om man är på det humöret
1. Att kaffet är slut
2. Att man stressar till skolan bara för att väl där inse att lektionen är inställd. Och att man är den enda som inte visste om det.
3. Att man tvingas åka tunnelbana jättemånga stationer med någon man ogillar men ändå känner så pass bra att det inte är moraliskt försvarbart att ignorera denne.
4. Att i-Poden laddar ur.
5. Att gång på gång tvingas inse att det inte alls är fredag, utan tisdag.
6. Att man får sin mens.
7. Att man inte får sin mens.
8. Att ens föräldrar bestämmer sig för att strunta i att åka ut till landet som de tidigare sagt att de skulle.
9. Att vara bakis.
10. Att befinna sig i ett köpcentrum när det är lönehelg.
11. Att det är snöslask.
12. Att man har fått en jättestor finne på ett utsatt ställe, som exempelvis näsan.
13. Att man tappar bort sina nycklar/sin mobil/sitt busskort.
14. Att man säger något jättedumt till någon som man vill göra ett bra intryck på.
15. Att det är måndag.
(Någon kallade mig en gång för "det bittraste jävla cp:et jag känner"...)
Puss
2009-05-31
#8 Cykeltransport
Att transportera cyklar med bil är ett tämligen vanligt förekommande fenomen i vårt samhälle. Förutom det faktum att det blir aningen... ironiskt på något vis när man transporterar transportmedel med hjälp av ett annat transportmedel, och att det blir extra ironiskt när det handlar om att förflytta ett så hälsosamt och miljövänligt fortskaffningsmedel som just cykeln med ett så o-hälsosamt och miljöförstörande sådant som en bil, så är det också lite kul att reflektera kring de olika sätten på vilka man kan frakta en cykel med hjälp av människans bästa vän bilen.
Jag har själv aldrig försökt mig på denna aktivitet då jag inte har någon egen bil, och mina föräldrar (vars bil jag vanligtvis färdas med om jag tvunget måste förflytta mig på det viset) har väl antingen aldrig haft något behov av att ta med familjens många cyklar någonstans eller helt enkelt inte orkat fundera ut hur man på smartaste och enklaste vis genomför operation "placera ut cykel på bil och sätt fast den hårt som fan så den inte blåser av när vi kör på motorvägen". För det finns som tidigare nämnt olika sätt att utföra detta på och trots min uppenbara brist på praktiskt, personlig erfarenhet har jag ju ändå iakttagit hur andra cyklistbilister har gått till väga och det är på dessa iakttagelser jag baserar följande diskussion.
Det kanske absolut vanligaste sättet att transportera cykel med bil på (i alla fall det jag sett mest av genom åren) är det som baseras på den praktiska dragkroken. Jag vet inte hur man exakt går till väga för att sätta fast cykeln ordentligt, jag misstänker nämligen att det inte är tillräckligt att bara placera den på dragkroken och hoppas på att den inte ramlar av, man lär ju behöva någon slags rem eller liknande, men det jag vet är att metoden är föga praktisk. För hur i helvete ska man kunna öppna bagageluckan om man nogsamt surrat fast en cykel framför den? Om man då under bilfärden kommer på att man har glömt exempelvis sin i-Pod eller något annat livsviktigt i en väska som man stuvat in i bakluckan, ja då får man helt enkelt klättra från baksätet och försöka hitta rätt väska och slå huvudet i taket och få ryggproblem för att man tvingas placera sin lekamen i en sjuk vinkel eftersom bagageluckan inte går att öppna. Fruktansvärt osmidigt.
Ett annat tillvägagångssätt som jag tycker mig se mer och mer av är den som går ut på att man sätter fast cykeln, som står upprätt, på bilens tak. Även här brister mina praktiska kunskaper om hur man faktiskt gör för att få cykeln att inte ramla av så mina reflektioner begränsas till följande:
1. Denna metod är säkerligen mer praktisk än föregående i det avseendet att man kan komma åt den felplacerade i-Poden men
2. det verkar väldigt riskabelt. Även om jag tror att man som bilkörande cyklist anstränger sig för att sätta fast cykeln ordentligt med remmar eller kedjor eller superlim eller vad man nu använder så ser det fortfarande ut som att cykeln ska rulla av biltaket bara av vinddraget som uppstår när man kör. Slutligen
3. så ser det så otroligt kul ut med en bil som har en cykel stående på taket. Vilken jävla attention seeker liksom! I min (sjuka?) hjärna hör jag hur cykeln ropar ut "Hallå! Här är jag! Titta på mig!". Jag kanske inte förstår någonting av det här med cykeltransport men varför kan man inte bara lägga cykeln på biltaket istället?
Detta för mig osökt in på den tredje metoden, som jag plötsligt blir osäker på om jag faktiskt har sett men som jag tänker ta upp eftersom den för en amatör som jag verkar vara den överlägset mest praktiska: att placera cykeln liggandes på biltaket och sedan sätta fast den med remmar eller kedjor eller superlim eller vad man nu använder. Då kan man för det första öppna bagageluckan, man slipper oroa folk i närheten för att de ska få en cykel i huvudet och man undviker att åstadkomma en så löjlig syn som en uppmärksamhetssökande cykel på ett biltak.
Och därmed har jag sagt allting jag än så länge kan säga om cykeltransporter med hjälp av bil. Jag lovar att återkomma i frågan när (om) jag skaffat mig mer erfarenhet.
Puss
Jag har själv aldrig försökt mig på denna aktivitet då jag inte har någon egen bil, och mina föräldrar (vars bil jag vanligtvis färdas med om jag tvunget måste förflytta mig på det viset) har väl antingen aldrig haft något behov av att ta med familjens många cyklar någonstans eller helt enkelt inte orkat fundera ut hur man på smartaste och enklaste vis genomför operation "placera ut cykel på bil och sätt fast den hårt som fan så den inte blåser av när vi kör på motorvägen". För det finns som tidigare nämnt olika sätt att utföra detta på och trots min uppenbara brist på praktiskt, personlig erfarenhet har jag ju ändå iakttagit hur andra cyklistbilister har gått till väga och det är på dessa iakttagelser jag baserar följande diskussion.
Det kanske absolut vanligaste sättet att transportera cykel med bil på (i alla fall det jag sett mest av genom åren) är det som baseras på den praktiska dragkroken. Jag vet inte hur man exakt går till väga för att sätta fast cykeln ordentligt, jag misstänker nämligen att det inte är tillräckligt att bara placera den på dragkroken och hoppas på att den inte ramlar av, man lär ju behöva någon slags rem eller liknande, men det jag vet är att metoden är föga praktisk. För hur i helvete ska man kunna öppna bagageluckan om man nogsamt surrat fast en cykel framför den? Om man då under bilfärden kommer på att man har glömt exempelvis sin i-Pod eller något annat livsviktigt i en väska som man stuvat in i bakluckan, ja då får man helt enkelt klättra från baksätet och försöka hitta rätt väska och slå huvudet i taket och få ryggproblem för att man tvingas placera sin lekamen i en sjuk vinkel eftersom bagageluckan inte går att öppna. Fruktansvärt osmidigt.
Ett annat tillvägagångssätt som jag tycker mig se mer och mer av är den som går ut på att man sätter fast cykeln, som står upprätt, på bilens tak. Även här brister mina praktiska kunskaper om hur man faktiskt gör för att få cykeln att inte ramla av så mina reflektioner begränsas till följande:
1. Denna metod är säkerligen mer praktisk än föregående i det avseendet att man kan komma åt den felplacerade i-Poden men
2. det verkar väldigt riskabelt. Även om jag tror att man som bilkörande cyklist anstränger sig för att sätta fast cykeln ordentligt med remmar eller kedjor eller superlim eller vad man nu använder så ser det fortfarande ut som att cykeln ska rulla av biltaket bara av vinddraget som uppstår när man kör. Slutligen
3. så ser det så otroligt kul ut med en bil som har en cykel stående på taket. Vilken jävla attention seeker liksom! I min (sjuka?) hjärna hör jag hur cykeln ropar ut "Hallå! Här är jag! Titta på mig!". Jag kanske inte förstår någonting av det här med cykeltransport men varför kan man inte bara lägga cykeln på biltaket istället?
Detta för mig osökt in på den tredje metoden, som jag plötsligt blir osäker på om jag faktiskt har sett men som jag tänker ta upp eftersom den för en amatör som jag verkar vara den överlägset mest praktiska: att placera cykeln liggandes på biltaket och sedan sätta fast den med remmar eller kedjor eller superlim eller vad man nu använder. Då kan man för det första öppna bagageluckan, man slipper oroa folk i närheten för att de ska få en cykel i huvudet och man undviker att åstadkomma en så löjlig syn som en uppmärksamhetssökande cykel på ett biltak.
Och därmed har jag sagt allting jag än så länge kan säga om cykeltransporter med hjälp av bil. Jag lovar att återkomma i frågan när (om) jag skaffat mig mer erfarenhet.
Puss
2009-05-28
#7 Janne Josefsson
Jag tror att Janne Josefsson håller på att bli för stor för sitt eget bästa. Eller så är han redan det.
Puss
Puss
#6 Frihet
Om knappt två veckor tar jag studenten. I den skola jag snart inte kommer att gå i fungerar det så att treorna är lediga drygt en vecka innan själva studenttagandet, utspringet, avslutningen (klimaxet?). Vår sista prov hade vi för flera veckor sedan och den sista inlämningen hade vår samhällslärare i handen för åtta dagar sedan. Jag har desssutom lämnat in de arbetsprover jag så frenetiskt (och autistiskt?) arbetat med den senaste tiden till den förberendande konstskola jag sökt till och igår hade jag mitt livs sista gymnasielektion.
Således består min tillvaro just nu av, just det, en jävla massa fritid. Total (nästan i alla fall) frihet. Som ett lov, fast konstigare, eftersom skolan inte har avslutats. Och det känns inte som jag trodde att det skulle kännas. Jag trodde att vad jag skulle uppleva i och med sista inlämningen, sista lektionen etc. var... mental frigörelse. En känsla av befrielse, en känsla av att "nu är allt möjligt".
Så blev det emellertid alltså inte. Nej, istället infann sig ett slags... vacuum. Kanske har det att göra med det faktum att det är en slags mellanperiod, jag behöver inte gå till skolan men har officiellt inte slutat ännu, jag vet inte. I vilket fall blev det hela ett jävla antiklimax. De senaste dagarna, mina dagar av nästan-frihet och total frihet, har präglats av ett obehagligt tillstånd av rastlöshet och apati, samtidigt. Jag blir rastlös för att jag inte har något att göra (läs: måste göra, alltså exempelvis plugga) men alla möjligheter överväldigar mig och gör mig apatisk. Resultatet: jag sitter och stirrar in i väggen/ut genom fönstret/på datorskärmen med magont och andas onormalt snabbt samtidigt som jag får sjuka impulser (som att kasta kaffekoppen i golvet) som min kropp (tack och lov) inte är förmögen att fullfölja.
Det hela är fruktansvärt frustrerande. Att ägna en hel termin åt att vara jättestressad över allt plugg och deppa för att man inte hinner göra roliga, kreativa, spännande, nya saker och sedan, när man faktiskt inte behöver stressa mer, utan har tid och möjlighet att faktiskt göra något, bara sitta och löka är inte särskilt... konsekvent. Eller, det kanske inte är rätt ord men... det är helt enkelt jävligt dumt och fånigt.
Jag kommer att tänka på det välanvända uttrycket "lagom är bäst". Kanske är tricket helt enkelt(?) att ha lagom mycket som man måste göra, så att man så att säga aktiveras och får energi samt en slags riktning i sina handlingar. För att sedan ta itu med de nya, spännande, kreativa grejerna. Jag misstänker i alla fall att det vore det ultimata för mig, för som det är nu blir jag alltså bara tyngd av min frihet. (Eller ja, kanske inte bara, jag har faktiskt gjort något relativt konstruktivt - startat den här bloggen.)
Eller så är jag bara ovan, så ovan att jag liksom blivit helt paff och således handlingsförlamad. Kanske behöver jag bara vänja mig för att kunna utnyttja friheten, och kanske kommer känslan av befrielse då smyga sig på. Jag hoppas det. Vad jag däremot inte hoppas på, snarare fruktar, är att detta bara är en försmak på vad som kommer att drabba mig när jag väl sprungit ut ur den gamla anrika tegelbyggnaden för alltid. För då har jag nog anledning att oroa mig för min framtid.
Puss
Således består min tillvaro just nu av, just det, en jävla massa fritid. Total (nästan i alla fall) frihet. Som ett lov, fast konstigare, eftersom skolan inte har avslutats. Och det känns inte som jag trodde att det skulle kännas. Jag trodde att vad jag skulle uppleva i och med sista inlämningen, sista lektionen etc. var... mental frigörelse. En känsla av befrielse, en känsla av att "nu är allt möjligt".
Så blev det emellertid alltså inte. Nej, istället infann sig ett slags... vacuum. Kanske har det att göra med det faktum att det är en slags mellanperiod, jag behöver inte gå till skolan men har officiellt inte slutat ännu, jag vet inte. I vilket fall blev det hela ett jävla antiklimax. De senaste dagarna, mina dagar av nästan-frihet och total frihet, har präglats av ett obehagligt tillstånd av rastlöshet och apati, samtidigt. Jag blir rastlös för att jag inte har något att göra (läs: måste göra, alltså exempelvis plugga) men alla möjligheter överväldigar mig och gör mig apatisk. Resultatet: jag sitter och stirrar in i väggen/ut genom fönstret/på datorskärmen med magont och andas onormalt snabbt samtidigt som jag får sjuka impulser (som att kasta kaffekoppen i golvet) som min kropp (tack och lov) inte är förmögen att fullfölja.
Det hela är fruktansvärt frustrerande. Att ägna en hel termin åt att vara jättestressad över allt plugg och deppa för att man inte hinner göra roliga, kreativa, spännande, nya saker och sedan, när man faktiskt inte behöver stressa mer, utan har tid och möjlighet att faktiskt göra något, bara sitta och löka är inte särskilt... konsekvent. Eller, det kanske inte är rätt ord men... det är helt enkelt jävligt dumt och fånigt.
Jag kommer att tänka på det välanvända uttrycket "lagom är bäst". Kanske är tricket helt enkelt(?) att ha lagom mycket som man måste göra, så att man så att säga aktiveras och får energi samt en slags riktning i sina handlingar. För att sedan ta itu med de nya, spännande, kreativa grejerna. Jag misstänker i alla fall att det vore det ultimata för mig, för som det är nu blir jag alltså bara tyngd av min frihet. (Eller ja, kanske inte bara, jag har faktiskt gjort något relativt konstruktivt - startat den här bloggen.)
Eller så är jag bara ovan, så ovan att jag liksom blivit helt paff och således handlingsförlamad. Kanske behöver jag bara vänja mig för att kunna utnyttja friheten, och kanske kommer känslan av befrielse då smyga sig på. Jag hoppas det. Vad jag däremot inte hoppas på, snarare fruktar, är att detta bara är en försmak på vad som kommer att drabba mig när jag väl sprungit ut ur den gamla anrika tegelbyggnaden för alltid. För då har jag nog anledning att oroa mig för min framtid.
Puss
2009-05-27
#5 Svett
Alla människor svettas. (Och ja, det gör andra däggdjur också men det är inte sådär jätteviktigt just nu, eftersom djur vad jag vet inte reflekterar över det.) Varenda en av oss utsöndrar i olika stor mängd, beroende på individ, temperatur, humör, hälsotillstånd m.m., den kroppsvätska som av allas vår älskling Wikipedia beskrivs som följer:
"Svettning, transpiration eller perspiration är en process där en saltig vätska, svett, produceras av svettkörtlar i huden. Svettning förekommer hos däggdjur, och dess funktion är att hålla nere kroppstemperaturen vid hårt arbete eller hög temperatur i omgivningen. Svettning kan även förekomma vid rädsla, nervositet och illamående." O.s.v.
Svett har, som de allra flesta av oss (dock inte alla verkar det som) är medvetna om, ett antal mindre trevliga egenskaper: den lämnar mörka, blöta (föga förvånande då det är en vätska) fläckar på våra kläder, den kletar ut eventuellt smink, i grövre fall rinner den på ett obehagligt sätt nedför exempelvis ryggen och, kanske främst, när svett kommer i kontakt med bakterier som har en benägenhet att befinna sig på ens kropp börjar den lukta äckligt.
Dessa egenskaper för med sig att svett oftast inte ses som något positivt, utan något som bör tämjas med olika medel. Tämjas till den grad att den helst ska utplånas helt och hållet. De flesta av oss försöker se till att med jämna mellanrum tvätta bort vår svett och använder också deodorant i förebyggande syfte. Problemet är att vi svettas ändå. Visserligen inte lika mycket som vi hade gjort om vi inte använt deodorant och vi luktar inte lika illa (detta är i varje fall vad jag hoppas på, men fortfarande svettas vi. Såklart, för vi måste ju reglera vår kroppstemeperatur. Och detta gäller ju verkligen alla, även om det handlar om olika mängd och frekvens som jag tidigare nämnt.
Trots det faktum att man inte är ensam om att svettas är svett ändå något man ofta skäms över. Man känner sig äcklig och det är pinsamt, även om man gjort allt som står i ens makt för att tämja den s.k. transpirationen. Det känns ju liksom osofistikerat på något sätt att vi, människan, en sådan högtstående varelse (?) inte klarar av att kontrollera våra kroppar. På samma sätt kan man ju skämmas när det luktar bajs efter att man har varit på toa. Trots att det inte existerar en jävel som inte behöver bajsa. Nej, vi borde kunna kuva naturen och dess äcklighet. Bajsa och svettas kan väl de "lägre stående" organismerna syssla med. Eller?
Jag försöker inte säga att det är trevligt när det luktar bajs eller att jag trivs med att svettas och känna mig lökig (för det är verkligen något av det värsta jag vet, lökigheten. Måste av okänd anledning poängtera det), jag vill bara peka på det faktiskt, enligt mig, lite lustiga och fåniga i att vi skäms över en så naturlig kroppsfunktion som den att vi svettas. Som att det är den enskilde, svettige, individens fel att evolutionen (eller Gud om man nu känner för att vara så äggad att man tror på det. Och nej, jag är inte tolerant mot religiositet, sorry!) skapade människan och denna varelses fysiska funktioner som den gjorde.
Lökig svettpuss
"Svettning, transpiration eller perspiration är en process där en saltig vätska, svett, produceras av svettkörtlar i huden. Svettning förekommer hos däggdjur, och dess funktion är att hålla nere kroppstemperaturen vid hårt arbete eller hög temperatur i omgivningen. Svettning kan även förekomma vid rädsla, nervositet och illamående." O.s.v.
Svett har, som de allra flesta av oss (dock inte alla verkar det som) är medvetna om, ett antal mindre trevliga egenskaper: den lämnar mörka, blöta (föga förvånande då det är en vätska) fläckar på våra kläder, den kletar ut eventuellt smink, i grövre fall rinner den på ett obehagligt sätt nedför exempelvis ryggen och, kanske främst, när svett kommer i kontakt med bakterier som har en benägenhet att befinna sig på ens kropp börjar den lukta äckligt.
Dessa egenskaper för med sig att svett oftast inte ses som något positivt, utan något som bör tämjas med olika medel. Tämjas till den grad att den helst ska utplånas helt och hållet. De flesta av oss försöker se till att med jämna mellanrum tvätta bort vår svett och använder också deodorant i förebyggande syfte. Problemet är att vi svettas ändå. Visserligen inte lika mycket som vi hade gjort om vi inte använt deodorant och vi luktar inte lika illa (detta är i varje fall vad jag hoppas på, men fortfarande svettas vi. Såklart, för vi måste ju reglera vår kroppstemeperatur. Och detta gäller ju verkligen alla, även om det handlar om olika mängd och frekvens som jag tidigare nämnt.
Trots det faktum att man inte är ensam om att svettas är svett ändå något man ofta skäms över. Man känner sig äcklig och det är pinsamt, även om man gjort allt som står i ens makt för att tämja den s.k. transpirationen. Det känns ju liksom osofistikerat på något sätt att vi, människan, en sådan högtstående varelse (?) inte klarar av att kontrollera våra kroppar. På samma sätt kan man ju skämmas när det luktar bajs efter att man har varit på toa. Trots att det inte existerar en jävel som inte behöver bajsa. Nej, vi borde kunna kuva naturen och dess äcklighet. Bajsa och svettas kan väl de "lägre stående" organismerna syssla med. Eller?
Jag försöker inte säga att det är trevligt när det luktar bajs eller att jag trivs med att svettas och känna mig lökig (för det är verkligen något av det värsta jag vet, lökigheten. Måste av okänd anledning poängtera det), jag vill bara peka på det faktiskt, enligt mig, lite lustiga och fåniga i att vi skäms över en så naturlig kroppsfunktion som den att vi svettas. Som att det är den enskilde, svettige, individens fel att evolutionen (eller Gud om man nu känner för att vara så äggad att man tror på det. Och nej, jag är inte tolerant mot religiositet, sorry!) skapade människan och denna varelses fysiska funktioner som den gjorde.
Lökig svettpuss
#4 Överenskommelser
Det fascinerar mig hur mycket i de mänskliga samhällena, den sociala samvaron, som bygger på överenskommelser. Oskrivna regler. Som alla verkligen är med på. För att ta några exempel:
1. Pengar. Kanske det tydligaste provet på ett fenomen som helt och hållet bygger på att vi alla är överens. Som de gång på gång påpekade i den sjukt pedagogiska filmen om ekonomi som vi såg på samhället i början av läsåret (och som med största sannolikhet riktade sig till en betydligt yngre målgrupp än min klass, den kändes lite som att den skulle kunna gå på SVT 1 typ klockan sju, men det har ju verkligen inte med saken att göra), det egentliga värdet på papperslappen med Linné på är ju inte hundra kronor, om man ser till material- och produktionskostnader, men eftersom alla som använder svenska pengar går med på att den är värd hundra kronor, och således går att byta ut mot en vara med värdet av samma belopp, så ja, är den helt enkelt det.
2. Ord. Ett ord kan ha olika betydelse och tolkas på miljontals (okej, kanske en överdrift, men effektfullt tycker jag nog) olika sätt och hur ett ord eller en samling ord (jag syftar på en s.k. "mening") mottas har att göra med en mängd olika överenskommelser. Till att börja med den överenskommelse som exempelvis säger att en "hora" är någon som säljer sexuella tjänster, alltså som talar om den allmänna definitionen av ordet. Men sedan handlar det också om vad man har kommit överens om att ordet har för innebörd i just det sammanhang man befinner sig i. Och kanske främst vilken laddning ordet har. Slutligen tillkommer på vilket sätt ordet yttras. (Detta gäller i första hand talspråk, vi i sms-generationen är alla medvetna om hur jävla svårt det är att till exempel vara ironisk i skrift.) Att lite lagom aggressivt skrika "Hora!" åt någon man inte känner är vanligtvis kränkande, provocerande, oförskämt, elakt och tyder på dålig uppfostran. Men att, som några vänner till mig av okänd anledning ägnade sig åt under en period, med en undrande blick och vän röst säga "Hora" till någon man känner och som är med på noterna kan till och med vara lite fint (eller bara stört, valfritt). Det går alltså att omvärdera ord (man kan också göra innebörden av ordet snarare än själva ordet, som i exemplet, till något positivt) men det bygger på att man är överens om den nya värderingen och betydelsen. Annars är missförståndet ett faktum.
3. Krokimodeller. Att klä av sig sina kläder och posera framför helt och hållet främmande människor uppfattas i de flesta sammanhang som stört och/eller stötande och är till och med straffbart. Det är också för det mesta lite stört att sitta och studera en främlings nakna kropp. Däremot, om de som studerar den nakna främlingen har med sig block och pennor och har för avsikt att rita av posören och posören i fråga är med på det hela så är det varken stötande eller stört. För att alla är överens om att det handlar om kroki, alla är överens om att det hela går ut på att studera den mänskliga anatomin och få ner skiten på ett papper. (Och om någon skulle missuppfatta något: verkligen inget ont om kroki - det är jättekul!)
Och (jag tror att detta ska föreställa någon slags slutkläm), det kanske allra mest fascinerande är att man som enskild individ inte har något annat val än att gå med på dessa allmänna överenskommelser (om man inte vill göra livet fruktansvärt svårt för sig...). För det krävs att alla i det sammanhang där överenskommelsen förekommer ändrar uppfattning, något som är svårt att genomföra, framför allt om sammanhanget, som i fallet pengar, rör hela samhället. Däri ligger således överenskommelsernas styrka, för de vore rätt verkningslösa om det gick att ändra på dem sådär hipp som happ. Dessutom skulle det vara sjukt förvirrande.
Puss
1. Pengar. Kanske det tydligaste provet på ett fenomen som helt och hållet bygger på att vi alla är överens. Som de gång på gång påpekade i den sjukt pedagogiska filmen om ekonomi som vi såg på samhället i början av läsåret (och som med största sannolikhet riktade sig till en betydligt yngre målgrupp än min klass, den kändes lite som att den skulle kunna gå på SVT 1 typ klockan sju, men det har ju verkligen inte med saken att göra), det egentliga värdet på papperslappen med Linné på är ju inte hundra kronor, om man ser till material- och produktionskostnader, men eftersom alla som använder svenska pengar går med på att den är värd hundra kronor, och således går att byta ut mot en vara med värdet av samma belopp, så ja, är den helt enkelt det.
2. Ord. Ett ord kan ha olika betydelse och tolkas på miljontals (okej, kanske en överdrift, men effektfullt tycker jag nog) olika sätt och hur ett ord eller en samling ord (jag syftar på en s.k. "mening") mottas har att göra med en mängd olika överenskommelser. Till att börja med den överenskommelse som exempelvis säger att en "hora" är någon som säljer sexuella tjänster, alltså som talar om den allmänna definitionen av ordet. Men sedan handlar det också om vad man har kommit överens om att ordet har för innebörd i just det sammanhang man befinner sig i. Och kanske främst vilken laddning ordet har. Slutligen tillkommer på vilket sätt ordet yttras. (Detta gäller i första hand talspråk, vi i sms-generationen är alla medvetna om hur jävla svårt det är att till exempel vara ironisk i skrift.) Att lite lagom aggressivt skrika "Hora!" åt någon man inte känner är vanligtvis kränkande, provocerande, oförskämt, elakt och tyder på dålig uppfostran. Men att, som några vänner till mig av okänd anledning ägnade sig åt under en period, med en undrande blick och vän röst säga "Hora" till någon man känner och som är med på noterna kan till och med vara lite fint (eller bara stört, valfritt). Det går alltså att omvärdera ord (man kan också göra innebörden av ordet snarare än själva ordet, som i exemplet, till något positivt) men det bygger på att man är överens om den nya värderingen och betydelsen. Annars är missförståndet ett faktum.
3. Krokimodeller. Att klä av sig sina kläder och posera framför helt och hållet främmande människor uppfattas i de flesta sammanhang som stört och/eller stötande och är till och med straffbart. Det är också för det mesta lite stört att sitta och studera en främlings nakna kropp. Däremot, om de som studerar den nakna främlingen har med sig block och pennor och har för avsikt att rita av posören och posören i fråga är med på det hela så är det varken stötande eller stört. För att alla är överens om att det handlar om kroki, alla är överens om att det hela går ut på att studera den mänskliga anatomin och få ner skiten på ett papper. (Och om någon skulle missuppfatta något: verkligen inget ont om kroki - det är jättekul!)
Och (jag tror att detta ska föreställa någon slags slutkläm), det kanske allra mest fascinerande är att man som enskild individ inte har något annat val än att gå med på dessa allmänna överenskommelser (om man inte vill göra livet fruktansvärt svårt för sig...). För det krävs att alla i det sammanhang där överenskommelsen förekommer ändrar uppfattning, något som är svårt att genomföra, framför allt om sammanhanget, som i fallet pengar, rör hela samhället. Däri ligger således överenskommelsernas styrka, för de vore rätt verkningslösa om det gick att ändra på dem sådär hipp som happ. Dessutom skulle det vara sjukt förvirrande.
Puss
2009-05-26
#3 Att skryta om sin flickvän
Igår var jag med min gode vän m.e på någon slags endagsgratisfestival(?). Där träffade vi en gemensam bekant (med betoning på bekant, känner inte grabben alls) och dennes flickvän. Flickvännen hade vi aldrig tidigare sett. På väg hem säger m.e:
- Alltså, x:s flickvän, hon var ju inget att skryta om.
Jag tyckte att det var fruktansvärt roligt formulerat, då man, vad jag vet, inte brukar skryta sådär jättemycket om sin partner. I varje fall inte i de kretsar där jag socialiserar. Det hela utmynnade i en iscensättning av hur denna typ av skryt skulle kunna framföras. Mycket surrealistiskt.
- Min flickvän är mycket snyggare än din!
- Men min flickvän är längre än din flickvän!
- Men vadå, min flickvän har högre snittbetyg.
- Min flickvän är bättre på att spela gitarr!
- Men min flickvän då, hon skriver bokrecensioner i "People"!
- Men min flickvän är rikare än din!
- Men min min flickvän bor i en större lägenhet. I innerstan!
- Min flickvän har ett hus i Spanien!
- Men min flickvän har fler vänner än din!
- Men min flickvän har fler nära vänner!
- Men min flickvän har läst fler böcker än din flickvän!
- Min flickvän pratar franska flytande och det gör faan inte din flickvän!
Hahahahahahahahahahahaha! [Prov på min och m.e:s fantastiska humor.]
Puss
- Alltså, x:s flickvän, hon var ju inget att skryta om.
Jag tyckte att det var fruktansvärt roligt formulerat, då man, vad jag vet, inte brukar skryta sådär jättemycket om sin partner. I varje fall inte i de kretsar där jag socialiserar. Det hela utmynnade i en iscensättning av hur denna typ av skryt skulle kunna framföras. Mycket surrealistiskt.
- Min flickvän är mycket snyggare än din!
- Men min flickvän är längre än din flickvän!
- Men vadå, min flickvän har högre snittbetyg.
- Min flickvän är bättre på att spela gitarr!
- Men min flickvän då, hon skriver bokrecensioner i "People"!
- Men min flickvän är rikare än din!
- Men min min flickvän bor i en större lägenhet. I innerstan!
- Min flickvän har ett hus i Spanien!
- Men min flickvän har fler vänner än din!
- Men min flickvän har fler nära vänner!
- Men min flickvän har läst fler böcker än din flickvän!
- Min flickvän pratar franska flytande och det gör faan inte din flickvän!
Hahahahahahahahahahahaha! [Prov på min och m.e:s fantastiska humor.]
Puss
#2 "pretention"
Svenska Akademiens ordbok (http://g3.spraakdata.gu.se/saob/) säger angående ordet "pretention" bland annat: "anspråk, krav, fordran o.d." Ofta används ordet i sammanhang där man syftar på att man gör anspråk på någon typ av konstnärlighet, konstnärligt värde eller liknande. Därav, misstänker jag, kommer (miss)bruket av ordet "pretentiös" när man pratar om (sken)djupa "konstnärer". Delvis stämmer det ju att dessa människor är pretentiösa, de fordrar, kräver, gör anspråk på någon typ av konstnärligt erkännande o.s.v. men samtidigt har jag märkt en tendens att kalla varenda jävel som försöker skapa något med lite djup i för "pretto". Lite nedsättande sådär. Då tycker jag att det känns som att brukaren kan ha missuppfattat ordets innebörd en aning.
Men det var inte det jag egentligen skulle komma till, nej, jag tänkte såhär från början motivera/förklara/diskutera/vadduvill namnet på min blogg. Av anledningarna jag beskrivit ovan ("pretto" används nedsättande och man kallar oftast människor utan självinstikt och talang men med kreativa ambitioner för pretentiösa, i varje fall är det så jag upplever det) är det inte vanligt förekommande att själv säga att man har pretentioner. Man ska vara anspråkslös, inte ha för högtflygande planer o.s.v. (detta kallas oftast för "typiskt svenskt", men jag tänker inte använda det uttrycket, helt enkelt för att jag är så jävla trött på det) och inte kräva för mycket av sin omgivning. Detta är värderingar även jag till viss del har, jag har väldigt svårt för människor utan självdistans och distans till det de skapar, jag har provoceras enormt av människor som saknar förmågan att vara självkritiska, men jag tror inte att det måste vara svart eller vitt.
För jag har pretentioner. Med denna blogg gör jag anspråk, om inte annat på en liten del av cyberspace och eventuell läsares uppmärksamhet. Jag har pretentioner på så sätt att jag har en ambiton om att inte bara skriva banala skitsaker utan reflektion och analys i den här bloggen, och på så sätt gör jag anspråk på att räknas som "seriös" (mer eller mindre i alla fall). Och det är väl lika bra att erkänna redan från början. Dessutom tycker jag att namnet är relativt avväpnande. För nu kan jag skriva hur mycket låtsasdjupa och "svåra" (töntiga?) saker jag vill, om någon tycker att det är pretentiöst så ja, jag kan bara säga att "Jag varnade dig!".
Puss
#1 Ny blogg
Så har jag skapat en ny blogg. Nystart alltså, att lämna det gamla bakom sig och bara köra, så att säga. "Thing that happened in your past only happened in your mind" o.s.v.
Till skillnad från min igår-åt-jag-yoghurt-till-frukost-och-annan-retarded-information-blogg ska denna blogg ha ett... syfte. Eller syfte kanske är att ta i, men den ska ha en riktning. Och en bakomliggande tanke som går ut på något mer än "jag skriver något osammanhängande när jag vill få ur mig min ångest".
Den här bloggen ska främst fungera som en typ av träning för mig. Skrivträning, formuleringsträning och träning i att rikta sig till fler än bara mig själv och närmast sörjande. Om någon sedan läser den är inte relevant, det är träning, en övning. Så att jag kan utvecklas i mitt skrivande. Pretentiöst, ja, kanske det. Och själviskt. Men med tanke på hur många sjukt ointressanta pruttbloggar det finns så vänder jag den lilla pusten av dåligt samvete ryggen.
Alltså, en skrivövning. För mig. Och jag? Jag heter... nej, irrelevant, ytterst irrelevant. Kalla mig E så räcker det så. Ålder, sysselsättning, intressen, blabla o.s.v., vi säger som så: det som är väsentligt (och också mindre väsentligt) kommer att framgå för den som är nyfiken. Och om ingen är nyfiken, ja grattis! Du har ett fritt val, du behöver inte läsa!
Nu kör vi!
Puss
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)