#82 Förkylningen och de Luddiga Tankarna

Så slog förkylningen till lika olägligt som alltid - vem fan har tid att vara sjuk?! Så mycket att hinna och bara tre veckor kvar i skolan och herrejävlar vilket intensivt år och oj vad mycket man har hunnit med men det måste pressas ut till sista miniputtinuttdroppen, såklart, och då fungerar det ju inte att gå och dra på sig något jävla virus.

Feber i kroppen, i varje fall med allra största sannolikhet men veta kan jag inte göra för någon febertermometer har jag och mina två fruar inte investerat i, och snorludd i huvudet så att det inte går att tänka. Och det lilla blandas med det stora som det alltid gör och jag fascineras av att de stora och de små sakerna genererar ungefär lika mycket ångest och obehag, sammantaget, i varje fall vad gäller mig och såhär framför min dator i en tom lägenhet på kvällen med huvudvärk och ständigt återkommande nysningar har jag svårt att utgå från någon annan (det krävs energi till sådant, jag har ingen energi i min kropp just nu).

I skolan blandas det stora och det lilla konstant i en förvirrande mix. Det som man vet är litet (Fan vad tråkig mat det var till lunch!), det man tycker känns stort men när man tänker efter så inser man att det egentligen inte är det (Jag är så himla dålig! Varför kom jag ens in?) och det stora (Vad tjänar det här till egentligen? Varför skapar människor konst? Finns det någon mening med det? Hur många bryr sig egentligen? Ska man bry sig om att inte så många bryr sig? Bör konsten vara lättillgänglig/svårtillgänglig/provocerande/glädjande eller alltihop? och så vidare). Man blir lite tokig efter ett tag. Fast det var man ju från början så det kanske inte gör så stor skillnad.

Jag beskrev, försökte beskriva, en känsla för a*** häromdagen när vi satt i snålblåsten på ett café med uteservering och låtsades att det var vår och hon sa att det lät som KP, typ Kropp och knopp eller den där boken de gav ut för länge sedan, "Känslor" hette den nog. Det var roligt, för det var så träffande! Vilken fjant man är ibland (jag skriver "man" för just ikväll är jag övertygad om att det inte bara är jag som beter mig fjantigt ibland, människor överlag är rätt fjantiga faktiskt)!

Stort och litet - jag är kär och min hud är jättetorr måste köpa mer hudkräm kanske en annan sort.

Jag har ett Nalle Puh-plåster på vänstra pekfingrets fingertopp för jag slipade några av våra knivar och visserligen kan man numera cutta millimetertunna tomatskivor men jag cuttar mig också konstant i fingrarna. Kanske borde utarbeta en ny teknik? Men då det gäller det mesta i mitt liv (jag behöver nya tekniker och taktiker på alla områden) tror jag inte att just knivtekniken kommer att prioriteras.

Puss

#81 -

I mitt senaste inlägg talade den delen av mig med förkärlek för melodramatiska formuleringar om den här våren som " en tid av förändringar" och jag förstår vad jag menade och kanske är det verkligen så jag kommer att se tillbaka på den här tiden senare, i framtiden (det här är delen av mig som vägrar leva i nuet och istället hoppar mellan minnen av sådant som för länge sedan är överspelat och att fantisera om hur det kommer se ut senare och, framför allt, se på nuet som något som redan passerat) men det jag funderar på ikväll är hur snabbt saker blir vardag.

Hur mycket som än händer så dröjer det inte många veckor så känns det som att det är såhär det alltid har varit förutom i de korta, överväldigande och ibland mycket obehagliga ögonblick av insikt då man förstår hur annorlunda allt är nu mot hur det var nyss och nästan får lite svindel och liksom inte vet var man ska göra av sig själv för alla reaktioner på det nya som vardagskänslorna trängt undan kommer på en gång. Att bo med mina fruar istället för mina föräldrar är vardag och det absolut naturliga. Liksom att umgås med R nästanhelatiden och känna saker som jag är ganska övertygad om att jag aldrig någonsin har känt förut men som jag vant mig vid så fort att jag inte riktigt vet.

Och kanske är det för att jag är så förbannat trött hela tiden att jag helt enkelt inte orkar gå omkring och erfara fascination och spänning inför hur mitt liv förändrats. Eller så är det bara så att människor överlag faktiskt är väldigt bra på att anpassa sig till nya förutsättningar.

På balkongen har humlor börjat irra omkring bland blommor, filtar och askfat dessa dagar av väder jag hade glömt existerade, snart är jag färdig med ännu en skola och sedan blir allt nytt och knasigt igen och det är väl så det ska vara. Och jävlar vad snabbt det måste gå för att man inte ska stagnera.

Puss

#80 Påskafton, år 2010

Idag var jag vårdbiträde igen som så många gånger förr och idag var det vår, på riktigt. När jag lämnade en av tanterna jag hade på schemat och kom ut på hennes gård möttes jag av en man i 70-årsåldern som stod och meckade med sin cykel och utbrast efter de sedvanliga hälsningsfraserna "Nu är det vår!" och han lät så lycklig och lika lyckligt svarade jag: "Ja, det är det va? På riktigt!".

Det är vår år 2010, påskafton närmare bestämt, och melodramatiskt lagd som jag är benämner jag den, den här våren, ibland i mitt pretentiösa och hittepåsvåra medvetande som en tid av förändringar. Och exakt vad det är vill jag inte gå in närmare på, men jag vill ändå på något vis i alla fall försöka uttrycka att... det är blandade känslor då förändringarna är av blandad art och man blir alldeles splittrad i hela sig när man på samma gång är så jävla glad för några komponenter i det som kallas ens liv och så ledsen och försvarslös på grund av andra och man vet inte riktigt vart man ska ta vägen.

Och inte blir det lättare när man lyssnar på en skiva för första gången (som man för övrigt har fått av någon man tycker mycket om men det hör fan inte hit så skitsamma glöm att jag sa, nej! skrev något) och en av låtarna träffar en så mitt i alltihopahelaskiten att man bara vill ge efter och börja grina.

Men det är vår, jag har sett snödroppar och en cykel-fixar-gubbe och någon liten fågel som jag aldrig kom fram till huruvida det var en blåmes eller någon helt annan art och krokusknoppar och idag, när jag hade en lång lucka på jobbet, satt jag i solen och ritade en läskig kvinna som försöker fånga en kråka eller vafan det nu är för en fågel (jag kan inte så mycket om fåglar med andra ord) och rökte, och allt kommer definitivt gå åt helvete men kanske inte just precis nu.

Puss