#45 Ägande o.s.v.

Natten mellan lördag och söndag tappade jag bort min väska på en klubb i Stockholms innerstad. Givetvis kändes det skit, jag bröt ihop som fan, hatade mig själv och min förmåga att bli kalasfull. Jag tackade även slumpen och delvis mig själv för att min mobiltelefon och högt älskade iPod låg i mina kjolfickor och inte i den lilla svarta, även den högt älskade, axelremsväska jag någon gång precis vid tidpunkten för stängning hade lagt/hängt någonstans så att någon (kukig jävla omoralisk fittjävel) hade fått tillfälle att ta den (för den var inte kvar någonstans, jag och en snäll tjej som jobbar där letade överallt och vakterna letade överallt och jag tittade sjuttio gånger på det ställe där jag enligt g senast hade väskan och då drar jag slutsatsen att den blev stulen eller att någon hittade den och tyckte att det man hittar får man ta).

Bittert som bara fan men det fick mig också att fundera lite över det här med materialism. Jag vill ju tycka att saker, prylar, inte är så viktiga, det viktigaste är vänskap och kärlek och intelligens och intellektuell förmåga och konsten och så fucking vidare och det tycker jag men det betyder inte att jag kan stå oberörd när min väska som jag alltid har koll på (jag är rätt paranoid) plötsligt inte finns i min närhet längre. Och allvarligt talat, hur fan ska man kunna undgå att bli materialist när det samhälle man lever i är byggt på ägandet. Att man hela tiden ska öka sitt ägande, helst för ägandets skull, och att det ständigt ska produceras nya saker, ofta saker som få känner ett behov av och ännu färre verkligen behöver.

Jag känner ingen som aldrig känner ett ha-begär, även om det framkallas av olika saker, och frågan är väl då om det ligger i människans natur eller om det är kulturellt betingat. Tyvärr kan jag inte svara på det och jag kan inte heller riktigt värdera det faktum att de flesta verkar ha lätt att fästa sig vid materiella ting. För, som jag sa, även om jag tycker att annat, icke-fysiskt, är viktigare så bryr jag mig också om mina saker. I teorin kan jag tycka att det är rätt meningslöst att bry sig om en borttappad väska men i praktiken kommer dels det faktum att det krånglar till livet som fan (både nycklar och plånbok låg i väskan så nu måste lås bytas, nytt leg samt andra kort införskaffas, ny bankkortskod läras in och så vidare) samt att jag faktiskt värdesätter denna väska, detta ting, rent emotionellt. Kanske handlar det bara om att en allmänt prylbesatt omgivning betingat mig, kanske handlar det om att känna sig... självständig och ha makt över sitt liv genom att ha makt över sina saker. Eventuellt långsökt men tanken slog mig.

Det här blev ett långt inlägg igen och jag är för trött för att slutföra resonemanget, förlåt förlåt! och hej vad hände med min förmåga att resonera, reflektera och analysera?, så jag lämnar ämnet nu. Dock med intentionen att återkomma så småningom. Tills dess håller jag hårt i alla mina andra väskor.

Puss

#44 Stalking

Det är så pinsamt, jävla lätt att, som det ibland heter, stalka (eller, om du så vill, bara hålla sådär lite lagom koll på) människor i ens närhet alternativt omgivning alternativt hur långt borta och och avlägset som helst i det så kallade informationssamhälle vi lever i nuförtiden. Och då har jag inte ens Facebook (som för övrigt en av dem som av mig med flera ofta benämns som "tyskarna" eller "våra tyska vänner" häromdagen jämförde med Stasi)! Med tillgång till det där Internätet eller vad det nu heter är det bara att googla litte, gå in litte på hitta.se, kolla litte bloggar och så vidare så har du all information du behöver, och kanske framför allt inte behöver, om vem som helst. Läskigt och fascinerande.

Slutligen vill jag bara tillägga att jag är övertygad om att grundarna av Facebook redan har mer eller mindre kontroll över flertalet människors liv och så småningom kommer att ta över världen.

Puss

#43 Tunnelbanresa

Det är morgon, tidig morgon och det svider i ögonen av trötthet. Du står i en skakande, underjordisk farkost ihopklämd med ett antal fullkomligt främmande människor - en påtvingad intimitet med personer du inte ens vet namnet på, än mindre vilka de faktiskt är.

För att din hand inte ska växa fast vid stången som hindrar dig från att falla handlöst när vagnen kränger till byter du försiktigt grepp och råkar snudda vid en annan hand. Du och den äldre man med dimmiga ögon handen tillhör rycker båda förskräckt till och du skyndar dig att le ursäktande mot honom. 'Förlåt' säger ditt leende, 'Förlåt för att jag våldförde mig på din privata sfär och inte till fullo respekterade din integritet, förlåt för att jag finns!'

Det går på någon sekund och sedan har mannen vänt sitt fårade ansikte bort från dig och du vänder dig också hastigt bort. Du råkar av misstag möta någons blick och skyndar dig att med överdrivet intresse studera Åhléns skivannonser ovanför fönstren. För säkerhets skull ser du till att hålla dig alldeles, alldeles stilla hela den resterande delen av din resa och när du äntligen har klämt dig ur den svettiga och av människodoft fyllda vagnen, ut på perrongen, så har du kramp i handen.

Puss

#42 Stockholm = en jävla håla

Jag bor i Stockholm. Stockholm är, som de flesta vet, Sveriges huvudstad och stoltserar(?) även med titeln "Sveriges största stad". Ha! Den må vara den största, men stor är den faan inte, hur mycket den än försöker låtsas vara någon slags metropol. Att denna Svea Rikes Hufvudstad i själva verket är en jävla håla bevisas för mig och de vänner jag diskuterat frågan med gång på gång. Jag vill nu berätta om det tydligaste exemplet på stadens litenhet.

Jag var denna sommar på Emmabodafestivalen och lyckades i fyllan och villan sista kvällen så att säga haffa mig en man. Denna man, som vi kan kalla V, var för mig helt okänd. Anledningen till att vi började prata var att min vän O, vars förmåga att ta kontakt med folk är något utöver det vanliga, hade träffat honom någonstans på festivalområdet (kan det ha varit vid matstånden? Eller bajamajorna? Äh, det är inte särskilt relevant), börjat snacka och sedan gett sig ut på äventyr tillsammans. V kände ingen i mitt camp förutom O, som han inte kände heller om man ska vara petig, och vi verkade inte ha några gemensamma bekanta. Det enda vi egentligen har gemensamt är att vi bor i Stockholm och att vi var på Emmaboda.
Jag tillbringar natten med V och dagen efter det åker jag hem med mina vänner utan att ha utbytt vare sig nummer eller mailadress eller något liknande vad det nu skulle vara. Jag tänker att "Guva skönt att inte behöva ha någon kontakt med honom, vad trevligt och kravlöst att hooka någon man inte känner och inte behöver lära känna, soft!" o.s.v.

Detta var en söndag och på måndagen börjar jag jobba. Jag jobbar måndag, tisdag, är hemma med grov förkylning på onsdagen, och jobbar torsdag, fredag. Under denna period rör jag mig inte en enda gång i Stockholms uteliv, eller något annat socialt sammanhang heller för den delen. Isolerad, med andra ord. På fredagen är jag dock taggad och jag och M bestämmer oss för att cykla iväg till en liten endagsfestival i vår del av staden. Vi dricker lite vin, köper pizza och trampar iväg.

När vi anländer till den lilla, lilla festivalen i vår lilla, lilla förort låser vi fast våra cyklar och beger oss mot ingången till "festivalområdet". Och vem springer jag då på om inte V från Emmaboda! I den lilla, lilla förorten som han aldrig ens varit i innan! Första gången sedan Emmaboda jag är ute! Sannolikheten för detta i en storstad bör, enligt mig, vara rätt liten så vilken slutsats är då lämplig att dra? Stockholm - en storstad? In my ass. Stockholm är den fisigaste lilla håla och sedan kan den låtsas vara "The Capital of Scandinavia" hur mycket den vill. Mig lurar den inte!

Puss

#41 Söndag

Att känna sig som ett stycke kött, ett köttstycke, en oformlig massa nästintill omöjlig att kontrollera. Att ha ont i huvudet, så att varje gång man hostar (och det gör man ofta för den där forkylningen man gått omkring med i en månad vägrar ge med sig och man undrar varför trots att man egentligen vet) är det som om någon slår en i skallbenet, inifrån.

Att inte kunna hålla uppe sina ögonlock, och de faller, faller långsamt och man kämpar för att hålla i dem och lyckas lite halft. Att hitta mystiska sår och blåmärken och andra blessyrer som man i sitt stilla, mörbultade sinne frågar sig var de kommer ifrån. Att känna sig lite illa till mods alternativt ha ångest alternativt känna att man inte ångrar någonting alternativt att man inte kommer ihåg någonting. Att undra om det är värt det.

Och sedan: att dricka kaffe varvat med vatten (varannan vatten!) och promenera med en fin vän till en sunkig pizzeria och dela på en alldeles lagom ostig (galet ostig!) Funghi, perfekt tunn och frasig i kanten och med färska champinjoner och osten trådar sig och man spiller pizzasallad på sin mysiga kjol som är perfekt för bakissöndagar.

Att komma hem igen och sätta sig i sin säng och lyssna på Patrick Wolf och äta Reisen och även om man fortfarande känner sig lite illa till mods och är köttigast i hela världen så börjar man så småningom, förhoppningsvis, om man har tur, lite trevande fundera på om man inte ska tro att allt inte är helt och hållet meningslöst. Alternativt fortsätta tro att allt är meningslöst men känna att så länge man kan äta pizza med en fin vän, så länge Patrick Wolf och kaffe existerar så kan man kanske stå ut ändå. Trots att det är söndag.

Puss

#40 Att ångra sig

Jag tänker på det här att det "är bättre att ångra något man gjort än något man inte gjort". Vissa personer, exempelvis min mamma har jag bestämt för mig, i varje fall stämmer det inte bra på hennes karaktär att tycka så, anser att det är ett dumt uttryck som får en att göra korkade och oigenomtänkta saker och/eller i efterhand försvarar ens korkade och oigenomtänkta handlingar. Jag har dock på senare tid kommit fram till att det nog ligger en hel del sanning i detta uttryck, för mig alltså, min sanning eller vad man ska säga för sanningen är relativ tror jag, eller det passar i alla fall rätt bra in på mitt beteende och det är ångestdämpande i efterhand.

Vari ligger sanningen då? Ånger som ånger, det borde ju inte vara någon skillnad, rimligtvis bör det vara i alla fall ungefär samma känsla, det är ju samma ord, men givetvis ryms det inom alla känslor oräkneliga nyanser, så också med ånger, och personligen trivs jag bättre med känslan av att ångra något (dumt) man gjort än att ångra något jag aldrig gjorde, trots att jag hade chansen. Kanske för att jag tänkte efter och gjorde bedömningen att det kanske var en... dum grej att göra. Och detta har med allra största sannolikhet mycket att göra med detta med att missa en chans. De flesta jag känner tycker att det är tämligen vidrigt att uppleva att man missat något, och med något menas oftast en... händelse liksom utöver det vanliga, banala, som de flestas liv ändå består i.

Jag vet inte om detta kanske är något av ett generationsproblem, ni vet generation ständigt-uppkopplad-skitstressad-integrerade-i-den-extremt-globaliserade-världen-och-vana-att-kunna-ha-koll-på-allt-och-så-vidare, vi vill hela tiden vara med där "det" (vad liksom? Extremt svårdefinierat, om ens möjligt att precisera överhuvudtaget) händer. Att missa en chans till att helt enkelt känna att man lever, som det ibland så vackert uttrycks, blir då extremt mycket värre än att ha tagit chansen och fuckat upp allt. För då har man i alla fall upplevt något.

Det är trassligt, som de flesta av mina "analyserande" resonemang (oj, hör vilka anspråk hon har, denna trötta och smått förvirrade kvinna bakom tangenterna!) men kanske kan den tålmodige läsaren (finns den alls?) lyckas uttyda någon slags tankegång ändå. Detta med att man hela tiden strävar efter upplevelser, känslan av livet, bortom slentrian och rutin. Och kanske mer än andra i min generation, vi som är unga och hela tiden strävar efter det ultimata (det är därför man inte planerar och bestämmer saker, man vill hela tiden kunna ändra sig om det visar sig vara mer spännande någon annanstans. Det kan verka kräset och det är nog fan precis vad det är, kräset och bortskämt).

Och nu, en slutkläm, eller i varje fall ett försök att så att säga knyta ihop säcken och få ett avslut. Efter att ha ägnat många år åt att ångra saker jag av feghet (som eventuellt bör kallas förstånd) inte gjort har jag nu börjat följa nämnda devis. Kanske är det inte så smart egentligen, men jag känner i alla fall att jag gör något och inte helt och hållet ständigt faller in i vardagsapati och ångest över alltings meningslöshet. Och det är ändå värt en hel del.

Puss

#39 Segway

Bara en liten... uppdatering angående Segwayobservationer. Häromveckan kunde man tydligen, enligt m:s vittnesmål, iakkta en Segwayförare även i vår del av Staden (en så kallad närförort, alltså inte riktigt förort men fortfarande inte innerstan). Denna förare hade emellertid vidtagit en viss försiktighetsåtgärd, vilken jag aldrig sett hos de som färdas med nämna transportmedel. Han hade hjälm på sig (jag antar att det var en vanlig, hederlig cykelhjälm då jag, än så länge, inte har hört talas om några speciella Segwayhjälmar, men de kommer nog snart ska ni se!). Enligt min åsikt mycket förutseende då man uppenbarligen inte kan lita helt och hållet på dessa spektakulära åkdon (tänk bara på Segwaymannen i armén på Strandvägen!).

I övrigt inget mer om Segways just nu. Men jag kommer med stor sannolikhet återkomma till ämnet. Bara så att ni vet!

Puss

Puss

#38

Att inte kunna fokusera på vad man ska känna för att allt bara snurrar runt runt och trasslar in sig i allt annat och allt och allt annat är samma sak men så fundamentalt olika. Och de fysiska reaktionera som att det värker varmt i magen och man blir liksom svag och man är inte hungrig men sugen på något man inte vet vad det är. Att inte kunna sortera ut någon känsla, allt är bara en köttig klump som fräser och glider undan när man försöker rycka lite i en slamsa för att ta ut den i ljuset och verkligen titta på den med den ambitiösa viljan att förstå den och förstå sig själv. Att bli en gnutta rädd när man efter många ofruktsamma försök lyckas se på sig själv utifrån och hittar beteenden man inte känner igen, att börja ana att man inte är den man var förut, den man trodde sig vara, men inte den man vill vara, den man lägger ner så mycket kraft på att skapa utifrån föutsättningar som inte finns. Att på samma gång vilja analysera och inte vilja det för det är så jobbigt och frågan är ju om det kommer att ge något, några svar, eller om det bara kommer att väcka fler frågor, som all vetskap gör. Att återigen finna att man är obenägen att uttrycka sig vettigt och därför sitter och ordbajsar på en sådan där, vad heter det nu igen, som är så modernt? Ja, just det: blogg.

Puss

#37 En insikt?

En så kallad insikt (tror jag): Att må dåligt och sedan inse att man egentligen inte har någon anledning att göra det, att man inte har rätt att må dåligt, och sedan få dåligt samvete över att man inte mår bra för det borde man enligt logikens alla lagar göra, det är inte särskilt konstruktivt.

Puss

#36 Hemtjänsten

Sedan i juni förra året har jag arbetat inom hemtjänsten. Numera har jag erfarenhet av både privat och kommunal sådan och jag är timanställd slash vikarie eller vad det nu är. Att jobba inom hemtjänst har många olika sidor, en mångfacetterat sysellsättning skulle man kanske kunna kalla det om man strävade efter att få det att låta mer... extravagant än det är. Det är inte särskilt extravagant, men omväxlande. Jag känner inte till något jobb som under en och samma arbetsdag kan vara både så sjukt jävla stressigt att man vill dö och så segt att man håller på att somna där man sitter i solen på en parkbänk under en timslång "rast" som plötsligt dök upp för att någon gamling inte ville ha någon hjälp.

Omväxlande är det också på så vis att man antar lite olika roller i relation till de gamla. För vissa blir man väninnan som man sitter och pratar strunt med över en kopp kaffe, för andra den duktiga söta flickan som är så snäll och hjälper till, för ytterligare andra det inkompetenta puckot som borde fatta hur just den här pensionären vill ha det. Och ibland är man rätt och slätt någon från hemtjänsten, varken mer eller mindre, och relationen blir en opersonlig hjälptagare-hjälpgivare-relation eller vad man nu ska kalla det.

Man vet aldrig hur man kommer att bli bemött. Man kan tvingas handla åt någon som lackar satan på allt man gör, vare sig det är att fråga om något otydligt på inköpslistan, ta lite för lång tid på sig i en främmande mataffär, vilja ta av sig skorna när man går in i nämnda persons lägenhet, inte förstå hur just denna människa vill att varorna ska packas upp eller köpa fel sorts muffins för att man inte lyckades uttyda från inköpslistan man fått vilka muffins det handlade om. Sedan kan man handla åt någon annan som blir glad när man frågar vilket fabrikat det ska vara på tvättmedlet, att man tar tid på sig för att man är noggrann med att det ska bli rätt och att man tar av sig skorna och inte alls tycker att det är hela världen att man köpte en annan sorts leverpastej än personen tänkt sig.

Trots att man uträttar ett nästintill identiskt arbete hos alla vårdtagare, givetvis med vissa variationer då alla har olika vanor och sätt att göra saker på, kan man få tusen olika typer av reaktioner och uppskattningen kan ligga på allt från noll till hundra procent. Medan vissa blir alldeles förtjusta över att man torkar av diskbänken när man har lagat mat och tycker att man är sååå duktig tar andra det som en självklarhet. Alternativt blir arga för att man inte torkade ordentligare. Vissa blir glada över att man vill skölja av kaffekannan innan man brygger nytt kaffe i den och andra blir arga på att man gör det, oftast av oklar anledning men det skulle kunna handla om att det tar för lång tid eller rätt och slätt att de aldrig skulle ha gjort så själva.

Hemtjänstjobb kan vara både det mest fantastiska jobbet och det absolut vidrigaste. Att sitta och dricka saft på en mysig balkong med en trevlig tant är ju onekligen ett behagligt sätt att tjäna pengar på, medan det är mindre angenämt att städa två rum plus kök och badrumm på en timme, eller att tvingas lyssna när en tant förklarar för en i tio minuter att det är skandal att de skickat någon som aldrig varit hos henne förut och är så ung och - antar hon - oerfaren och inkompetent, trots att man påpekat att det inte är jag som gör schemana och placerar ut folk.

Det är ofta ett tämligen tröttsamt och tärande och slitigt jobb för både psyke och kropp med alla dess grova omväxlingar och fy i helvete vad man får anpassa sig och göra avkall på grundläggande personlighetsdrag (i mitt fall exempelvis cynism och dryghet). Men man gör i alla fall något vettigt, något meningsfullt. Det är vad jag intalar mig själv gång på gång när jag för sjuttiofemte gången under loppet av tio minuter skriker till den nästintill helt döva tanten att "DET ÄR INTE JAG SOM KOMMER PÅ LUNCHEN OCH NEJ, JAG VET TYVÄRR INTE VEM SOM KOMMER!"

Puss