#62 En vän

En vän sa häromdagen att han helst av allt bara ville supa ner sig men att det också skulle vara jävligt meningslöst. "Också" som i att det syftar på allt annat, att allt annat är meningslöst. Jag förstod precis vad han menade.

#61 Hornsgatan

Jag har på senare tid kommit fram till att den charmigt nedgångna, hårt trafikerade, allmänt dekadenta södergatan Hornsgatan är min favoritgata i Stockholm. Jag promenerade på Hornsgatan idag för så faller det sig nästan varje dag, oavsett om det egentligen är nödvändigt. Jag hamnat ofta där. Och jag trivs, känner mig hemma.

Jag träffade min vän O på Hornsgatan idag. Sprang på bara, sådär av en slump som man faktiskt gör ibland (men ändå inte så ofta med tanke på att de flesta av ens bekanta hänger ungefär där man själv hänger. För det mesta). Senare, när vi skiljts åt igen, han och F svängde av på en tvärgata och jag gick hela långa Hornsgatan och sedan vidare jättelänge tills jag kom hem, insåg jag hur glad jag faktiskt blivit av att träffa honom, kände hur det plötsligt hade blivit lättare att andas den kyliga höstluften och att jag inte längre hade orosklumpen i magen. Jag och O umgicks tämligen intensivt i våras, vi har upplevt mången utekväll tillsammans och haft jävligt kul men nu ses vi inte så ofta längre och han skulle nog säga att det är för att jag hänger med folk från min skola hela tiden men det gör jag ju faktiskt inte så jag vet inte vad det kan bero på.

Vi pratade festival. Melt! släpper sina biljetter på... tisdag tror jag att det var, det sa O och informerade också om att Arvika är samtidigt som Melt! i sommar (som är en avlägsen evighet in i framtiden) och jag tyckte att Vadå? Melt! är ju roligare men O sa att Melt! är FETT, men Arvika är så jävla kul. Hm, fett och kul vägdes mot varandra ett tag och jag tror att O aldrig kommer att sluta åka på festival, han kommer att vara en av de där femtionånting som sitter med sina ölmagar i vädret utanför husvagnen och lyssnar på musiken de lyssnade på när de var unga och minns festivaler de var på för minst tusen år sedan.

O berättade en lustig anekdot från årets upplaga av Emmabodafestivalen. En tjej och en kille jag inte känner hade varit på en spelning med O sista kvällen (som även jag var på, för övrigt, men jag såg aldrig O) och O hade varit full och glad och festivalig och hållit dem båda i handen varpå tjejen, som O beskrev som "en fashionbrud, fett pryd!" ber O att lukta på hennes hand. Den luktar kuk och fitta och allt (tror att det var formuleringen han använde, minns dock inte riktigt) och han utropar "Ni har precis haft sex, eller hur?" och den pryda fashionbruden fnissar jakande. Det är bara på festival någon som precis har knullat ber en annan person att lukta på ens otvättade hand och det är på sätt och vis lite fantastiskt.

Melt!-biljetterna kostar 70 euro men de har givetvis inte släppt några band och jag tror att vi ska höras om det där senare, när han bestämt sig vad som är mest värt: fett eller kul. Vi kramades hejdå och jag funderade över hans tandställning och att nu när han opererat käften kan han väl inte ha den så jävla länge till för hur satans många år har han haft det där skrotet i munnen nu? Hornsgatan var lika kall som innan men jag känner mig hemma där. Och där springer jag på vänner som får min existens att kännas... inte lika obekväm som innan.

Puss

#60 Fail

Allt jag gör blir fel och ingenting meningsfullt existerar.

#59 I somras

I förrgår såg jag S på Drottninggatan. Jag hade precis sprungit ut från Buttericks, bakfull, äcklig, osminkad och jävlig, höll på att få panik över för mycket människor och för lite luft. Så ut, trava några meter och oj, vem går där?

Det var länge sedan nu, det insåg jag. Den där gången i somras och i somras är längre sedan än jag kan fatta. Han rökte en cigg. S röker alltid, eller gjorde i alla fall det de gånger jag träffade honom. För jag känner honom egentligen inte, det vet jag när jag tänker efter. Cigg alltså, och snygg som satan var han för det är han alltid den jäveln.

S hyrde ett rum högt upp i ett grått betonghus i en av alla dessa deprimerande Stockholmsförorter. Det gör han inte längre, sist vi sågs berättade han att han skulle flytta och jag tror visst att han hänger en del i Malmö nuförtiden, av förklarliga skäl. Man fick röka inomhus hos S och första gången jag var där hade han två gigantiska glasburkar fyllda med fimpar som han uppenbarligen inte hade orkat tömma, en inne och en på balkongen från vilken man kan se Globen.

Jag såg aldrig golvet i S rum, för det var täckt av kläder. Jag sa till honom att jag trodde att rummet säkert skulle kännas större om man kunde se golvet och han höll med om att det nog kunde vara så. Det stod också ett antal tomma olivoljeflaskor lite här och var. Det var märkligt. Och gardinerna var orange med något mönster och groteskt fula.

Ovanpå och under och mellan kläderna kunde man hos S alltid hitta tomma eller halvtomma paket röda LM. Han rökte alltid röda LM och jag påpekade sannolikt att de är äckliga och han antagligen att de är billiga. Eller på påpekade jag aldrig det för jag sa aldrig så mycket till S. Det behövdes liksom aldrig eftersom han pratade så mycket,. Om bandet, sin hemort, sin hund, sitt liv i övrigt, brudar han hade legat med och så vidare och jag lyssnade och skrattade och han sa att han inte fattade varför han snackade så mycket när han var med mig för så jävla mycket pratade han inte när han var med någon annan.

Vi brukade sms:a varandra på fyllan, kolla om den andra var ute i Stockholmsnatten och hade lust att ses. Men så många gånger sågs vi väl inte egentligen och det hela var mest väldigt märkligt. Men behagligt, praktiskt och lite spännande och nytt. Nu är det inte nytt längre, snarare överspelat och ibland tror jag att jag saknar honom men det är oftast något annat som fattas mig, inser jag vid närmare eftertanke. Jag minns inte när vi hördes senast. Någon gång i slutet av sommaren tror jag. Och nu är det höst sedan länge.

Jag hann knappt reagera så hade vi gått förbi varandra. Avståndet mellan oss: cirka tre meter. Han visade inget som helst tecken på igenkänning och det är troligt att han inte ens såg mig. Och jag har ju ändrat hårfärg och frisyr och så vidare och det var sjukligt mycket folk på Drottninggatan för det är det alltid och med andra ord så är det inte konstigt. Några sekunder så hade vi gått förbi varandra och med tanke på hur jag mådde kanske det var lika bra att han inte såg mig.

I somras var länge sedan. Längre sedan än jag kan och vill fatta, men ofrivilligt börjar jag göra det nu.

Puss

#58

Känslan av att det ständigt är något som saknas, att det man har inte räcker till, hur mycket och fint och fantastiskt det än är. Bortskämd? För höga förväntningar på tillvaron? Osannolikt, det verkar inte rimligt att man efter så många år skulle ha ens några förväntningar alls. Och ändå.
Det går långsamt, segt, trögt, allt har fastnat. Slutat snurra. Jag vet inte vad som är värst men jag tror att det är frustrationen som det att stå stilla resulterar i. Hellre inte hänga med, försöka hålla sig kvar, då har man i varje fall något att göra.

Sysslolösheten som man skapat själv fast man hatar den innerligt och djupt. Skapat det för att man inte orkar, inte har inspiration eller vafan det nu är. Klart det finns saker att göra, men alla hinder ter sig fullkomligt omöjliga att komma över/under/runt/vadsomhelst och ständigt nya hinder som ingen annan än man själv byggt upp och allt som oftast ingen anna än man själv kan se.

Och så frustrationen, den ständiga i varje fall nästintill. Och kanske vill man bara skrika rätt ut, kanske vill man ingenting överhuvudtaget kanske vill man gå ut och ta en cigg på balkongen men gud så självdestruktivt. Frustrationen över att något saknas och att man inte kan göra något och över att människorna man omges av inte beter sig som man tycker att de borde bete sig och över att man själv inte beter sig som man tycker att man borde bete sig.

Frustrationen över alltings meningslöshet och det totala misslyckandet med att förstå vad det är man saknar så in i helvete.

#57 Segwayupdate

Läste häromdagen i DN apropå någon fråga till På Stan-redaktionen om aktiviteter att sysselsätta sig själv och tonårsbarnen med under Stockholmsvistelsen att man tydligen kan åka Segwayturer på Djurgården, som någon slags sightseeing. Bara till att anmäla sig i Gallerian. Där ser man, allt får sin förklaring till slut, till och med Segway-armén.

Puss

#56 Att skratta, fnissa eller skrocka lite åt

Utan förmågan att mitt i alla skit ändå se små ljusglimtar och fnissa, skratta eller skrocka en skvätt för mig själv eller med vänner med lika skum/svårbegriplig/eftebliven/överutvecklad humor som min skulle jag ta mig fan kasta mig från Liljeholmsbron, Västerbron eller annan valfri hög höjd på stört. Tur att jag fnissar och skrattar istället då (eller? Det tänker jag inte gräva i, det kommer bara sluta dåligt).

Idag har jag fnissat och skrattat åt lite olika saker. Jag har skrattat åt den jättelånga pinnen Caspar David Friedrich håller i på ett porträtt målat av någon gubbe jag inte minns namnet på. Både jag och A samt de två gubbarna som stod bredvid oss och betraktade konstverket diskuterade en bra stund vad föremålet kunde tänkas vara men utan att komma till en slutsats. Var det en jättelång pensel? Men vad ska man med en två meter lång pensel till? Dessutom skulle han behöva stå inträngd i hörnet av rummet för att vara på rätt avstånd från stafliet i så fall och det verkar ju grymt opraktiskt. En käpp kanske? Men fortfarande: två meter lång på ett undefär. Och han höll den inte som man normalt håller i en käpp. Mystiskt.

Jag har fnissat åt att killen i kassan i Nationalmuseums shop frågade A "Har du en krona? Have you got one crown?" trots att hon två sekunder tidigare yttrat något på svenska till mig. Jag har skrattat åt den konstiga CD-spelaren jag inhandlade på Stadsmissionen för tvåhundra riksdaler där det pluppar ut som en liten låda med fack där man lägger skivorna för att sedan pluppa tillbaks lådan och spela musiken.

Slutligen, då min nya favoritsysselsättning är att kolla in Platsbanken (jag har nämligen kommit fram till att trots att det är jättemeningsfullt och bra att jobba inom hemtjänsten och att det ibland är jättekul och att flera av gamlingarna är gulliga så är det på det stora hela ett skitjobb som ger mig så jävla mycket ångest och alldeles för lite betalt i relation till arbetsuppgifterna jag faktiskt utför samt mängden ångest), har jag skrattat åt en annons från Nordic Market NMK. De söker en mattförsäljare. Intresserad? Kontakta Mattin via telefon eller mail!

Puss

#55 Platsbanken

Att man bestämmer sig för att det fanimej är på tiden att ta tag i sitt liv kan innebära en rad olika saker. För mig, just i dag, den hundratusende gången jag bestämmer mig för att ta tag i mitt liv, få tummen ur röven och ändan ur vagnen och så vidare, innebär det att surfa runt på Platsbanken, på Arbetsförmedlingens hemsida.

Platsbanken har för det mesta en fascinerande förmåga att få läsaren, surfaren, den stackars arbetlöse saten, att förlora allt hopp om framtiden och bli djupt deprimerad. Man kan exempelvis få läsa att ett jobb som diskare kräver erfarenhet av både findisk och grovdisk för att man ens ska ha rätt att med äran i behåll söka jobbet (och man bara "Findisk? Grovdisk? Disk som disk förihelvete, hur svårt kan det vara att spola av lite tallrikar?!?" men tyvärr ger det inte mer jobb att tycka att arbetsköparen - tänker inte skriva arbetsgivaren, det låter som att de är snälla och ger en jobb, men det är faktiskt så att de köper arbetskraft - är dum i huvudet).

Ibland händer det dock att Platsbanken trots allt kan vara en ack så liten men ändå, en källa till glädje och skratt. Exempelvis när man börjar läsa vilka typer av personer arbetsköpare faktiskt söker till de lediga tjänsterna. Speciellt när man inte läser själva annonsen, utan bara rubriken. Idag hittade jag en annons där de sökte "Informationsmodellerare med kunskap i arkitektur" (eh, modellera information..?), en som handlade om "ROLIGT säljjobb" (haha! Versaler alltså. Så aggressivt!) och en annan med rubriken "Färskvaruklippa någonstans i Sverige". Dagens roligaste annons måste ändå vara "Driven finskspråkig inkassohandläggare". Jag undrar lite hur många som kan passa in på den beskrivningen liksom...

I övrigt känner jag mig skeptisk till att man ska vara så jävla glad för alla jobb. Jag kan liksom inte låta bli att förhålla mig misstänksam till människor som beskriver sig själva som "glad", förnimmelsen av att det i deras fall är något som inte stämmer vägrar försvinna.

Puss

#54 Dödens dag

Idag är dödens dag. Dagen då jag övergav alla mina ideal och pruttade allt jag någonsin brytt mig om i ansiktet. Det är en mörk dag, nästintill kolsvart och jag skäms något så innerligt men nu är det för sent att göra något åt saken. Det finns, med andra ord, ingen återvändo. Idag är en dag kletig av ångest och psykisk smärta, idag är dagen då jag förlorade all självrespekt, värdighet och heder.

Idag är dagen då jag skaffade Facebook.

#53 Onyktert osmart

När man är onykter är det lätt hänt att göra rätt osmarta grejer och med tiden samlar man ju på sig ett gäng korkade-saker-man-själv-och-vänner-och-bekanta-gjort-på-fyllan-historier. Då skadeglädjen är den enda sanna glädjen och det ofta genererar enorm lycka av att få skratta åt dumheter och misstag andra har begått så vill jag härmed dela med mig av några fyllestupiditeter.
Alltså: det är onyktert osmart att...
... när man är för full för att bli insläppt på en klubb börja med att aggressivt fråga "Vad är ni för jävla pussies i Stockholm?" (vederbörande är från en annan, mindre, svensk stad) och sedan, efter att ha promenerat en stund och återupptagit diskussionen med vakten, kalla denne för "Kuksugare!". Inte om man vill komma in på klubben i varje fall (men det gör man ju ändå inte så kanske spelar det inte så stor roll vad man säger, så länge vakten inte kommer ihåg en tills nästa gång).
... svara "Nej, men i förra veckan." på frågan om man rökt ikväll, ställd av en civilpolis som förhör en (följder: polisbilsåktur, pisstes samt böter för mindre eller ringa eller vad han nu sa att det hette narkotikabrott).
... sopa golvet med en gitarrspelande kompis (ja, gitarren gick sönder).
... prata om saker som är viktiga och som man verkligen vill ha sagt men egentligen inte vågar säga (men det gör man alltid av någon jävla anledning).
... putta en minst lika onykter vän med lagom dålig balans mot en garderob (för då kan det hända att han ofrivilligt sätter sig i en slags korgställning som inte riktigt klarar vikten av visserligen smal men ändå nittonårig man då det är tänkt att man ska ha kläder i den).
... se det som en bra flyktväg in från balkongen att kliva på en korgstol för att sedan hoppa över ett bord när några polare inte vill låta en gå förbi (jag klev rakt igenom stolen, hålet som är stort som min fot ungefär är kvar på stolen som står kvar på balkongen och den genererar alltid lika mycket dåligt samvete).
... lägga en vattenkaraff i sin säng (detta är ett hittills olöst mysterium, ingen vet ännu varför min gode vän gjorde på detta viset).
... rulla nedför en brant backe som visserligen är täckt av gräs men där det ändå finns stenar och pinnar dolda lite här och var (dock är det rätt spexigt med ett sår i pannan som ser ut som ett kastmärke. Eller?).
... köpa snus när man gick hela den långa vägen från festivalområdet till mataffären för att köpa cigg och till råga på allt råka köpa baksnus fast man alltid snusat påssnus.
... lyckas fastna med foten i tunnelbanespärren när man ska planka så att man ramlar ihop i en liten mosad hög nedanför spärren.
... ramla baklänges på ett sådant där skojig-gammal-film-sätt när man är på väg att ta ett steg framåt från stillastående läge (bör kanske också nämna att det var på en av tunnelbaneperrongerna i Gamla Stan).
... leta efter sin stämpel cirka tre meter från vakten när man precis har kommit in på en klubb (speciellt när man precis har fått den och det visar sig att den var dold under ens klocka och detta genom att vakten får flytta på klockan eftersom man inte fattar när han säger "Den är under din klocka").
... fejka en stämpel till en klubb genom att tvinga sin kompis att rita med kulspetspenna, fyra meter från ingången till nämnda klubb och lika långt avstånd till vakterna (och att sedan, när vakterna inte släpper in en för att man är för full, vilket man är, hävda att "men jag har ju redan varit inne!").

Det skulle kunna fortsätta i oändlighet men jag slutar nu för om man tänker på det för mycket inser man att det kanske egentligen mest är tragiskt att man gör sig själv så efterbliven.

Puss