#75 Parken

"Jag ser i spegeln att min tid redan är utmätt
och undrar om jag betyder nå't för nå'n"

Stockholm har förvandlats till Sibirien och trots att man har minst tre lager ylletröja på sig och sveper kappan tätt omkring sig så fryser man ända in i själen (vad det nu är). Och allt är vitt och brungrått och man halkar fram på trottoarerna istället för att gå och tänker att det är ett jävla under att man inte ramlat och brutit benen/slagit ut tänderna/vrickat handleden/krossat svanskotan en enda gång i vinter peppar peppar ta i trä, men inte fan finns det något trä att ta i för hela staden är täckt av is. Det är ingen som talar med varandra längre, man är instängd i sitt skal/sin vinterjacka och fokuserar till hundra procent på att hålla värmen så man inte fryser fast där mitt på Götgatan utanför Press stop, att slösa ens den minsta lilla gnutta av den energi man mot alla odds lyckats skrapa ihop på (kall-)prat vore förödande, det vore lika med självmord. Och det är deppigt och jävligt och man längtar hit och dit varfansomhelst bara inte här! Att sommaren är svettig och jävlig och att man inte kan tänka när det är för varmt och hur det är att jobba i högsommarhetta, det har man alldeles glömt bort och man lyssnar på Parken, deppar och drömmer sig bort, till ljusa sommarkvällar i Tanto i fulla vänners lag.

Puss