#74 -

Egentligen skulle jag vilja skriva ett långt, finurligt, intelligent och spännande inlägg om 2009, spetsa dess kärna, blottlägga de dolda budskapen, göra en knivskarp analys och fan och hans moster. Desvärre är jag smärtsamt medveten om att jag kommer att misslyckas och därför tänker jag inte ens försöka (fegt, jag vet).

Istället väljer jag att peka på det sorgliga i att man bara får höra saker som "Du är den enda riktiga personen i Stockholm" av någon som är jättefull, och i att 2009 var året då det hände en hel massa grejer som jag inte hade vett att uppskatta.

"Varför blir man aldrig nöjd?" frågade J häromnatten mitt i fyllan och villan. "För att det inte ligger i människans natur att bli nöjd" svarade jag. Något bättre svar har jag ännu inte kommit på, men jag vill tillägga följande, som är ett citat av Arthur Rimbaud (/Bob Dylan, spelad av Ben Wishaw) i "I'm not there": "I'm against nature." Å andra sidan, vadihelvete skulle man ha för drivkraft att åstadkomma något överhuvudtaget om man var nöjd med allt?

2010 kanske blir året då jag lär mig att uppskatta det jag har, när det faktiskt pågår och inte bara senare när händelserna höljts i något nostalgiskt, sentimentalt dunkel. Man kan ju alltid hoppas. Eller så låter man bli, man blir ju ändå bara besviken. Att hoppet är det sista som lämnar människan må vara sant, men det är jävligt dumt.

Puss