort anställningsintervju var det bestämt att jag skulle börja jobba två dagar senare. Så det är ju faktiskt möjligt, och jag tycker att det ligger en poäng i att notera att det är en cynisk pessimist (alltså jag) som säger det. Att det är möjligt att få ett arbete. Och det jag börjar fundera på, förutom det att profetiorna om vår framtid är självuppfyllande, är frågan om vår generation är bortskämd. Det känns som att det är rätt så många som om de inte får jobba inom media eller liknande (och ofta man får det utan erfarenhet och eftergymnasial utbildning) vill ha jobb i en liten chic boutique typ American Apparel eller Weekday. Och givetvis kan inte alla få de jobben och då bestämmer man sig igen/ännu mer för att det inte är någon idé.

Jag tycker ibland också att det verkar som att flera av mina generationskamrater mer eller mindre undermedvetet liksom förväntar sig att jobben ska komma till dem – att man ska få ett jobb utan att söka dem, utan ansträngning. En kompis till mig, w, som är född 1988 sa nyligen att han gärna skulle bli skådis och något om att han ångrade att han inte gick teater på gymnasiet. Jag påpekar då att det är ju verkligen inte för sent och du kan ju söka scenskolan, och det finns massa andra bra teaterutbildningar du kan söka och se till att gå på castings. Varpå han svarar att nej, jag pallar inte, jag vill att någon ska komma fram till mig på stan och bah ”är du modell eller något? Du skulle passa skitbra för den här rollen i den här filmen”. Jag blev rätt paff. För mig är det ändå självklart att man måste ta tag i saker själv om det ska hända något. Därmed inte sagt att jag alltid gör det (det gör jag inte, jag får ångest för att jag inte tar tag i saker istället) men jag är i alla fall medveten om att det är så det funkar.

Självklart kan man bli deprimerad av att gå upp på morgonen, sätta sig med sitt morgonkaffe, slå upp DN och mötas av en artikel över ett helt uppslag där andemeningen är ”Ingen som är född runt 1990 har någon framtid” men... vafan! Man måste se till att försöka i alla fall. Och göra det själv. Inte gå och vänta på att någon annan ska göra det åt en. Det blir man bara handlingsförlamad och utvecklingshämmad av.

Puss

#18 För privat, och därför ointressant

Den här bloggen ska ju inte handla om att idag gjorde jag ingenting men jag måste skriva det ändå och allt är jobbigt och prutt och ingen vill läsa, inte ens jag själv för jag blir så trött på skiten. Med andra ord ska den inte bli för privat. Men jag tror desvärre att jag måste göra ett undantag idag för... jag vet inte, jag behöver få ur mig lite.

Jag vaknade efter några få timmars sömn hos herr s av sjuka hostattacker. Det var inte så kul men trots det var jag glad och nöjd. Flera anledningar, jag hade så att säga scoreat, jag hade insett att det uppenbarligen funkar att vara tämligen rakt på sak ("Jag vill träffa dig!") och smått spontan (eller vad det nu är att ta bussen tio över fyra från slussen för att åka hem till en... gammal flamma. Eller inte så gammal, en flamma. Som man inte hörts av med på ett antal veckor), man behöver kanske inte hålla på och spela spel eller vad det nu brukar kallas. Jag hade dessutom haft en jättefin kväll innan jag fick ett ryck och sms:ade s, med människor som jag verkligen gillar. Litte kaffe och litten cigg på det, på balkongen med utsikt jättejättelångt (när s flyttade dit blev han helt excited av att han kunde se Globen från balkongen. Sedan kom han på vilken jävla lantis han var berättade han) och det var liksom soft.

Tunnelbanan hemåt, med sällskap av s som skulle åka och hälsa på familjen över midsommar. Trevligt. Hej då och puss och kram och oj, en till puss och vi hörs! och jag kanske sms:ar dig igen mitt i natten någon gång... Visserligen hungrig så att det skriker i magen och bakis så att jag skakar som... det vete fan, men asplöv är väl en väl beprövad metafor. Men fortfarande, glad. Det var fint. Men det gick över, som det alltid gör (när ska man få vara glad en längre tid i sträck?). Ångesten kröp sig på och med all rätta. Tyvärr kan jag denna gång verkligen bara skylla på mig själv, ingen annan. Fyllelogik eller bara fyllebeteende, har något vagt minne av vad jag tänkte och det var sjukt korkat. Och nu har jag suttit och haft ont i magen och varit rastlös, men alldeles för jävla trött och slut i kroppen för att sysselsätta mig med något som skulle få mig på andra tankar.

Och rösten har jag nästan tappat helt, låter som en Gula Blend-käring. Men k.j ringde! Och jag har ett nytt jobb. Som är samma, fast ett annat. Ha! Försök och förstå vad jag menar du stackars sate som läst såhär långt! Och nu blev det för långt igen så jag avslutar med att... lova mig själv att inte göra även detta riskfyllda beteende till en vana (och ta tag i självrespekten?).

Puss

#17 Segway-armén

Jag är medveten om att det är rätt uttjatat med Segways vid det här laget, efter några år av förundran, förakt, fascination och flera skratt har den reaktionerna vid synen av en Segway mattats av för de flesta. Dock anser jag det ändå legitimt av mig att notera, samt uppmärksamma min omvärld på, den armé av Segways (plus förare) som idag tog Strandvägen i Stockholm i besittning (beåkning?).

Jag kommer fredligt vandrande i sällskap av min cykel nedför... kan det ha varit Skeppargatan? Skitsamma, det är irrelevant just nu. Jag vandrar nedför en tvärgata till Strandvägen helt enkelt, med min cykel, och när jag når Strandis möts jag av följande syn:

I runda tal femton personer kommer åkandes på Segways, efter varandra i något slags ostrukturerat led. Och det roligaste är att när de ska över ett övergångsställe, för att ta sig från allén i mitten av vägen till cykelbanan närmast vattnet, tappar en herre i övre medelåldern balansen med sin Segway (jag som trodde grejen med dessa... intressanta... eh, färdmedel var att de håller balansen, trots att de ser ut att inte kunna göra det!) och faller liksom sakta, i slowmotion, över sin Segway och de båda hamnar i en liten hög vid trottoarkanten. Lyckligtvis har han en Segway-kompis med sig som genom en busvissling uppmärksammar resten av Segway-armén på det hela. De väntar in den ramlade mannen och strax är sällskapet åter satt i rullning. Är det inte fantastiskt vad man kan få se i denna spännande, händelserika stad?

Parantes. Det hela såg så kul ut att jag, som alltså stod på andra sidan gatan, skrattade rakt ut. Det, i sin tur, måste ha sett rätt kul ut. Eller skrämmande, avgör själv! Slut på parantes.

Puss

#16 Bortskämd?

Med anledning av den situation en kompis till mig befinner sig i, samt att jag ägnat hela dagen åt den föga roande aktiviteten "söka jobb", ställer jag mig följande fråga (väldigt provocerat och tämligen oförstående):
Om ens mamma, förutom att bland annat köpa en lägenhet till en, till och med skriver arbetsansökningar (cirka 20 stycken so far i kompisens fall) åt en, hur i fucking helvete ska man lära sig att ta ansvar, klara sig själv och skapa sig ett eget liv?

(Jag anser att varje vettig förälder bör eftersträva att ens barn lyckas med just detta, men det verkar ju inte vara den allmänna opinionens uppfattning eller hur man nu ska uttrycka det.)

Kanske bör det tilläggas att min kompis - tack och lov! - är medveten om att han är bortskämd. Om han är medveten om graden av sin bortskämdhet är däremot för mig okänt.

Puss

#15 Att begränsa sig

Det är lustigt hur svårt det kan vara att begränsa omfånget av något, exempelvis ett projekt, en krönika, ett... blogginlägg, om man tänker på hur jävla besvärligt det ofta är att komma igång.

Puss

#14 Cykelhjälm

Igår gick jag en långpromenad med min bror. Jag brukar inte göra det så ofta, vi umgås överhuvudtaget rätt lite. Det har kanske dels att göra med att han är fyra år yngre - en åldersskillnad som fortfarande märks - men framför allt handlar det om att vi har olika intressen och funkar rätt olika. Men nu gick vi i alla fall en promenad hem eftersom han varit så snäll att han åkte in till Staden med min reservcykelnyckel när min ordinarie nyckel gått av på mitten.

Med stor sannolikhet med anledning av att jag ledde min skruttiga cykel vid min sida började vi prata om att cykla. Om vissa idiotiska och läskiga cykelbanor (Götgatan exempelvis - halvkul att cykla mellan alla bilar som kör mer eller mindre jättefort) och om cykelhjälmar. Brorsan påpekade att han hade cyklat jättemycket utan hjälm den sista tiden och att det var dumt, trots att han är över femton och det inte är olagligt längre. För, som man uttryckte, "det är ju dumt att inte skydda det man har i skallen". Jag replikerar givetvis med att jag aldrig har hjälm och säger att ja, det är väl dumt men vafan, det är fult och jag orkar inte släpa omkring på en hjälm. Rätt taffliga argument, vilket jag själv påpekar.

Sedan pratade vi om en del andra dumma saker (rökning och att supa bort sina pengar bland annat tror jag bestämt och jag höll en rätt låg profil i diskussionen...) men just det här med cykelhjälmen dröjde sig (uppenbarligen) kvar i mitt medvetande. Just argumentet "man bör skydda det man har i huvudet" eller "de som inte har hjälm verkar ju inte ha något att skydda ändå" eller hur det nu brukar formuleras är ett argument jag själv använde mig av under flera år. Det var ju ett tag sedan, jag tror inte att jag har cyklat med hjälm sedan jag var 14 (när jag var 14 klippte jag tuppkam, en frisyr som är rent omöjlig att kombinera med någon form av huvudbonad, om den är uppkammad. Vilket är poängen. Man kan alltså inte ha hjälm. Men eftersom jag fortfarande tyckte att jag hade något att skydda(?) eller var rätt för att åka fast eller vad det nu var så resulterade det i att jag slutade cykla helt under ett år. I samma veva som jag klippte av tuppkammen var det inte längre olagligt för mig att cykla utan hjälm, jag hade blivit lite dummare och lämnade således hjälmen hemma. Ber om ursäkt för den obscent långa parantesen) men innan dess var jag alltså en engegerad förespråkare för hjälm.

Det jag börjat fundera över är varför jag inte har hjälm nu. Det stämmer det jag sa till min bror att jag tycker att det är anskrämligt och opraktiskt när man väl lämnat cykeln och måste släpa omkring på hjälmen överallt men, som tidigare nämnt, detta är väl egentligen inte några hållbara argument och kanske heller inte hela sanningen. Ligger det något och skaver i det undermedvetna som påverkar mitt beteende (så är ju faktiskt ofta fallet, enligt min uppfattning)? Och som också går att koppla till övriga destruktiva handlingar? (Och det där lät grövre än vad det är, jag syftar på till exempel rökning och supande.)

Först funderade jag på om det skulle kunna vara någon extremt undanträngd... typ dödslängtan som gjorde det, men det avvisade jag rätt snabbt, då tror jag att jag skulle ta mer risker än jag gör nu. Det är fortfarande så att jag inte är personen som klättrar upp i en lyftkran när det har regnat och allt är jättehalt, eller springer över tungt trafikerade vägar (bara när det inte är så mycket trafik...). Jag övervägde också möjligheten att jag skulle ha blivit dummare, och därför inte inser det aningen riskabla i att cykla hela Fleminggatan utan hjälm när jag är lagom disträ eftersom jag inte riktigt vet om jag cyklar åt rätt håll. Lite ligger det nog i det. Inte att jag blivit dummare, men att jag inte inser riskerna. Och anledningen till att jag inte gör det är, tror jag, helt enkelt vanan. När något som egentligen är rätt riskfyllt görs till en vana betraktar man det snart som något normalt, istället för något farligt. Och då blir det givetvis mer risky eftersom att man slappnar av och inte... är på sin vakt på samma sätt så att säga.

Dock tror jag att inte heller detta utgör hela sanningen i frågan. Jag har nämligen en liten teori om att det i botten av detta "destruktiva" beteende skulle kunna ligga en liten dos självförakt. Som i allt destruktivt beteende. Skillnaden är väl att någon som aktivt skadar sig själv (genom att exempelvis cutta sig) visar på ett tydligare självförakt. När det handlar om beteende som är mildare i sin destruktivitet alternativt är mer indirekt destruktivt blir det inte lika tydligt. Och kanske är det därför också lite grovt att kalla det självförakt, kanske man snarare borde tala om brist på självrespekt. För någonstans tror jag att det skulle kunna handla om det. Man visar ju faktiskt inte särskilt mycket respekt mot sig själv - sitt medvetande, sin kropp, sitt liv - genom att... ja, inte använda hjälm när man cyklar på gator med mycket bilar.

Slutsatsen då: Att jag inte använder cykelhjälm har till stor del att göra med att det är fult och opraktiskt. Men kanske beror det mest på att jag gjort denna risk till en vana, och anledningen till att jag lyckats med det är att jag i grunden inte riktigt respekterar mig själv. Det kan hända att det här var att dra något i grunden så simpelt som faktumet "jag har inte hjälm när jag cyklar" väl långt och jag är medveten om att mina försök att analysera problemet på ett djupare psykologiskt plan är tämligen amatörsmässiga, men så har jag ju bara läst Psykologi A (alltså en gymnasiekurs på 50 p) och det var drygt ett år sedan. Och detta statement får helt enkelt avsluta denna lilla(?) reflektion.

Puss

#13 Ett liv efter studenten?

Nu har det snart gått en vecka sedan jag skuttade ut genom porten till platsen jag tillbringat majoriteten av min vakna tid de senaste tre åren - min gymnasieskola. För att aldrig mer återvända (eller, ja, jag kommer ju med största sannolikhet komma och hälsa på både en och två gånger men jag kommer aldrig mer känna mig tvungen att gå dit, jag kommer att göra det av egen fri vilja). I de korta stunder då insikten om att mina tolv år av denna typ av skolgång faktiskt är över verkligen slår mig så känns det mest... konstigt.

Men just nu ska det inte handla om min egen relation till fenomenet student, det kommer nog bli tillräckligt mycket av det här när jag väl har fattat, alltså på riktigt förstått, att jag numera inte är elev och att jag ska skapa någon form av eget liv och bli en fullvärdig samhällsmedborgare och så vidare. Istället vill jag berätta om hur några andra som tagit studenten före mig hanterat det hela.

Jag har en vän, o.w, som hade studentmottagning häromdagen. Där träffade jag en kvinna, vi kan kalla henne n, som tog studenten för två år sedan. Självklart kom vi strax in på ämnet "Vad göra sedan", hur man hanterar detta med ett eventuellt liv efter studenten. Själv pluggar n statsvetenskap, och det verkar ju intressant och vettigt och så, men i hennes klass gick det några som gjorde lite annorlunda.

En av dessa var en kvinna som under en längre tid innan själva utspringet gång på gång deklarerat att hon efter studenten skulle åka till Berlin och jobba på Vice. Det lät ju verkligen jättespännande tyckte n, och det tycker jag med. Grejen är bara att när man säger att man ska göra en sådan grej så kanske det kan vara en idé att kolla upp hur man ska göra det och om det överhuvudtaget är möjligt. Det gjorde inte den här tjejen, istället köpte hon helt sonika en flygbiljett till Berlin, tog sitt pick och pack och drog dit, för att vid ankomsten knalla in på Vice kontor och säga "Hej! Jag vill jobba här!". Varpå de säger ungefär "Eh, nej, vi har inget jobb till dig, hejdå!". Kvinnan i fråga hänger kvar i Berlin i ungefär en vecka utan att göra någonting, sedan tvingas hon inse sitt nederlag och åka hem igen. Någon månad efter studenten möter n sin tidigare klasskamrat och frågar förvånat om inte hon skulle befinna sig i Berlin vid det här laget. "Nej, alltså, det sket sig..." svarar tjejen.

Vad som är ännu roligare är mannen i n:s förra klass som var helt övertygad om att han efter studenten skulle bygga... alpstugor! Han hade det hela mycket klart för sig (?), han visade till och med bilder på det område i alperna han skulle bebygga. Som jag fattade det hade han hittat dessa bilder på en del av alperna och tänkt följande (vilket han också sa till n med flera): i alperna ska det ju finnas stugor. Här finns inga stugor. Någon borde bygga dem. "Jag ska bygga dem" deklarerade han självsäkert. Och liksom Vice-tjejen skaffade han sig en flygbiljett och drog iväg. Vad som sedan hände har jag ingen redogörelse för, säkert är däremot att n ganska snart fick syn på även denna man i hemstaden. Och så vitt hon vet finns det fortfarande inga alpstugor i området.

Ganska lustiga anekdoter om, enligt min tolkning, människor med brist på både självdistans och verklighetsanpassning (kan man säga så? Jag vet inte, hittar inte något bättre ord just nu i mitt post-studentska delirium). Liksom, trodde de på riktigt att det skulle gå? Visserligen ska man ha visioner och ambitioner (och det hade de ju verkligen, det kan man inte ta ifrån dem) och kanske måste man tro på att (nästan) allt är möjligt för att lyckas med det otroliga, men jag tror faktiskt att det kan vara en poäng att dels vara aningen realistisk, dels ha en lite mer utarbetat plan över hur ens projekt ska genomföras och dels ha typ en Plan B. Ut ifall att det skulle skita sig.

Men visst, det kan hända att jag är en tråkig cyniker, kanske vinner man mer på att verkligen tro på att allt kommer att gå bra och ja, chansa lite. Men då får man nog se till att inte ge upp med en gång när exempelvis Vice säger att de inte har jobb åt en. För att tro att man ska kunna genomföra den typen av aktion bara genom att säga hej, som om livet var någon jävla patetisk Hollywood-produktion, det visar bara på naivitet och bortskämdhet.

Puss

#12 Jan Björklund

Om jag minns rätt så har Jan Björklund sagt att han aldrig hade platsat i en elitklass (/spetsutbildning eller vad fan de nu kallar det) när han gick gymnasiet. Det är rätt kul tycker jag. Och det på något sätt gör det hela grejen än mer skrämmande. (Och här sätter jag faktiskt punkt för detta inlägg för när jag börjar trassla in mig i olika resonemang blir inläggen så förbannat långa och det tar jättelång tid och det orkar jag faktiskt inte med ikväll.)

Puss

#11 Vuxenpoäng

Jag har en vän, vi kan kalla henne a.a, som jag desvärre inte träffar särskilt ofta. Det beror på att vi båda är rätt dåliga på att höra av oss till folk och då vi inte umgås i samma kretsar (även om vi har några gemensamma bekanta) så blir det så att vi ses ungefär en gång varannan månad. Men det var inte det jag skulle skriva om, det här är bara en introduktion som blev för lång, men i alla fall så pratade jag härom veckan med a.a i telefon och vi kom in på det faktum att vi båda, tillsammans med våra generationskamrater, för första gången fått ett röstkort hemskickat till oss och a.a påpekade att det innebar en jävla massa vuxenpoäng. (Så, det var hela introduktionen.)

Vuxenpoäng är ett rätt kul begrepp som, liksom många andra begrepp, värderas olika. Min erfarenhet är att många, inklusive jag själv, har ett tämligen kluvet förhållningssätt till vuxenpoäng. Å ena sidan kan det kännas positivt att göra saker som ger vuxenpoäng eftersom man känner sig lite mognare, lite mer erfaren och, kanske för att "vuxen" under hela ens liv (fram tills det att man själv börjar räknas som vuxen - rent juridiskt och på andra plan) varit synonymt med "auktoritet", aningen mer... respektingivande. Å andra sidan betyder "vuxen" att ta ansvar (alltså ta tag i sitt liv, vilket verkar jobbigt. Och läskigt.) och också, är man rädd för, "tråkig" och "vanlig" och man kan koppla det till hela villa-vovve-volvo-köret. Blandade känslor med andra ord.

Men det mest intressanta med fenomenet vuxenpoäng är i min mening inte min och min omgivnings relation till det, utan snarare vad som ger vuxenpoäng. Det finns exempel på vuxenpoäng som det inte finns så jättemycket att diskutera kring, som att just få sitt röstkort (och således förhoppningsvis också rösta), flytta hemifrån, skaffa sig ett jobb, betala räkningar och så vidare, alltså saker som de allra flesta gör i samband med att de juridiskt sett uppnår vuxen ålder och etablerar sina egna liv. Jag tycker att det är rätt självklart att man får vuxenpoäng för sådant, eftersom det ingår för nästan alla att genomgå detta i samma veva som man successivt blir (mer eller mindre) vuxen.

Sedan finns det ju exempel på saker som de flesta ser som vuxenpoängsgivande, men som mina ögon är lite mer tveksamma. Som att börja dricka kaffe. Jag älskar kaffe och det är tveksamt om jag skulle överleva om jag inte fick min dagliga dos av den omdebatterade drycken, men jag förstår ärligt talat inte vad det är som är så vuxet med att dricka kaffe. Jovisst, de flesta vuxna svenskar dricker kaffe men är det verkligen något som nödvändigtvis hör mognaden till? Om man tittar på ovanstående exempel på mer självklara vuxenpoäng så har de alla främst det gemensamt att de faktiskt har att göra med någon form av inre mognad och (början till) ansvarstagande (därmed inte sagt att man inte kan klara allt det om man inte har mognat och är ansvarstagande, för det finns de som klarar det alldeles galant). Men kaffedrickande? Nja, vad jag vet så kan man faktiskt dricka utan att ta något som helst ansvar för någonting, och så mycket inre mognad krävs väl inte heller.

Ett exempel på något som jag tycker ger vuxenpoäng men som vid närmare eftertanke kanske inte gör det är att ta körkort. Anledningen till att jag tycker att det är tveksamt om det ger poäng är det faktum att väldigt många vuxna faktiskt inte har körkort. Och då uppstår genast frågan "Är man som juridiskt vuxen mindre vuxen (mentalt) om man saknar vissa vuxenpoäng (som att ha tagit körkort exempelvis)?" För det om det nu skulle vara så är det ju nästan elakt mot de vuxna människor som inte har körkort att säga att det ger vuxenpoäng att skaffa körkort. Måste man har gjort vissa saker för att räknas som vuxen, liksom på riktigt?

Det är en rätt svår fråga. Jag skrev tidigare att det innebar auktoritet och respekt att vara vuxen. Men den respekten kommer ju inte egentligen av att en person har en viss ålder, snarare att personen har mer erfarenhet än en själv, vilket visserligen ofta hänger ihop med en högre ålder eftersom det innebär att man har haft mer tid på sig att skaffa dessa erfarenheter men det är faktiskt inte samma sak. Och då skulle man ju nästan kunna dra den slutsatsen att man måste inneha de viktigaste vuxenpoängen för att vara mentalt vuxen. Om det nu var så att vuxenpoäng fungerade som ett generellt mätinstrument för vuxenhet. Men det gör det faktiskt inte, i alla fall inte så länge folk anser att kaffedrickande innebär vuxenpoäng.

Så, slutsatsen alltså(?), vuxenpoäng är ett lustigt fenomen och det är lustiga saker som ger vuxenpoäng och så länge det är så behöver man nog inte lägga någon större vikt vid dessa poäng. Man kan istället använda de när man känner för det, exempelvis när man får hem sitt röstkort och tycker att det är ett lämpligt konkret bevis för att man i alla fall är på väg att mogna.

Puss

#10 Handslag

I den västerländska kultur jag själv lever i är, som de flesta som ingår i sammanhanget är medvetna om, handslaget det etablerade sättet att hälsa på. När man träffar en ny människa som man ska presentera sig för tar man i hand, samma sak gäller när man ska hälsa på någon som man inte känner tillräckligt bra för att exempelvis krama. Att skaka hand är relativt formellt och uppfattas som ganska stiff om man faktiskt har träffat den handskakande personen flera gånger tidigare, men för nya relationer tycker jag ändå att det är rätt ultimat. Det går fort, är enkelt och innebär lagom mycket kroppskontakt för att handla om en främmande människa.

Jag har faktiskt minst två gånger i mitt liv fått beröm för mitt handslag, jag har fått höra att det är fast och bestämt. Det kan låta fånigt, men det är faktiskt några av de finaste komplimanger jag har fått. För jag tycker att det är fruktansvärt viktigt med ett tilltalande handslag. För mig, och många andra, är handslaget ett av de viktigaste intrycken man får av en ny bekantskap och i många fall upplever jag att det säger en hel del om hur man är som person.

En bekant till min pappa som jobbade som försäljare har berättat att ett av knepen han hade lärt sig för att få en bra relation med kunden var att anpassa handslaget efter hur kunden tog i hand. Och detta är ju inte så konstigt, för visst kan man känna att man connectar lite extra med någon vars handslag liknar ens eget?

Det finns fantastiskt många olika typer av handslag. Det finns de som hälsar jättesnabbt, som ville de undvika en överdos av kroppskontakt, de som håller ens hand alldeles för länge så att det nästan blir lite obehagligt, det finns de som nästan trycker sönder ens hand och så finns det de handslag som jag brukar benämna som "döda fisken".

"Döda fisken" är något av det vidrigaste jag vet, och kalla mig fördomsfull (gällande handskakningsområdet i alla fall) men de människor som hälsar med denna teknik ser jag omedelbart som osympatiska, dryga och på det stora hela rätt motbjudande. Det tar lång tid för någon som hälsat med "döda fisken" att förändra min bild av dem till något mer positivt.

För de som inte råkat ut för "döda fisken", eller helt enkelt inte förstår vilken typ av handslag som avses med benämningen så går den ut på att handen vid hälsningsmomentet är nästintill helt avslappnad. I de bättre fallen är handen i fråga så pass spänd att den i alla fall klarar av att lite slappt ta något slags grepp om den andra handen, i de värsta fallen får den andra handen sköta greppandet helt själv. På det stora hela känns det ungefär som att personen med den avslappnade handen lika gärna hade kunnat räcka fram en död fisk - intrycket hade blivit detsamma. Och ja, därav namnen "döda fisken".

Jag ser det som helt obegripligt hur man kan hälsa på det sättet - så oengagerat och äckligt. Förstår man inte att hälsandet går ut på att ta i hand, alltså ta i den handen som sträcks fram emot den, inte bara slött lägga sin egen hand i den andra? Eller tyder det verkligen på drygt ointresse och arrogans? Typ "Åh, vad jobbigt, jag måste hälsa på någon, jag orkar inte ens använda de muskler och leder jag faktiskt har i min hand för den här personen ser så tråkig ut att det inte är värt den ansträngningen." Nej, jag förstår det inte, jag blir bara extremt provocerad.

Avslutningsvis vill jag bara berätta om ett av de lustigaste handslagen jag råkat ut för, ett som också skulle kunna tyda på arrogans, alternativt att bruden som hälsade så är efterbliven på något sätt, alternativt dålig uppfostran, alternativt extrem förvirring. Jag träffade en bekant med dennes kompisar som jag då givetvis, för jag är för det mesta en artig person, skulle hälsa på. En av dessa kompisar håller något, jag tror det var en påse, i sin högerhand, när jag sträcker fram min hand mot henne. Det fascinerande är att istället för att ta påsen i vänsterhanden, som var ledig, och hälsa med höger hand som brukligt är, sträcker hon fram sin vänsterhand i en märklig vinkel och resultatet blir ett högst märkligt jag-tar-tag-i-hennes-hand-liksom-från-fel-håll-handslag. En mycket märklig upplevelse.

Handslaget är något fundamentalt i vår kultur, och därför är det inte så märkligt att man blir lite paff när någon bryter mot denna konvention. Det är också en fruktansvärt viktig del av det första intrycket man får av en person. Därför tror jag att det aldrig kommer upphöra att fascinera mig.

Puss