#6 Frihet

Om knappt två veckor tar jag studenten. I den skola jag snart inte kommer att gå i fungerar det så att treorna är lediga drygt en vecka innan själva studenttagandet, utspringet, avslutningen (klimaxet?). Vår sista prov hade vi för flera veckor sedan och den sista inlämningen hade vår samhällslärare i handen för åtta dagar sedan. Jag har desssutom lämnat in de arbetsprover jag så frenetiskt (och autistiskt?) arbetat med den senaste tiden till den förberendande konstskola jag sökt till och igår hade jag mitt livs sista gymnasielektion.

Således består min tillvaro just nu av, just det, en jävla massa fritid. Total (nästan i alla fall) frihet. Som ett lov, fast konstigare, eftersom skolan inte har avslutats. Och det känns inte som jag trodde att det skulle kännas. Jag trodde att vad jag skulle uppleva i och med sista inlämningen, sista lektionen etc. var... mental frigörelse. En känsla av befrielse, en känsla av att "nu är allt möjligt".

Så blev det emellertid alltså inte. Nej, istället infann sig ett slags... vacuum. Kanske har det att göra med det faktum att det är en slags mellanperiod, jag behöver inte gå till skolan men har officiellt inte slutat ännu, jag vet inte. I vilket fall blev det hela ett jävla antiklimax. De senaste dagarna, mina dagar av nästan-frihet och total frihet, har präglats av ett obehagligt tillstånd av rastlöshet och apati, samtidigt. Jag blir rastlös för att jag inte har något att göra (läs: måste göra, alltså exempelvis plugga) men alla möjligheter överväldigar mig och gör mig apatisk. Resultatet: jag sitter och stirrar in i väggen/ut genom fönstret/på datorskärmen med magont och andas onormalt snabbt samtidigt som jag får sjuka impulser (som att kasta kaffekoppen i golvet) som min kropp (tack och lov) inte är förmögen att fullfölja.

Det hela är fruktansvärt frustrerande. Att ägna en hel termin åt att vara jättestressad över allt plugg och deppa för att man inte hinner göra roliga, kreativa, spännande, nya saker och sedan, när man faktiskt inte behöver stressa mer, utan har tid och möjlighet att faktiskt göra något, bara sitta och löka är inte särskilt... konsekvent. Eller, det kanske inte är rätt ord men... det är helt enkelt jävligt dumt och fånigt.

Jag kommer att tänka på det välanvända uttrycket "lagom är bäst". Kanske är tricket helt enkelt(?) att ha lagom mycket som man måste göra, så att man så att säga aktiveras och får energi samt en slags riktning i sina handlingar. För att sedan ta itu med de nya, spännande, kreativa grejerna. Jag misstänker i alla fall att det vore det ultimata för mig, för som det är nu blir jag alltså bara tyngd av min frihet. (Eller ja, kanske inte bara, jag har faktiskt gjort något relativt konstruktivt - startat den här bloggen.)

Eller så är jag bara ovan, så ovan att jag liksom blivit helt paff och således handlingsförlamad. Kanske behöver jag bara vänja mig för att kunna utnyttja friheten, och kanske kommer känslan av befrielse då smyga sig på. Jag hoppas det. Vad jag däremot inte hoppas på, snarare fruktar, är att detta bara är en försmak på vad som kommer att drabba mig när jag väl sprungit ut ur den gamla anrika tegelbyggnaden för alltid. För då har jag nog anledning att oroa mig för min framtid.

Puss