#72 Samla

Att livet är i teorin är meningslöst är jag inte den första som kommit fram till, eller vi är ju ändå ett gäng som insett att det inte finns någon bakomliggande tanke med vår existens (och ja, jag lägger fram min personliga åsikt/uppfatting om existensen som om det vore Sanningen, och det är jag inte heller först med), ingen högre makt som klurade ut oss och därför sitter inne med svaret på "Varför är vi här?". På det sättet finns ingen poäng.

När man kommit fram till detta kan man drabbas av så kallad existentiell ångest och då det är ganska otrevligt så kan det leda till att man börjar söka sig en egen mening med livet. Man kanske kan tro på något annat än den där högre makten religiösa människor lägger allt ansvar på (fegisar!)? Kanske kan man tro på människorna, kärleken, skönheten, vänskap, ondska eller vafansomhelst. Kanske hittar man mening i att skapa lite nytt liv i form av det som i vardagligt tal kallas "barn".

Det jag nu har kommit att tänka på är huruvida livet skulle kännas mer meningsfullt om man samlade på något. Vad det skulle vara är rätt oviktigt, frimärken och kapsyler är ju klassiker men det skulle lika gärna kunna vara shotglas, skojsiga knappar eller kulspetspennor. Eller varför inte något abstrakt som leenden, dryga kommentarer eller fem-i-tre-ragg? I vilket fall skulle man ju då ha liksom ett uppdrag, något att ständigt vara på jakt efter. Även om det skulle te sig poänglöst så skulle man själv ha en uppgift, livslång om man inte tröttnar.

Jag samlar inte på något. I varje fall inte aktivt eller medvetet (ibland undrar jag emellertid om jag undermedvetet samlar på jobbiga fylleminnen). När jag var mindre samlade jag på svart-vita kor (inte riktiga, levande kor alltså, utan tillverkade ting i form av kor eller med kor som motiv, ja, ni fattar). Jag minns inte om jag kände att mitt liv hade någon mening, men jag tror inte att jag gick upp i det tillräckligt. Jag tror att man måste vara hundraprocentigt engagerad om det ska funka.

Fast kanske handlar det bara om att sysselsätta sig, kanske är inte själva samlandet det som eventuellt skulle göra att man kände att livet var meningsfullt utan bara att man hade något att göra. Som vanligt höll inte mitt resonemang riktigt. Jag bara funderade kring det där med att många vill känna att de har en uppgift här i livet (konstigt uttryck det där, när man tänker efter. "Här i livet"... Hm...) och om man inte tycker att det är ens uppgift att typ bygga skolor i krigsdrabbade länder så kan ju ens uppgift vara att samla alla ärtgröna kaffekoppar på samma ställe.

Men gud vad banalt och... ja, meningslöst! Vilket jävla ägg skulle hitta mening i det? Det vore ju att bedra sig själv. Eh, fast vänta nu! Att vara religiös är ju också en form av självbedrägeri så vafan, same shit, different names så att säga.

Puss

#71 Fan

Klimatmötet gick åt helvete (som förväntat i och för sig), allt styrs fortfarande av ekonomiska intressen, jag är pank (ironi, eller va?), det är ingen revolution på gång och igår träffade jag en brud som när jag sa att jag pluggade på konstskola frågade "Så du är lite konstig?" (är lika med det mest patetiska försöket till skämt jag hört på länge).

Vafan?!? liksom.

Men snart ska vi dansa efter min pipa, för det är då det börjar, mitt vuxna liv, för jag ska tamejfan flytta hemifrån. (Och det är för bra för att vara sant, så jag kommer inte tro på det förrän vi sitter där, jag och mina två favoritbitches, på den skabbiga heltäckningsmattan och dricker vin och äter pasta ur stulna ölglas och lyssnar på Patrick Wolf.. Om ens då...)

Puss

#70 Betraktelser från ett hörn

Ett fik i Stockholm (mysigt och med trevlig personal), några veckor sedan, 23:e november för att vara exakt, och klockan var runt halv fem på eftermiddagen:

"Fashion i Norrköping" - fragment av diskussion mellan två killar i 17-årsåldern, den ena i en stor fåtölj med ryggen åt mitt håll, endast en sko synlig. Den andra, vänd hitåt: blond, kortklippt, "hipp" frisyr med kort på sidorna plus liten kalufs. Stora svarta glasögon, retromodell, sådana som varenda jävel med konst- eller mode- eller mediapretentioner springer omkring med, svartklädd. (Någon slags likhet med S, ansiktsdragen, något obestämbart.)
Att titta på folk. Betraktaren, hon i hörnet, prettot som sitter själv, i en pluffsig brun fåtölj, med pennorna och blocket, en kopp svart kaffe. "Svår" bok (The Golden Notebook) och kort rött hår, svart stor halsduk.
Att titta på sig själv utifrån. Försök till självdistans.
Ljudbilden lite som en skolmatsal men atmosfären så fundamentalt annorlunda så det är inget... problem.
Ett kritiskt förhållningssätt är nödvändigt i alla avseenden. Lika svårt som det är att minnas det, lika svårt är det att bortse från det.
Fashionpojken i glajor tänker inte toffla sa han och nu pratar han om någon som är "lössläppt" men som han inte tycker är "så attraktiv. Attraktion - något av det mest svårbegripliga och... suggestiva. Fysisk attraktion och mental attraktion, båda lika oförutsägbara. Den fysiska attraktionen för **** består tyvärr, det är nu mer eller mindre uppenbart. Förträngning är ju emellertid en klassisk, mycket vanlig försvarsmekanism men dess effektivitet är diskuterbar (och således också mycket omdiskuterad. Detta samband - mellan vad som kan/bör diskuteras och vad som faktiskt diskuteras - verkar dock inte gälla alla ämnen, religion är ett tydligt exempel).
K gav mig en fin komplimang igår och glädjen finns kvar som en varm gegga i magtrakten, den flyter runt och samlas då och då och slår till med full kraft.
"Ett glas vin och en mojito så är man astaggad" - Glasögonkillen.
Word.

-

Det var då det. Idag var jag där med A från min skola och det är märkligt hur lätt det är att umgås med vissa människor man inte känner. Win! som A skulle ha sagt. Kanske blir allt bättre snart, det verkar nästan vara på väg åt rätt håll. Jag ska ta mig i kragen och kirra biffen, alla mina kragar och ett tusental biffar.

Puss

#69 Platsbanken - here we go again

Att surfa runt på Platsbankens monstervågor är nuförtiden min favoritsysselsättning/ett nödvändigt ont/både och. Idag trodde jag att rubriken för en av dessa miljontals annonser var "Lök utan tak". Det var det inte, det stod "Lön utan tak". Besvikelsen visste inga gränser.

Arbetslösheten är som bekant hög i det här landet i skrivande stund. Bland ungdomar är den högre än det högsta höghus (asså jag överdriver fan inte asså). Jag är alltså på intet sätt unik som ungdom suktandes efter ett arbete (hemtjänsten är inte arbete, det är tortyr, kom jag fram till senast jag jobbade och bestämde mig för att söka mig nya utmaningar, utmaningar som inte innefattas av att torka bajs från gubbstjärt). Jag är inte heller unik i det att jag saknar erfarenhet inom de flesta områden och någon vettig utbildning har jag inte heller (gå inte Teater på gymnasiet, gå El förihelvete!). Således är det sådär halvkul att kolla platsbanken.

Men det hela är mycket logiskt: eftersom arbetlösheten är hög och många vill ha jobb kan arbetsköparna (= arbetsgivarna på gammalt socialistspråk) välja och vraka. De har alltså inga problem att hitta i alla fall någon med tjugo års erfarenhet av grovdisk och findisk eller ett gäng med examen i klädhängarkunskap. Och på så sätt fortsätter de utan erfarenhet (företrädesvis unga) att sitta och guppa i små flytbojar medan de med en fot, ett ben, hela kroppen inne på arbetsmarknaden står och har fecke på någon jävla yatch.

Men det är ändå inget kul att jobba så ni kan ju stå där och låtsas att ni trivs så jävla bra för vi vill ändå inte vara med! Krossa etablissemanget och så vidare!

Allvarligt talat, jag tror att vi behöver ett helt annat ekonomiskt system än det marknadsbaserade, liberala, fett med jävla orättvisa systemet vi alla nu är en del av. Jag ska bara klura ut exakt hur det ska se ut (något åt en softare planekonomi tänker jag mig), sedan är det Viva la Revolution! för hela slanten. Känn på den du, Sven Otto Littorin!

Puss

P.S. Lyssna på Fontän! Det förebygger psykbryt vid en titt på platsannonserna på the place bank. D.S.

#68 Jan Björklund m.m.

Igår försökte jag förklara för min pappa att Jan Björklund är fascist, och det gick väl sådar. Inte för att min pappa tycker om Jan Björklund. Det gör han inte, pappa avskyr Jan Björklund, men pappa är nyanserad och det är oftast inte jag för det är tråkigt att vara nyanserad (även om det tyder på en gnutta mer intelligens och förmåga att se saker från mer än ett perspektiv och... helt enkelt komplicera saker aningen mer).

Jan Björklunds skolpolitik är fascistisk eftersom den går ut på att det är de starkaste, de som redan från början har bäst förutsättningar i form av exempelvis förmågan att snabbt lära sig saker eller mycket stöd och hjälp hemifrån eller liknande, som överlever. Det är de som den svenska skolan bör satsa på, det är de som är Sveriges framtid anser Jan Björklund. De som hade lite mer otur med biologin och föräldrarna och så vidare, de ser han som en belastning. Bäst att så snabbt som möjligt se till att de blir snickare eller bilmekaniker, ingen idé att slösa resurser på att utbilda någon som behöver lite extra tid för att lära in saker, på en högre nivå för tid är pengar och pengar är det som spelar någon roll för hela världen består av olika marknader där omsättning är det enda som räknas.

Att det är den starkaste som överlever, att det är en naturlag och inget man bör kämpa emot, är vad jag har förstått fascismens grundtanke, liksom numer en grundtanke i det svenska skolsystemet. Det är fruktansvärt skrämmande, men kanske är det något man får räkna med när man sätter en f.d. officer på posten som skolminister.

Puss

#67 Internet

Jag tänkte prata om den här nymodigheten Internät. Internet krånglar, vägrar vara min vän, det vill inte ens samarbeta på ett rent professionellt plan. Jag inser nu hur beroende jag (med många andra) blivit av detta tekniska underverk. Ikväll hade jag tänkt: kolla platsbanken och alltså söka jobb, skicka ett mail jag borde ha skickat för flera dagar sedan och kolla upp lite info om spännande aktiviteter jag snart ska delta i (tider, plats, pris) och annat viktigt (har någon taggat mig i ett foto? finns det nya, roliga bilder av mina kompisar? har jag fått någon rolig inbjudan, vill någon vara min "vän"? o.s.v.) på Facebook. Allt detta försvåras naturligtvis av min uppkopplings uppenbara motsträvighet och det påverkar läskigt mycket min vardag. Visst kan jag springa runt på stan med CV i näven men inte förrän nästa vecka och jag skulle kanske kunna ringa men vi sa ju att jag skulle höra av mig via mail och jag kan kanske fråga någon om vad som händer på Fejan men ändå. Begränsande.

Jag är inte den första att inse hur mycket av den moderna "västmänniskans" liv som finns i världen av ettor och nollor men vafan, man får väl ändå påpeka det? Va?! För det är faktiskt obehagligt, när man tänker efter. För det innebär att vi sakta men säkert släpper kontrollen över våra liv och lägger över den, kontrollen, på något okänt, abstrakt. RISKY! är vad jag menar, var på er vakt, ni som surfar på denna stora, vida web!

(Fruktansvärt dåligt inlägg med smått efterbliven slutsats/avslutning men man kan ju inte vara på topp jämt och sömnbristen gör kletigt sockervadd, sådär som när man har hållit vadden för länge i handen, av hjärnan och hela tankeverksamheten kör fast eller spårar ur eller både och på samma gång. Vad hände med ambitionen, vad hände med pretentionerna? Jag får helt enkelt ta och skärpa mig.)

Puss