#35 Hihihahahaiiiiiiiih!

Glädjen, nervositeten, pirret i magen, det ofattbara, jag får inte in det i min skalle, eller så får jag det och jag vill dansa och skrika och sjunga och hoppa! Darrig, andas ansträngt, börjar helt plötsligt le oprovocerat. Vill skratta, pirret i magen mera pirr, glädje i hela kroppen, värmevågor som skäljer över mig, nervositeten igen.

Nej, jag är inte kär, jag har kommit in på Nyckelviksskolan!

Puss

#34 Konstruktivt

Jag har ett lite lustigt krav på mig själv som jag är helt övertygad om hänger ihop med min allmänna prestationsångest (jag har prestationsångest för nästintill allt jag gör, om än av olika mått). Detta krav handlar om att jag varje dag måste uträtta något konstruktivt för att inte dagen ska kännas meningslös och jag inte ska känna mig så exceptionellt illa till mods när nämnda dag är till ända och jag ska krypa ner i min mysiga säng för att, om jag har tur, få tillräckligt med sömn för att känna mig pigg och utvilad följande dag. Samma saker har under hela min skoltid gällt loven. Om jag inte uträttat tillräckligt mycket konstruktiva ärenden under ett lov får jag ångest och det känns som att jag spiller den tid jag tilldelats här på jorden (detta problem bör dock vara ur världen nu då jag inte kommer att ha några fler lov för jag har jävlarimig tagit studenten nu. Ha!).

Men vad ser jag då som konstruktivt? Och vilka handlingar är totalt meningslösa och waste of time och ger mig nästan dåligt samvete gentemot mig själv för att jag lagt energi på dem? Jag kände av någon för mig hittills (eftersom jag inte går i psykoanalys) okänd anledning att jag måste konstruera en liten lista.

Exempel på saker jag gör som är konstruktiva:
- Måla och teckna
- Sy något (helst användbart, typ ett klädesplagg)
- Skriva (vad som helst faktiskt, en liten dagbokstext eller något annat mussligt gills)
- Uppdatera bloggen
- Se en film jag inte har sett förut
- Läsa en bok som jag länge tänkt att jag ska läsa
- Städa
- Träffa eller höra av mig till en vän jag inte har träffat på länge
- Trycka ett spexigt tryck på en tröja som jag verkligen vill ha
- Kolla arbetsförmedlingens platsbank och söka jobb

Exempel på saker jag gör som inte är konstruktiva:
- Måla naglarna
- Sminka mig överdrivet noggrant trots att jag inte ens ska någonstans
- Äta frukost i tre timmar
- Lägga patiens jättelänge för att Harpan fanimig nästan aldrig går ut
- Se en film jag sett sjuttiofem gånger förut
- Läsa Harry Potter
- Rensa bland mina kläder utan att lyckas och lägga tillbaka allt som det var från början
- Inte kunna bestämma mig för vad jag ska ha på mig trots att jag inte ens ska någonstans
- Trycka ett spexigt tryck på en tygbit bara för att se hur det blev och sedan slänga tygbiten
- Sitta och stirra in i väggen eftersom jag är rastlös och apatisk på samma gång och inte vet var jag ska göra av mig själv

Alltså, har jag under dagen lyckats att uträtta något av det som står i den övre gruppen så kan jag sova gott (eller i alla fall slippa ett gäng obehagliga känslor), men har jag bara ägnat mig åt saker ur den undre listan och annat som inte ens är listat här så har jag helt sonika misslyckats med min dag. Det här är ett väldigt jobbigt krav att ha på sig själv, att hela tiden tycka att man ska uträtta saker, saker av vikt så att säga, men å andra sidan, ibland undrar jag om jag skulle göra något överhuvudtaget om jag inte hade det... anspråket. Så kanske är det inte helt av ondo. Som det mesta. För det vet ju varenda en att det sällan är svart eller vitt, mestadels är saker lite sådär charmigt grådaskiga.

Puss

#33 Tänka positivt?

Kanske borde man börja tänka positivt och istället för att vara arg för och gnälla över att man har en jättestor, öm finne på röven som gör skitont varje gång man försöker sitta ner kanske satsa på att vara glad för att man inte har två jättestora, ömma finnar på röven som i så fall skulle göra dubbelt så skitont varje gång man försökte sitta ner. Bara en tanke...

Puss

#32 Festival

Natten mellan måndag och tisdag kom jag hem från Melt! Festival. För de oinvigda är det ett evenemang som i några år nu anordnats sisådär en och en halv timmes tågresa plus en halvtimmes bussresa utanför Berlin. (Detta är en av de främsta anledningarna till den dåliga inläggsfrekvensen.) Rent generellt lyder mitt omdöme: Det var fantastiskt! Redan när jag kom hem till min tomma, smått dystra lägenhet, i allra högsta grad onykter då vi ägnat oss åt att inmundiga alkoholhaltiga drycker både på tåget till flygplatsen, på flygplatsen, på flyget samt på bussen till cityterminalen, började jag längta tillbaka. Så jag är ganska säker på att jag kommer att åka dit även nästa sommar, i varje fall om de bokar lika grymma akter som i år.

Festival är ju ett rätt kul fenomen, det är en i det närmaste briljant idé att under flera dagar erbjuda besökare mängder av spelningar och chansen att träffa en massa nya människor, och det är en fascinerande idé att låta folk ta med sig tält och bo i en soptipp under flera dagar och antingen vältra sig i gyttja (om det regnar) eller kvävas till döds av allt damm som tar sig in i ens luftvägar (om det inte regnar). Det är primitivt på många sätt, det är konstant fylla, bristande hygien och sex med främmande människor.

Men jag tänker inte analysera företeelsen festival just nu. Däremot tänker jag peka på lite skillnader mellan tysk festival och svensk sådan. (Och ja, jag baserar detta på en enda tysk festival och ett fåtal svenska festivaler varav jag besökt endast en i egen hög person. Väldigt ovetenskapligt.) Till att börja med är dygnsrytmen på en tysk festival annorlunda än på en svensk. På svenska festivaler börjar banden vanligtvis spela någon gång mitt på dagen (tolvtiden typ) och de sista konserterna startar runt två. Vilket gör att man missar alla de första spelningarna. På Melt! började de första akterna vid fyra-fem på eftermiddagen och de sista vid fem på natten (morgonen?). Och efter det kunde man gå till the sleepless floor och dansa hela natten och morgonen. Detta gjorde att man kunde vakna sent, vara hur långsam som helst, typ gå och handla mat på lidl (vilket tog cirka två timmar om man knallade), sitta och kötta tills man piggnat till och den värsta värmen försvunnit, börja dricka och sedan gå till festivalområdet och fortfarande hinna se allt man ville se.

Sedan har vi det här med regler och bestämmelser och kontroll. På svenska festivaler brukar de, vad jag vet, kolla ens packning när man kommer till campingen, för att se att man inte har med sig farliga saker, exempelvis glasflaskor, eller att man inte är minderårig och har med sig alkohol. På Melt! kunde vem som helst, utan festivalpass, knalla in på campingen då det inte var några som helst kontroller, och de sålde öl i glasflaskor. På campingområdet. På festivalområdet fick man visserligen inte ha med sig någon vätska men det var barnsligt lätt att smuggla in eftersom de typ öppnade ens väska och hade man för mycket saker i den orkade de inte plocka ur dem utan klämde lite på väskan och sedan var det lugnt. Utöver dettavar en vanlig förfrågan från många av clientelet "Do you have pills?" och folk rökte på lite varstans (överallt).

Slutligen så var folk i allmänhet rätt... sofistikerade. Eller, nej, dåligt val av ord men de flesta var i alla fall rätt chill. Visst, folk var skitfulla och många var höga och nästintill varenda jävel var taggad som fan men det var liksom ingen som spårade på ett jobbigt sätt. På spelningarna var det nästan aldrig några som röjde bara för att röja så att säga, alltså förstöra för att det skulle vara kul. Nej, folk var extremt pepp och på g och dansade och röjde gärnet men man försökte fortfarande hålla ett litet respektfullt avstånd till de runtomkring och inte hoppa in i andra i onödan. Och det var väldigt fint!

Så, om man nu skulle ställa das deutsche festival (och nej, jag kan inte tyska, men jag låtsas ofta att jag kan, både medvetet och omedvetet) mot den svenska festivalen bara för att jag måste få till någon slags slutkläm eller i alla fall avrundning på det här inlägget så är vinnaren enligt mig... [trumvirvel] DEN TYSKA FESTIVALEN! Och då jag, som tidigare påpekat, endast har erfarenhet av en ynka germansk festival så får väl helt enkelt slutsatsen bli at Melt! är vinnaren. Tjofaderittanhambo!

Puss

#31 Kärleksförklaringen

Hur förväntas man egentligen reagera när någon man träffat ungefär sex-sju gånger och som dessutom endast varit nykter typ en av dessa gånger en natt då berusningen ligger som en tjock ryamatta över allas våra medvetanden plötsligt drar en åt sidan för att denne vill prata med en och där, en bit bort från de övriga i sällskapet, efter en stunds "Jag vet inte hur jag ska säga det här" och lustigt gungande kroppsspråk häver ur sig ett "Jag tror att jag är kär i dig"? Jag misstänker att min reaktion var aningen okänslig: jag började skratta.

Jag anser att det bör tilläggas att detta är en person som när vi sågs för några veckor sedan trodde att jag var en vän till mig och inte jag. Att det rörde sig om någon annan än denna vän insåg han när vi hade suttit med våra gemensamma vänner och... ja, umgåtts i säkert en timme. Jag kan nog bara sammanfatta nattens kärleksförklaring som "en mycket märklig upplevelse".

Puss

#30 Den nyktra alkoholisten

Jag upphör aldrig att fascineras av människosläktet. Och kanske framför allt av alla personligheter man stöter på när klockan blivit så pass att alla barn och hårt arbetande, ansvarstagande vuxna ligger och sover (eller typ viker tvätt eller diskar eller gör i ordning matlådan till morgondagen eller vafan! De är i alla fall hemma hos sig bakom vanligen låsta dörrar). De mest speciella, de trasigaste, de mest excentriska, de läskigaste - det är vid denna tid på dygnet de kryper fram ur sina hålor.

Igår var jag ute med några vänner. Vi var på ett av sunkhaken vi besöker relativt frekvent. Nej, inte relativt, bara frekvent. I alla fall, jag knallar vid en tidpunkt jag inte har koll på fram till baren för att köpa ännu ett glas rött. I baren sitter några av de vanliga stammisarna (ja, jag känner igen dem och jag vet att det gör mig till en av dem men det hör inte hit!) och lite annat löst folk. Bland andra en man med ett glas med någon transparent, färglös vätska med is i. Jag hamnar bredvid denne man och beställer mig vin.
Mannen: Så du dricker vin. Ja, jag dricker Ramlösa. [Håller upp sitt glas och visar mig]
Jag: Jaha, jamen det är ju bra.
Mannen: Jag brukade dricka en massa fram tills för tre och ett halvt år sedan.
Jag: Aha, okej.
Mannen: Ja, jag led av en sjukdom. Den här sjukdomen alkoholism du vet.
Jag: Oj, jaså. [Får mitt glas vin av bartendern] Jaha, men vad bra att du dricker Ramlösanu då.
Mannen: Skål för det!
Jag: Skål! [Vi skålar, jag med mitt röda vin, han med sin Ramlösa]

Jag visste inte, och vet fortfarande inte riktigt, hur jag skulle reagera på detta. På sätt och vis blev jag glad, kände mig lite hoppfull av att han lyckats bli av med sin... sjukdom och faktiskt var kapabel att sitta där mitt bland alla alkoholhaltiga drycker och köra på sin Ramlösa. Men samtidigt blev allt så påtagligt sorgligt: vilken miserabel jävla varelse människan är som försätter sig i så dumma situationer och gör så dumma saker mot sig själv och varför kan man inte bara klara av att ta tag i sitt liv från början och fyfan vad ensamma alla människor är. Just det där med ensamheten blev så konkret när han satt där själv. Jag kan liksom inte bestämma mig för om det hade varit mindre sorgligt om han i alla fall haft sällskap av alkoholen. Vilket självfallet är ett sjukt sätt att tänka på men vem sa att jag brukar tänka på ett sunt och vettigt sätt i alla situationer? Sedan fick Ramlösamannen mig också att återigen börja fundera på hur många i min umgängeskrets som kommer att trilla dit men det tänker jag inte avhandla här så vi lämnar det.

Hur motstridiga mina reaktioner på detta möte än är så tror jag att poängen med detta var att visa ett exempel på att många av dessa spec nattsuddare (roligaste ordet för övrigt) ger i varje fall mig något att fascineras av och sedan fundera på. Och det är min övertygelse att sådant är nyttigt.

Puss

#29 En av bekräftelsebehovets alla yttringar

För ett tag sedan (i själva verket rätt länge sedan när jag tänker efter. Det kan nog vara så mycket som ett halvår) stod jag utanför ett av alla sunkhak där jag alltför ofta vistas och pratade med en kompis (som jag inte känner särskilt bra men vi umgås i samma kretsar och ses ofta ute i Stockholmsnatten), vi kan kalla henne x, om ditt och datt, jag minns verkligen inte allt för det var inte viktigt. Det var ett sådant där vanligt prata-med-en-kompis-jag-känner-halvbra-och-jag-har-druckit-några-glas-vin-så-jag-blir-lite-frispråkig-samtal och jag förklarade för x att jag det inte gjorde mig något att en herre vi kan kalla y inlett någon svårdefinierad relation som inkluderade en massa sex med en kompis till mig (och kompis är hon ju för övrigt med både x och y men det har ingen betydelse) då jag faktiskt kommit fram till att jag inte ville ha honom. Att det som hade hänt mellan mig och honom definitivt var en engångsföreteelse. x:s svar på detta blir:
"Men man vill ju ändå att folk ska fortsätta vilja ha en, även om man inte är intresserad själv."

Jag har för mig att jag tyckte det var lite fånigt då, en av bekräftelsebehovets alla irrationella och dumma yttringar, och det tycker jag fortfarande. Dock måste jag medge att jag på senare tid insett att detta är ett tankesätt jag återfinner hos mig själv. Ett exempel är s. Jag vet inte om jag egentligen vill ha honom längre (även om det mycket väl kan hända att jag återigen sms:ar honom i fyllan och villan), jag känner mig liksom lite... klar med honom (haha! Fyfan vad töntigt det låter, det är ju för härligt!). Men när det plötsligt kommer till min kännedom att det med stor sannolikhet förekommer en person i hans liv som han verkligen gillar och alltså vill ha och att han således med lika stor sannolikhet inte är intresserad av mig längre så liksom... stör det mig. Och det stör mig mer än jag kan vara riktigt bekväm med.

Och detta handlar om en man som jag till absolut största delen har varit attraherad av fysiskt, inte psykiskt (jag testade till och med, för att liksom vara säker på mina känslor, att försöka attraheras av hans... personlighet och känna mig intresserad på det planet. Det gick jättedåligt). Och som jag alltså inte egentligen vill ha till det heller längre. Så vad är det som stör? Inte det faktum att jag nog inte kommer att kunna ligga med honom igen (jo förresten, lite det, men bara litegrann). Nej, det handlar helt enkelt om att jag vill ha den bekräftelse det innebär att vara medveten om att man är åtrådd av någon, för att uttrycka sig härligt stelt.

Barnsligt, kan tyckas, jag tycker fan det, men ändå rätt mänskligt skulle jag tippa. För alla har ju ett behov av att få bekräftelse fysiskt och psykiskt, även om detta behov givetvis är olika stort hos olika människor. Dock vore det kanske mer praktiskt om man inriktade sig på att söka bekräftelse hos sådana människor man faktiskt är intresserad av att ha någon typ av relation med, så slipper man slösa energi på att störa sig när man inser att det där att man inte vill ha exempelvis y eller s längre, är ömsesidigt.

Puss

#28 Frustrerande

Det finns inget så frustrerande som att sakna inspiration när man verkligen vill skapa något. Å andra sidan kan man ju fråga sig varför man egentligen vill skapa om man inte vet vad. Vill man göra det bara för att göra det? För att man vill vara en skapande person, för att man känner sig spännande när man kreerar? För att man vill kunna säga till andra att idag målade jag en tavla slash sydde jag en klänning slash skrev jag en novell slash komponerade jag en låt? I vilket fall är det ta mig fan omöjligt att tvinga fram inspiration. Så då kan man ju lika gärna låta bli. Ta en kopp kaffe med en vän istället och se om man känner sig mer inspirerad en annan dag. Och låta bli att ha ångest över att man inte presterar som man helst skulle vilja.

Puss