Om mindre än två veckor ska jag bli vuxen på riktigt (i varje fall utåt sett) för då ska jag flytta från mitt föräldrahem till en härligt, proggigt sliten lägenhet med mina två kärlekar (en av tanterna jag var hemma hos när jag jobbade i lördags hävdade att det inte är bra att vara tre, två och fyra brukar gå bra men tre tjejer som ska bo ihop, nej det trodde hon inte på). Och allt är bara ett jävla virrvarr och stressklumpar i hela kroppen och var-i-helvete-ska-jag-börja-någonstans?! Det är så mycket som ska fixas och jag har ingen ordning på något, ingen koll, inte kontroll över situationen, eller det är så det känns även om det kanske inte är riktigt sant. Och jag vet inte hur jag ska kunna skriva om något annat än mig själv för jag är helt intrasslad i mina planer, idéer, förväntningar, i min stress, oro, glädje och så vidare.
Och mitt i alltihop ska jag måla i äggoljetempera som jag inte förstår mig på alls. Och lära mig keramiska tekniker. Det är fascinerande hur jag lyckas få allt att bli så jävla jobbigt, även det som är roligt, spännande, intressant och lite fantastiskt. Jag behöver tänka om.
Eller inte tänka alls. Det sa min vän A idag på lunchen, att hon inte tänkte så mycket nu, lät bli att reflektera över sitt beteende och sin situation och sådant, utan bara körde på. Hon sa att det var jätteskönt och jag förstår henne. Att bara vara, utan att värdera och vända ut-och-in på allt hela jävla tiden. A måste vara en superwoman för hon jobbar varje helg och pluggar måndag till fredag nio till fyra och hon måste jobba varje helg för att ha råd med hyran eftersom hon inte får ta studielån ännu. Med andra ord: Jag har inget att gnälla över. Som vanligt.
Min lärare i teckning och måleri sa idag när vi gick omkring i målarsalen för att hitta en bra plats för mig att smacka upp en spegel och sätta mig och måla självporträtt att unga människor är som persikor. Hon är väl mellan 55 och 60 och såg sig själv och mig i spegeln och sa att unga människor är så fantastiska, "ni ser ut som persikor", "jag skulle vilja måla er allihop". Själv ser hon gammal och tråkig ut sa hon. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag skrattade lite istället. Min lärare är rynkig, har blond page, nervöst och levande kroppsspråk och är väldigt vacker. På ett helt annat sätt än alla vackra unga människor.
Det existerar ingen struktur och inga konturer i mitt universum just nu, allting flyter omkring i en smet och jag får nog bara försöka acceptera det. Så gott det går.
Puss
2010-01-12
2010-01-04
#75 Parken
"Jag ser i spegeln att min tid redan är utmätt
och undrar om jag betyder nå't för nå'n"
Stockholm har förvandlats till Sibirien och trots att man har minst tre lager ylletröja på sig och sveper kappan tätt omkring sig så fryser man ända in i själen (vad det nu är). Och allt är vitt och brungrått och man halkar fram på trottoarerna istället för att gå och tänker att det är ett jävla under att man inte ramlat och brutit benen/slagit ut tänderna/vrickat handleden/krossat svanskotan en enda gång i vinter peppar peppar ta i trä, men inte fan finns det något trä att ta i för hela staden är täckt av is. Det är ingen som talar med varandra längre, man är instängd i sitt skal/sin vinterjacka och fokuserar till hundra procent på att hålla värmen så man inte fryser fast där mitt på Götgatan utanför Press stop, att slösa ens den minsta lilla gnutta av den energi man mot alla odds lyckats skrapa ihop på (kall-)prat vore förödande, det vore lika med självmord. Och det är deppigt och jävligt och man längtar hit och dit varfansomhelst bara inte här! Att sommaren är svettig och jävlig och att man inte kan tänka när det är för varmt och hur det är att jobba i högsommarhetta, det har man alldeles glömt bort och man lyssnar på Parken, deppar och drömmer sig bort, till ljusa sommarkvällar i Tanto i fulla vänners lag.
Puss
och undrar om jag betyder nå't för nå'n"
Stockholm har förvandlats till Sibirien och trots att man har minst tre lager ylletröja på sig och sveper kappan tätt omkring sig så fryser man ända in i själen (vad det nu är). Och allt är vitt och brungrått och man halkar fram på trottoarerna istället för att gå och tänker att det är ett jävla under att man inte ramlat och brutit benen/slagit ut tänderna/vrickat handleden/krossat svanskotan en enda gång i vinter peppar peppar ta i trä, men inte fan finns det något trä att ta i för hela staden är täckt av is. Det är ingen som talar med varandra längre, man är instängd i sitt skal/sin vinterjacka och fokuserar till hundra procent på att hålla värmen så man inte fryser fast där mitt på Götgatan utanför Press stop, att slösa ens den minsta lilla gnutta av den energi man mot alla odds lyckats skrapa ihop på (kall-)prat vore förödande, det vore lika med självmord. Och det är deppigt och jävligt och man längtar hit och dit varfansomhelst bara inte här! Att sommaren är svettig och jävlig och att man inte kan tänka när det är för varmt och hur det är att jobba i högsommarhetta, det har man alldeles glömt bort och man lyssnar på Parken, deppar och drömmer sig bort, till ljusa sommarkvällar i Tanto i fulla vänners lag.
Puss
2010-01-03
#74 -
Egentligen skulle jag vilja skriva ett långt, finurligt, intelligent och spännande inlägg om 2009, spetsa dess kärna, blottlägga de dolda budskapen, göra en knivskarp analys och fan och hans moster. Desvärre är jag smärtsamt medveten om att jag kommer att misslyckas och därför tänker jag inte ens försöka (fegt, jag vet).
Istället väljer jag att peka på det sorgliga i att man bara får höra saker som "Du är den enda riktiga personen i Stockholm" av någon som är jättefull, och i att 2009 var året då det hände en hel massa grejer som jag inte hade vett att uppskatta.
"Varför blir man aldrig nöjd?" frågade J häromnatten mitt i fyllan och villan. "För att det inte ligger i människans natur att bli nöjd" svarade jag. Något bättre svar har jag ännu inte kommit på, men jag vill tillägga följande, som är ett citat av Arthur Rimbaud (/Bob Dylan, spelad av Ben Wishaw) i "I'm not there": "I'm against nature." Å andra sidan, vadihelvete skulle man ha för drivkraft att åstadkomma något överhuvudtaget om man var nöjd med allt?
2010 kanske blir året då jag lär mig att uppskatta det jag har, när det faktiskt pågår och inte bara senare när händelserna höljts i något nostalgiskt, sentimentalt dunkel. Man kan ju alltid hoppas. Eller så låter man bli, man blir ju ändå bara besviken. Att hoppet är det sista som lämnar människan må vara sant, men det är jävligt dumt.
Puss
Istället väljer jag att peka på det sorgliga i att man bara får höra saker som "Du är den enda riktiga personen i Stockholm" av någon som är jättefull, och i att 2009 var året då det hände en hel massa grejer som jag inte hade vett att uppskatta.
"Varför blir man aldrig nöjd?" frågade J häromnatten mitt i fyllan och villan. "För att det inte ligger i människans natur att bli nöjd" svarade jag. Något bättre svar har jag ännu inte kommit på, men jag vill tillägga följande, som är ett citat av Arthur Rimbaud (/Bob Dylan, spelad av Ben Wishaw) i "I'm not there": "I'm against nature." Å andra sidan, vadihelvete skulle man ha för drivkraft att åstadkomma något överhuvudtaget om man var nöjd med allt?
2010 kanske blir året då jag lär mig att uppskatta det jag har, när det faktiskt pågår och inte bara senare när händelserna höljts i något nostalgiskt, sentimentalt dunkel. Man kan ju alltid hoppas. Eller så låter man bli, man blir ju ändå bara besviken. Att hoppet är det sista som lämnar människan må vara sant, men det är jävligt dumt.
Puss
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)