#79 Ja den ja

Det blir ett till inlägg trots allt och fråga mig inte varför för jag har ingen aning. Som att det inte skulle räcka med mastodontinlägget bestående av ordbajseri men vafan det där med en massa tyckande borde man låta bli med ibland. Det säger min lärare i teckning och måleri och hon känns vettig, jag tror att hon har rätt i mycket. Och ofta säger hon inte så mycket nytt men hon säger det på ett sätt så att jag har lättare att ta till mig det än jag har haft innan.

Men det kan ju i och för sig lika gärna ha att göra med att jag har utvecklats. För det hoppas jag ändå att jag har och det brukar ju heta att "hoppet är det sista som lämnar människan" eller något cheesy i den stilen. Jävla puckat emellertid, att springa omkring och hoppas på saker. Antingen får man se till att få tummen ur röven och ta tag i situationen vad den nu vara månne själv, eller så inser man att allt kommer skita sig. Att hoppas är imbecillt. Men alltså mänskligt, som så mycket annat korkat. Men låt oss helt enkelt lämna det vid att det är en överlevnadsstrategi.

Jag samlar vuxenpoäng nu, det är min nya hobby (vad hände med hobbies, det är aldrig någon som säger att de har en hobby längre! Det är jättesorgligt). Tråkiga vuxenpoäng är att deklarera, ringa till skatteverket för att ens förra arbetsgivare har knasat till det med kontrolluppgifterna för den årliga inkomsten. Roliga vuxenpoäng ät att dricka vin när man vill hemma, hata sin granne och starta kapitalkonto (mest för att man inser att man kan göra sådana saker själv, jättelätt, utan hjälp från en förälder). Borra med slagborr och sätta upp hyllor kanske inte riktigt räknas men det är kul ändå.

Dert är möjligt att klara sig (relativt) själv och det är roligt att inse men vidrigt att det måste ske exakt samtidigt som insikten att min farfar inte längre har möjligheten att klara sig själv.

Och nu kom R och vi ska kolla på film och han ska somna i min säng och det känns fint. Så kanske är inte allt åt helvete trots allt.

Puss

#78 Den meningsfulla konsten eller En massa blaj

Ibland får man helt enkelt bara bestämma sig för något och sedan genomföra det. Således blir det ett inlägg till i mars månad. Och det kanske är bra, det vore ju för sorgligt om det bara blev ett, så fjösigt och dant!

En viss liten dam sa åt mig att uppdatera bloggen och det var en fantastisk komplimang. Att det faktiskt finns i alla fall en person (som alltså inte är jag själv) som kan få ut något av dessa pretentioner (hur pretentiös den här blågghen är numera kan man emellertid diskutera. Om man vill).

Och det här har jag tänkt mycket på, apropå skolan jag går på och så. Jag har tidigare sett det som meningsfullt att syssla med så kallad konst (och vad det egentligen är är som bekant en ständigt pågående och ibland tjatig debatt som jag inte tänker ge mig in i just precis nu) om några andra än utövaren kan få ut något av det, ja ni vet, påverkas emotionellt eller intellektuellt eller både och på samma gång . Och jag har tänkt att det är viktigt att nå ut till så många som möjligt för maximal meningsfullhet på något vis. Än så länge påverkar jag nog inte en enda jävel med det jag gör men det är väl inte så konstigt, mitt konstnärsskap är ju ännu i sin linda om man så säger (haha!) men om man ändå har den intentionen så kan det finnas någon mening i det man gör ändå (kanske?).

Problemet nu är att jag (återigen) har börjat ogilla människor som grupp. På ett töntigt, uttjatat, klichéartat och gravt generaliserande sätt har jag börjat förakta människor. Olika starkt vid olika tidpunker och under olika omständigheter, givetvis, men ändå, föraktet och ogillandet är genomgående. Och plötsligt tycker jag inte längre att det finns en poäng med att nå ut med någon slags konst till den stora massan (även om det är det mest demokratiska och på så vis också mest försvarbara synsättet), för eftersom den stora massan är dumihuvetochäckligochinteharvettattuppskattasmartabrakonstnärligasaker så är det liksom waste of time och annat.

På detta vis har ett stundtals mer elitistiskt synsätt växt fram hos mig. Javisst, det är fruktansvärt osympatiskt och... dumt men det blir något slags "vad är meningen med att skapa konst/förmedla konst till de som inte vet något som konst och helt enkelt inte fattar vad konst handlar om". Och det här är så ironiskt, då jag själv vet väldigt lite och verkligen inte fattar "vad konst handlar om" (man kan ju inte ens uttrycka sig så, det är fan absurt).

Så när jag inser hur gigantiska stenblock jag kastar i mitt glashus så känner jag mig dum. Och menlös. För det kanske snarare är så att den stora massan, som de facto inte är så intresserad av mer obskyr konst som inte är en uppsättning av Djungelboken på Stockholms Stadsteater eller Lasse Åbergs tavlor med Musse Piss, förlåt Pigg, kanske är de vettiga. Den här lilla klicken pretentiösa muppar som jag själv lite halvt på en höft kanske tillhör, lyckas ju ändå aldrig med att få ut något till en större publik, vare sig de vill eller inte. Och kanske någon slags elitism som i längden innebär en isolering av den där lilla muppklicken är den enda tillgängliga överlevnadsstrategin.

Eller så lägger man bara ner hela skiten och utbildar sig till elektriker så kan man göra en tiny aning lite nytta och samtidigt ha råd med en fåtölj och lite parmesanost.

(För övrigt snackar jag självfallet en massa strunt, men det kan ju finnas ett värde i det med, eller va?)

Puss

#77 ...allt och inget och den andra skiten...

Och plötsligt var det sådär brutalt länge sedan jag skrev något här, och visst känns det lite som ett misslyckande så målet var att skriva minst varannan dag för att inte tappa förmågan att uttrycka sig i skrift. Jag har inte haft något internet, jag har inte haft några ord, jag har haft en massa annat, ja allt och inget och den andra skiten.

För länge sedan hade jag en annan blogg (som jag var ännu sämre på att uppdatera), via blogg.se, och jag får fortfarande mail från blogg.se eftersom jag inte har orkat kolla upp hur man ber dem dra åt helvete på mest effektiva vis. I vilket fall, de här mailen är skit. De påminner en om allt det äckliga med hela bloggfenomenet och jag vill litegrann kasta min älskade dator i väggen när de i dessa mail gör reklam för andra bloggar genom intervjuer där det bland annat är en bloggbrud som beskriver sig som "en konstnärlig rockstjärna" och en bloggsnubbe som tycker att en av anledningarna till att man bör föjla hans blogg är för att han där visar upp sin stil.

Det här med att det numera är möjligt för vilken jävel som helst att ta plats i offentligheten och berätta om sina liv upphör inte att fascinera mig. Liksom att kasta sten i glashus. Så jag väljer att inte fortsätta på det där bloggar-är-en-skum-grej-temat för det har jag redan kört på har jag bestämt för mig.

Istället ska jag försöka få min med allra största sannolikhet lätt febriga hjärna att arbeta fram något spännande och intressant. Det gick tyvärr inte. Så därför, en banal reflektion över det här med att flytta hemifrån:
Idag var jag på Liljevalchs konsthall med min klass. Eller rättare sagt, min klass var redan där och jag kom inspringandes en halvtimme sent eftersom jag är dum i huvudet och den grövsta tidsoptimist jag någonsin har träffat. Väl där får jag syn på två mycket välbekanta figurer, som är påväg in i en av utställningssalarna. Dessa två är inga mindre än mina kära föräldrar. Jättelustig slump och för mig något väldigt surrealistiskt. När jag bodde hos dem (alltså fram tills för drygt en månad sedan) brukade vi berätta rätt mycket för varandra, i varje fall saker som "Jag ska med klassen till Liljevalchs på fredag" respektive "Jag och **** ska till Liljevalchs på fredag". Detta har vi av naturliga skäl slutat med och således kan det ju hända att man, som det heter, springer på varandra. Kanske vänjer jag mig om ett tag. Förmodligen gör man det.

I övrigt ägnar man vissa vardagar åt att dricka kopiösa mängder vin och somna i R's säng och vakna av att man har en blandning av bakis- och feberfrossa, man är i skolan till tidigast klockan arton och man hinner inte med någonting, vare sig man försöker eller ej, man dricker lite mer vin hemma hos sig för inga föräldrar finns som kan komma med invändningar och man försöker komma ikapp det där som är ens liv som rullar på med dödsfart någon meter framför en. Och man överdriver och gnäller. Och känner sig tragisk som är hemma en fredagkväll trots att det är för att man är förkyld.

Puss

P.S. Mucklan K: om du av någon anledning skulle läsa det här typ idag eller imorgon vilket jag inte förstår varför du skulle men whatever, jag har sms:at dig två gånger de senaste dagarna men de kommer inte fram. Skulle vi ses något i helgen? Ring mig vetja! D.S.